bookzoom

Kan man likställa antikens kultur med en gammal stubbe? Har den en gång för alla lämnat sitt bidrag? Är vi färdiga med den? Är den inte cool nog längre att tillåtas ha en roll i historien?

 

Så säg: vad susar pinjeskogen? Vad lämnar den efter sig? Vad minns människan av den tid då furan stod kvar med sina vindpinade och så småningom svartnande grenar? Kvar stod den vittrande stubben. Sakta men säkert kom nya växtligheter och byggde vidare på den mark som fanns. Tiden själv fortsatte sitt beredningsarbete, fram och tillbaka, och kulturen fortsatte att då och då ta sig friheter eftersom det är dess mening. Ibland tycktes samhällen krisa, men kvar fanns ändå en gammal antik kunskapsgrund att betänka, om så bara i protest mot det nya ytliga och distanserade.

 

Det som är gammalt döljer ofta en och annan överraskning. I min gamla granstubbe finns otaliga insekter och larver som ser ut att trivas och utvecklas. De skyddas på vintern av värmen från den gamla stubben och flyger ut som fjärilar med estetiskt manande budskap. Samtidigt kryper en timmerman fram med sina långa spröt och spanar ut över sin domän; kaxig och hungrig på det nya och vacker som en dag. 

 

Annagreta

 

 

 

 

I dagens DN skriver den engelska juristen Philippe Sands att det övermaga och rasistiska språk som hörs från bl a Trump och Bojo (Boris Johnson) redan fått ett dramatiskt politiskt genomslag. Det har visat vägen och plöjt fårorna för en slapp och nedlåtande verklighetsuppfattning som lever på skillnaderna mellan "vi" och "dom". Maktens män tillåter sig - och därmed oss - att bete oss som idioter, dvs fördöma och förakta dem som inte är exakt som vi. Vi är bättre än de andra. Vi är överlägsna, och alltså ska vi bestämma. De andra kan dra dit en viss krydda växer. Rent bokstavligt.

 

Vad händer i nästa steg? Ja, Sands menar att det hatfulla språket givit själva hatet utrymme, att detta splittringens språk signalerar en återgång till en tidigare epok då åtskiillnadens princip delade upp folk i klasser och raser. En epok där hat och förföljelse accepterades.

 

Sands genomtänkta analys avrundas med ett citat av Primo Levi;  " Denna (hatets) övertygelse ligger för det mesta långt under ytan, som en vilande infektion: den ger sig bara tillkänna ibland i form av slumpmässiga, enstaka handlingar..." 

 

Annagreta

Först konstruerade man hjulet. Snabbt lärde man sig bygga kärror av olika slag. Så man slapp bära saker. Och människor kunde sitta upp på kärrorna så de slapp gå. Härligt och bekvämt. Hästen, guskelov, fanns redan, och nu blev  han en dragare!  

 

Sen kom - efter många om och men - motorn. Vi kunde åka bil, forsla saker i uppförsbacke och kriga effektivare. Vi kunde också bygga motorcyklar som fraktade oss - och dessutom kunde leverera små paket. Det verkade än så länge effektivt. Bilen blev en statuspryl för familjen som åkte på bilsemester. Skogen röjdes med motorsågar och volyminös motoriserad utrustning. Stora saker forslades nu på lastbilar av gigantiska mått. 

 

Sen kom datorerna. De kommuniserade och förenklade och orkade. Det som tidigare hanterats av människohand övertogs av datorn. Algoritmer uppskattades på alla samhällsområden, inte minst i transportsektorn. Det blev snabbt modernt att slippa köra bilen själv. Man ville bara åka med, inte behöva bry sig om trafiken - som vid det här laget blivit omfattande. Så då skulle vi ha förarlösa bilar. Elcyklar behövdes i motlut, helst också de förarlösa. 

 

Under tiden kom fotgängarna på efterkälken. Det blev mer och mer stressigt i livet och i gångtrafiken. De små sparkcyklarna blev inte så kul i längden; man fick ju sparka igång dem själv. Så då måste man ha motor på sparkcyklarna, och det har man nu. Men när man ställer ifrån sig dem för att t ex gå in på jobbet finns där ingen som ställer upp dem åt oss, så då låter vi dem bara ligga där man stiger av. Man går sedan in och åker hiss. I hissen hinner man essemessa till anhöriga att man är på jobbet. Än så länge, alltså. Snart behövs man inte längre på jobbet för där tar robotarna över. De behöver inte laddas ofta, och de funkar dygnet runt.

 

Du kan alltså sitta hemma och lyssna på en ljudbok eller - om du är av en annan sort - fördriva tiden med att svettas på traktens gym där inga ansträngningar besparas dig för att du med tiden ska få vackra muskler, och ett bröst att spänna. 

 

Annagreta 

 

 

Den här firren bor på 4000 meters djup i de de stora haven. Det är vad man kan kalla kolmörkt där nere. Vanligt ljus når honom helt enkelt inte. Vad är detta för märklig varelse? 

 

Ja, ny forskning har kommit fram till att denna mörkerfisk ändå tycks "se" rätt bra. Han har  - som det förefaller - utvecklat en genetisk egenhet som gör att han trivs ju mörkare det är omkring honom. Han är samtidigt oblygt färgstark. troligen eggad och förstärkt av det yttre motståndet. Vacker, nja, kanske inte, men uppseendeväckande, tutto sommato. Den där haklinjen skvallrar om en framfusig och hårdnackad karaktär, och de variationsrika fenorna fungerar säkert när han måste slå till sina envisa motståndare. Man har anledning tro att vi har hittat en överlevare, en potentiellt farlig sort. 

 

Jag kom att tänka på nutidens mörkermän; Putin, Trump, Salvini, Erdogan, Bolsanaro, etc. De simmar ju också helst i så dunkla vatten att de inte kan nås av omvärldens granskningar. De gillar samtidigt pompa och prål och pengar, och de talar så ofta det går med varandra om framtidens herravälden. 

 

Färgen på deras skepnader är blåbrun, ett färgval med historiska rötter. Då och då samlas kärntruppen i nåt mörkt och välbevakat hörn av oceanen. De beundrar varandras hala fjäll och säkra pansar, och lovar varandra att övervinna allt. 

 

 

Annagreta

 I kvällens Babel talades det om djuren i litteraturen. Det hette att de förde sin eller annans talan,och de hördes tala i romaner, framtidsskildringar och till och med i poesi. De hade röst, åsikter och betydelse. De bar fram ett budskap, de övade läsarens fantasi. Det blev förvirrande på något sätt, eftersom allt ska bedömas efter nån slags måttstock, så även detta. Så var det bra med djur i litteraturen eller borde denna växande (?) trend få fortsätta? Svaren var inte entydiga, precis som det ska vara när kulturella grepp diskuteras. Kanske var det bra att slopa hela det animaliska, tyckte någon.

 

Jag har haft katt, en efter en. De har talat till mig. Tydligt. De har haft åsikter. De har levt på hoppet, och de har visat misssnöje. In real life. De har också visat tillgivenhet minsann, om ni trodde nåt annat. Vi har levt i harmoni. Men säg mig den harmoni som råder länge. Vi hade ju en grym grannkatt som verkade ogilla min katt. Det var en ilsken sort med tigrerad päls och aggressiv uppsyn. Så min katt rymde.

 

Fyra veckor senare återfanns min katt en bit härifrån, två kvarter bort noga räknat. Jag fann honom där i mina efterforskningar, liggande på grannens dubbelsäng, i djup sömn. Han hade rymt till en annan katt vars namn var Pelle, en av allt att döma mycket tolerant och vänligt sinnad katt.

 

Jag tog hem min katt, som fann det lämpligt att spinna. Sen gick jag till grannen och bad att få kontrollera om deras kisse verkligen var kastrerad; en idé som inte direkt anbefalls i boken om grannsämja. Hursomhelst; min granne tycktes inte ta illa upp, utan sa vänligt att det var han. Men jag bad att få gå med kattrackarn till en närbelägen veterinär, och det fick jag. Jag gick alltså med den stora busen och fick honom undersökt.

 

Han var kastrerad.

 

Min katt tycktes i alla fall bestämma sig att stanna kvar härhemma, nu sedan han fått markera sitt avståndstagande. Han uttryckte ingen sorg, ingen ruelse. Bara lite självgodhet. Malligt satte han sig i stolen med fårskinnet och där sov han sedan såfort han behövde vila sig. Han hade kunnat förekomma i vilken roman som helst, talande, full av erfarenhet och blid när så varit påkallat av omständigheterna. Han kunde också ha representerat det vilda inom oss, eller ändå hellre, det självständiga, när det är som bäst.

 

Annagreta