bookzoom

Den nyligen bortgångne italienaren Antonio Tabucchi var både journalist och författare, och han drev ofta frågan om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och medmänsklighet. Jag fick tag på hans lilla roman "Indisk Nocturne" på min bibbla.

Det är en kort roman med elegant upplägg och berättaresprit. Huvudpersonen söker efter en man om vilken han inte verkar veta särskilt mycket. Han reser i Indien, och bor på hotell av varierande standard. Han åker buss, och får bland annat finna sig i en lång och oväntad väntan på en obegriplig plats under resan; man måste invänta anslutningsbuss, får han till slut veta. Det hela slutar överraskande med att han, efter alla efterforskningar, hittar den eftersökte - som i sin tur söker efter huvudpersonen. Han har funnit sig själv, tycks det. Det är lite drömskt, lite som hos Murakami.

Välskrivet och medryckande berättat. Som i ett extra nutidsgrepp återvänder han ibland till en resehandbok han valt att ta med sig, och det är "India, a Travel Survival Kit". Det är som om författaren ville hänvisa till vår egen reseerfarenhet. Hans genuina sökande och uppfattningsförmåga verkar hursomhelst inte behöva nån guidebok, men han åberopar den ändå. Tabucchi kan verkligen beskriva lokaler och inredningar och han kan skriva dialoger. Folket han möter är också skarpt tecknade, som t ex portieren i hotell Zuari i Goa, som hela tiden talar i telefon medan han utför alla av honom begärda sysslor, och taxichauffören med pipskägg, hårnät och hårpiska som kör som en galning i den indiska trafiken.

Tabucchi lär ha  nämnts i Nobelprissammanhang, och det känns inte fel. Indisk Nocturne är en finurlig berättelse.
"Han letar efter sig själv, medan han letar efter mig, i böcker händer sådant ofta..."

Annagreta

Ja had gjort en litn tårt, för Annas svärfarsfolk skul komma på kaffe. Han vart int na vidare, men skryp ändå. Lilljänta ville i alla fall ha mer. Dom va trött så vi prata int så mycku. Jag vart till å vis dem hur ja had klippt å hibiskusen, hä ä ju den årstin att dem ska kapas. Han är rentut knak redan. Vi vart till å stå å anvara krukväxt´n nästan andäktit.

Lilljänta for som en zinner fram å åter sen hon had itte opp kaka sin. Hon kun int sitt stilla. Vi andren ha som inge svårt å sitt kvar där vi satt oss. Ja ha hadd okuselit ont i vänsterbene hele degen. Jag ha ju vuri i Enköping å fått mej e nytt kne. Nu fattas hä bara att ja träna allt muskelrappel ja har se ja få fart på alla reglage åt sommarn. Hä ä ju som då man ska ha nä bra. Dem som vill kun få håll tumma.

Dä hära ha ja skrivi för å hejja på dem som vill träna gammdialekten på skola i Jörn. Hä kun int va fel.

Annagreta

Mats Eks uppsättning av Spöksonaten är mästerlig. Strindbergs kyla, hans beskrivning av människans bisarra egenheter finns där, starkt nog, men det är dansinslagen som gör hela skillnaden. Grymheten firar triumfer i texten, men dansen speglar vår ynkedom i stället. Och när så behövs driver i stället dansinslagen vänligt men bestämt med Strindbergs svartsyn. Vi är visserligen galna och dömda till undergång, men på vägen dit kan vi se det patetiska och hinna skratta åt hur vi krumbuktar oss, både i ord och handling.

Ingen glömmer väl Ana Lagunas och Jonas Bergströms dans med rollatorn, så vacker och så galen. Niklas Eks lilla flicka i den uppförstorade barnklänningen snurrar fram som en leksaksdocka i hotande storformat. Staffan Göthes mumie bär en klänning som borde gå till historien som exempel på ironisk klädsel. Hans brölande skrämmer. Musiken, i stället vänlig och korrekt, spelas av ensemblen. Inslagen smiter elegant in i sammanhangen. Kammarspel, jovisst, men också experiment med blandningen. Så roligt och så imponerande.

Annagreta

Radions P1 är min följeslagare, där får jag veta vad som händer. Tack vare P1 snubblar jag fram längs kulturens framkant.

Idag är det nyheter från påvligt håll. Påven ska skaffa sig en personlig parfym. Han vill lukta gott. Doften ska spegla en blandning av intellekt och kraft, antar jag. Han har säkert en bra leverantör. Jag ser denna leverantör framför mig; han bugar och kysser på hand, samtidigt som han sniffar efter påvedoften, den naturliga, alltså. Kan den bli bättre, tänker han underdånigt.

Jag antar att de två sätter sig ned för att analysera beställningen. De dricker en caffè macchiato till att börja med. Påven säger leende att han vill vara mera modern, han vill de facto utstråla maskulint hopp. Han vill inte fortsätta med sin tidigare doft som var alltför tung, framhåller han leende, den var lite söt och sövande. I stället har han känt att några av munkarna i trädgåden kör med en blommig parfym som känns nutida, ja, kanske rentut lite frivol, säger påven nästan chockerande avspänt och dricker ut den sista kaffedroppen.

Det ska vi ordna, säger parfymören. Han finner det lämpligt att tala i första person pluralis, det känns artigare så, och nu är det ju faktiskt läge med extrem artighet. Jag ska lämna några prover, så ers helighet kan välja och se om något av dem kan passa. Modalformerna flödar när han talar. Han har aldrig tidigare betjänat en helig man med doft, och det är inte utan att han stammar lätt.

Nu sitter parfymören i en klämma och blandar dofter hela dagen. Han förväntas leverera inom några dagar. Forza, kära parfymör!

Annagreta

Jag bryr mig vanligtvis inte om vänsterpartiet. Men nu var det ändå så att detta parti hade i sin riksdagsuppsättning poeten Bengt Berg. Det är en hyvens man, begåvad, humoristisk och utåtriktad. En intressant poet, färgstark, med värmländsk äkthet. Han var partiets kulturpolitiske talesman. Det betyder att riksdagen tillförts rösten och kunskapen hos en man med djup erfarenhet inifrån kulturlivets olika veckbildningar; Bengt Berg poeten, förläggaren, föreläsaren, kaféägaren och bokhandlaren, allt i en person.

Men nu ska det bli ändring. Lars Ohly, partiets avlagde ledare, ska ersätta Berg som kulturpolitisk talesman i partiet. Ohly har börjat skriva romaner. Han är alltså kvalificerad, och finner det självklart att ersätta en av Sveriges mest erfarna kulturarbetare i politiken.

Holy smoke!!!!

Av detta uppstår frågan: vad är kultur? Är det en prydnad att bära på sammanträdena eller är det en viktig beståndsdel i människors liv? Kultur handlar om livserfarenheter, vardagsstimulans och möjligheter till empatiska upplevelser. Det handlar också om att överleva som kulturskapare, att värderas, att tas i anspråk eller att bara vänta på att tas i anspråk. Det handlar om avtal, rättigheter, moms och praktisk planering. Kulturen behöver förtjäna vår respekt; det är inget kokett tjänsteutövande.

Annagreta

Medan Vasaloppet pågår som bäst biter sig rimfrosten kvar på växtligheten. Den gren jag fotograferat sitter på Fujigranen, en vacker skapelse vars liv i min trädgård genom åren bjudit på en överraskning.

Jag vill minnas att året var 1975, vi hade röjt bort ett s k stenparti, alltså en samling gräsbevuxna stenar. Det började se naket ut; där det tidigare sett ut att åtminstone växa gräs och odito, låg nu ett stycke naken morän och lite organiskt krafs av okänt slag. Så en gran skulle kanske platsa där, tänkte vi.

Iväg till plantskolan; då var det Rosendal man åkte till, en lockande plats för en trädgårdsintresserad. Jag fastnade för en s k ädelgran, dess barr var silverglänsande på undersidan. Exemplaret var rakt och såg ut att må bra. - Hur stor blir den här då, undrade jag. - Ja, Fujigranen blir högst en fyra-fem meter, svarade den välväxte växthandlaren.

Sagt och gjort. Hem med granen, planteringen gick fort och sen var det inte så tomt på den där plätten längre. Idag är min Fujigran säkerligen 10 meter hög, jag har inte mätt den, men den reser sig som ett spjut mitt i tallskogen.
Den växer regelbundet, med långa, hängande grenar och lilaröda kottar. Kanske hör den hemma på berget Fujis sluttningar.

Annagreta