bookzoom

Det står i tidningen att fransmän är särskilt svårmodiga och satiriska, av hävd. Att de var först med att se det svarta i tillvaron. Men då har man inte hört gampojka från Blaiken. Där vilar inga lustigheter, där hoppar ingen högt och där fröjdas man överhuvudtaget inte. Hur skulle det se ut? Där väcker en hög mungipa misstankar om att något suspekt har dykt upp. Vem är ä som ha främmena? Int ha fäl en Alrik vunni på tips?

 

Jämrans ligen, säger den äldste, när vattnet fryser i vattuhinken. "Va hadd ja vänte me, då ja köfft den här stugun. Hänna oppa fjälle äre ju käpprätt åt helvitte ve klimate. Regn hä int, ja då snög´e å sen köm nolanvinna å vi få frys tills vi tjala ihop. Å då sömmarn köm, då är´e sä mytju åte, sä hä gå int å gå ut. I fjol vart ja nästan oppitti däri båtn då ja langne."

 

Eller fjärrskådarn från Ankarsund. Han kunde visserligen glädja sig en stund till påsk och julafton, men han var känd för något annat. Han hade en särskild gåva som han var ensam om i trakten. Han såg allt som hände, om han riktigt ansträngde sig. Han såg dem som drunknat och han såg var de fastnat i forsen, han såg sjunkna ubåtars läge (bl a Ulven) och han såg (där han satt hemma i köket) att grannfrun råkade välta kärnan så att grädden rann ut. Ett par kaxiga ynglingar från Umeå stannade en vacker dag på vägen till Tärnaby och gick in till honom för att hälsa på.  De var kaxiga och självsäkra, och detta noterade fjärrskådaren som inte hade något till övers för utbyssara. Han beslöt berätta något som bara han såg. Han vände sig till den ene, en lång gänglig karl med ett bullrande skratt, och sa tydligt och torrt: "Du ska int va sä karut, för fjälla din bedra de".

 

Redan de sakliga namnen på byar och gårdar avslöjar en nykter och behärskad syn på tillvaron och dess möjligheter: Långvattnet, Dajkanvik, Brännmyra, Långträsk, Lakaträsk, Kattisavan, Verksamheten, Ensamheten, Storsten. Det ligger inget svårmod i namnen. Snarare torra påståenden, möjligen också en nyans magi.

 

Annagreta