bookzoom

 

Snöglopp är en målande term. Snöslask likaså. Snöblandat regn kan vara rena akvarellen. Då kan man stanna inne och läsa DN.

 

För där händer det saker. Johan Croneman, DNs krönikör som mest tar upp medias utspel, skriver idag att dagens intellektuella dras med ett slags skamkänslor över att vara just intellektuella. Resultatet blir, enligt Croneman , att de intellektuella idogt förklarar sin kärlek till det enkla och "folkliga". De betonar samband mellan fotboll och poesi (Ranelid är exemplet) och de sätter upp ett gillatecken framför dansbandskulturen (som verkar gå upp i status). Är det trötthet över att vara intellektuell, frågar sig Croneman? Ja, vad ska man tro? Jag kan tänka mig att det är trivsamt att visa sin enkelhet, särskilt om man redan säkert sitter på de befordrades bänk.

 

Croneman fortsätter med en glimt från den riktiga fotbollen, dvs den som faktiskt spelas. Filmningarna fascinerar honom, de konstfulla åtbörderna, fotbollens skådespeleri, och han ger en strålande lista exempel på hur det ser ut när det ska göra ont, i olika lägen, då frisparken kan behövas.

 

Den andra artikeln i DN idag som griper mig, är en kortis om de nakna stjärtarnas makt i reklamen. Jenny Lindh skriver - och förklarar tidigt i texten att hon inte ska uttrycka någon skarp åsikt eftersom hon är konflikträdd. Nåja, men läsvärd är hon. Hon citerar bl a Johanna Ögren i bloggen Bokhora som skrev att omslaget till P O Enqvists nya Liknelseboken var gubbsjukt, och Olsa Larsmo som i Fokus konstaterade att stjärtar säljer. Till detta kan jag foga att också förhandsreklamen för samma bok dreglade inför denna kroppsdel och dess centrala (?) del i boken ifråga.

 

Kan det möjligen hänga ihop med det som Croneman skrev? Har vi ett behov av stjärtar i det intellektuella finrummet? Blir det syrefattigt utan denna folklighet? Kanske finns det en cirkel som är sluten någonstans.

 

Vem filmar vidare? Man får fråga Ranelid.

 

Annagreta