Författaren och boken och våra reaktioner
Jag har nu varit både på Bokens Dag i Uppsala och Augustgalan. Inte illa, kan man tycka, att sluka så mycket kultur inom loppet av 26 timmar. Karakteristiskt för båda evenemangen var att författarna syntes och hördes på scenen. Antingen var det intervjuer eller också hela egna framträdanden, ibland också läsningar.
Man kan reflektera över hur mycket det betyder för våra bokbedömningar, detta att se och höra författaren. Det intryck man får av resp. författare på scenen kan avgöra om man blir intresserad av boken eller inte. Om man vill köpa den eller inte. Har man läst nån bok redan och tyckt "nja, den var medelmåttig" och författaren sedan gör en fenomenal sceninsats som flödar över i charm, ja, då ser man ganska positivt ändå på den tidigare sågade boken. Och när en redan älskad bok visar sig vara skriven av en helskön personlighet, ja, då är man helsåld. Och slutligen, när en författare visar sig vara en heltrist - eller bara pretentiös - typ, ja, då riskerar boken att komma långt ner på den eventuella inköpslistan. Så lätt riskerar man att påverkas av yttre faktorer.
Detta sagt, måste jag referera ytterligare en annan typ av reaktion, och den härrör från Augustgalan. Efter alla glada pristagare, alla fanfarer och hurrarop, för att inte säga skrik, vem var det som gjorde det starkaste intrycket? Jo, det var Steve Sem-Sandberg. Arbetet med boken "De fattiga i Lodz" hade startat efter ett besök på plats, och följts av åratal av djupdykningar i dagböcker från det polska ghettot, där de allra flesta försvann till förintelselägren. Ett tungt arbete, som inte går att utföra utan stor inlevelse och empati. Nu stod han på scenen, applåderna dånade och han blev mycket rörd. Det stockades i halsen på honom då han kom upp på podiet, han fick svälja och svälja och torka bort tårarna innan han kunde säga nåt. Vi fick veta lite om hans arbete med boken, hans starka intryck av vad han funnit och bearbetat och skrivit. Som svar på frågan vad som berört honom mest under arbetet med boken var att han i dagböckerna funnit bevis för att människorna i ghettot hela tiden behöll hoppet, ända till sista anteckningen, sista dagen, behöll de hoppet. Det var inte enbart bokens tema som grep oss i publiken, det var i hög grad dess författare, personen Steve Sem-Sandberg.
Så jag gick hem och beställde boken.
/ Annagreta
Man kan reflektera över hur mycket det betyder för våra bokbedömningar, detta att se och höra författaren. Det intryck man får av resp. författare på scenen kan avgöra om man blir intresserad av boken eller inte. Om man vill köpa den eller inte. Har man läst nån bok redan och tyckt "nja, den var medelmåttig" och författaren sedan gör en fenomenal sceninsats som flödar över i charm, ja, då ser man ganska positivt ändå på den tidigare sågade boken. Och när en redan älskad bok visar sig vara skriven av en helskön personlighet, ja, då är man helsåld. Och slutligen, när en författare visar sig vara en heltrist - eller bara pretentiös - typ, ja, då riskerar boken att komma långt ner på den eventuella inköpslistan. Så lätt riskerar man att påverkas av yttre faktorer.
Detta sagt, måste jag referera ytterligare en annan typ av reaktion, och den härrör från Augustgalan. Efter alla glada pristagare, alla fanfarer och hurrarop, för att inte säga skrik, vem var det som gjorde det starkaste intrycket? Jo, det var Steve Sem-Sandberg. Arbetet med boken "De fattiga i Lodz" hade startat efter ett besök på plats, och följts av åratal av djupdykningar i dagböcker från det polska ghettot, där de allra flesta försvann till förintelselägren. Ett tungt arbete, som inte går att utföra utan stor inlevelse och empati. Nu stod han på scenen, applåderna dånade och han blev mycket rörd. Det stockades i halsen på honom då han kom upp på podiet, han fick svälja och svälja och torka bort tårarna innan han kunde säga nåt. Vi fick veta lite om hans arbete med boken, hans starka intryck av vad han funnit och bearbetat och skrivit. Som svar på frågan vad som berört honom mest under arbetet med boken var att han i dagböckerna funnit bevis för att människorna i ghettot hela tiden behöll hoppet, ända till sista anteckningen, sista dagen, behöll de hoppet. Det var inte enbart bokens tema som grep oss i publiken, det var i hög grad dess författare, personen Steve Sem-Sandberg.
Så jag gick hem och beställde boken.
/ Annagreta
Kommentarer
Trackback
