bookzoom

 

Det står i en universitetstidning att forskarna har kommit fram till att det är bra att ha vänner. Att man mår bra av det.  Att avsaknaden av vänner är farligt för hälsan. Nu är det bevisat. I ett forskningsprojekt. 

 

Jag undrar hur länge man behövde för att komma fram till detta? Tog det ett år, eller tog det två? Eller var det möjligen gjort på en kafferast?

 

Jag har en vän uppe i Vännäsby som skickat ett brev till mig idag. Hon gick i samma klass som jag i Skellefteå högre allmänna läroverk på Medeltiden. Nu sitter hon i rullstol på ett äldreboende. Hon ser illa och är värkbruten. Brevet jag fick idag hade hon fått hjälp att adressera, för hennes skrivstil är det inte mycket bevänt med längre.

 

I kuvertet låg en dikt på västerbottensmål. Den handlar om förberedelserna inför ett stort missionsmöte som ska äga rum på en gård västibyn, intill versförfattarens hem. Ett stort uppbåd väntas "från all världsens kanta". Man bygger pallar så att "gamlen släpp stå", man gör i ordning gammstugubron som predikstol där prästen ska tala så att "gräse ska grönsjk och gammkatta kryp under lon (logen). Och mycket riktigt, prästen är i högform; han börjar med att läsa lagen för de församlade, för att sedan starta "som lugnt" om "a Maria," men snart får han upp farten igen å börjar tala om Hin Håle och Skam som är ute efter "vartendaste får".  Plötsligt slår prästen ut med armarna och tycker synd om alla "i tillvarons syndfulla pack" - men river samtidigt ner ett getingbo. "Å getinga ut så prästen feck slut. Utan amen, pris vare och tack.".

 

Prästen springer därifrån med fladdrande kappa, glömmer bort sitt hjärtfel och tar vägen över gärdena - Till slut "såg vi bara fäla (fotspåren)".

 

Tack, Barbro i Vännäsby. Du är en sann vän.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

Det står i DN att David Lagercrantz har fått in Lisbet Salander i sitt blodomlopp. Det låter oerhört djärvt med tanke på alla vener och artärer som ska klaffa innan vederbörande når förmaket, för att inte tala om de två kamrarna. Ja, inte är jag orolig för David Lagercrantz, då är det värre för Salander. Hon är ju redan mycket trängd och utsatt ändå, utan att nu dessutom behöva klämmas in i dessa pulserande utrymmen. 

 

Nästa nyhet är att det finns en trollfabrik i Makedonien. Man skapar hela tiden nya troll där och sprider sedan ut dem, bl a via facebook. Naturnära och kritiskt lagd som jag är, tycker jag att det skulle räcka med några få tomtenissar från Finland om man nu ska vara traditionell och ånga på i gamla sagokulturer. Men det sägs att åtgången (!) är stor. Alla vill visserligen inte ha trollen, men många vill. De är som hårdvaluta, sa en bankman till mig häromdagen. Dom kommer in i det politiska blodomloppet, sa han. Och där stannar dom, fortsatte han. 

 

Min klätterhortensia firar vårdagen nu i februari genom att burra upp sig. Hon sträcker försiktigt på de stora knopparna medan hon lyssnar på småfåglarna som hon ibland kan studera på mycket, mycket nära håll......

 

Annagreta

Konstnären Dan Wolgers och författaren Lena Andersson har samarbetat i en utställning på Spritmuseet i Stockholm. Den heter "Egentligheter". En bok med samma namn har kommit ut. Den visar Wolgers verk plus Anderssons kommentarer till verken.

 

"Egentligheter" är en maktpåliggande titel. "Inget svammel här inte", ungefär så betyder det i min värld. Inget lättviktigt, inget obetydligt, alltså. Man får lätt intrycket att texten ska förklara vad man ser.

 

Nu är det bara så att Wolgers verk är små under av eleganta lekar, motsägelser, humoristiska överraskningar, provokativa klurigheter, - alla tillverkade eller lånade, som för att utmana och roa. Vi betraktare ska bestämma vad vi vill se i dem. Vi får le lite, ansluta oss till humorn, fundera lite, tänka på underfundigheterna.  Det är ofta "bilder"  som bryter med konventioner. Det finns inget facit. - Så varför förse dem med så mycket text?

 

 

Lena Andersson går igång på alla cylindrar och skriver med akademisk lärdomstrohet sina analyser och kommentarer så det ryker. "... en fenomenologisk studie i förnedringens mekanismer", så kallar hon till exempel Wolgers lek med en strecktecknad figur på en gammal grekisk skulpturs ansikte. Jag blir provocerad av de akademiska uttrycken. Lever texterna alls i samma värld som Wolgers arbeten? Eller ´ligger texterna en trappa upp, dit bara några tar sig, medan Wolgers verk står fritt exponerade på gatuplanet? Dit man släntrar in med nyfikenhet, där man utan vidare förkunskaper låter sig provoceras, roas eller bara förundras. 

 

Annagreta

 

Den ena är envist självständig, den andra ett politiskt redskap. Så ser det ut om man jämför den svenska politikern Birgitta Ohlsson med Donald Trumps politiska rådgivare Kellyanne Conway.

 

DN Lördag presenterar båda de här damerna i varsin artikel. De är sannerligen olika. Ohlsson strider för att vara sig själv och håller fast vid sina övertygelser. Det har kostat på. Hon har bl a öppet stridit för en mildare flyktingpolitik mot sin partiledning. Nu säger hon sig vara beredd att hoppa av politiken om hon blir alltför nertagen av spelet och mothuggen. Conway, däremot, har släppt tidigare lojaliteter och valt att åta sig uppgiften som Trumps rådgivare. Jobbet innebär också att utåt förklara Donald Trumps utspel. Det lär kosta på, men hon gör det rollen kräver. Hon har bl a tvingats försvara Trumps berömda utsagor under valkampanjen där han skröt om sin framgångsrika förförelsekonst. I ett ansträngt moment på en presskonferens myntade hon begreppet "alternativa fakta"; det var när man dividerade om hur många människor som bevittnat Trumps installation.

 

Politiska ledband låter sig också märkas i bild. Häromdagen sågs en bild på Trump som undertecknar ett dekret. Intill bordet står en skock till synes underdånigt beundrande män. Det riktigt doftar rakvatten, leendena är devota, klädseln oklanderligt svartvit. Det är en bild av makten i arbete.

 

Sen har vi bilden som blev viral för att den var en sådan motsats. Den visar Isabella Löwin som undertecknar en lagrådsremiss. Scenen är densamma, men hon omges inte av män utan av en samling kvínnor. De är inte uppklädda, och de ser inte särskilt devota ut, snarare lite trötta, möjligen lite nöjda. En vardaglig bild, skulle jag säga. Opretentiös.

 

Ja, det var några spridda tankar som lättat ankar, som Cello en gång skrev.

 

Annagreta