En skådespelerskas fördjupning av Woody Allens text

Hon är inte nöjd trots alla rikedomar. Hennes eget förnamn duger inte, hennes son håller inte måttet och hennes svåger är inte fin nog. Jasmine är kvinnan som står i centrum i Blue Jasmine, Woody Allens film om livets lockelser och bedräglighet. Kate Blanchett gör en fenomenal rollprestation. Man undrar: vad skulle lille Woody ha fått för film med en annan skådespelerska?
 
Det är säkert en balanskonst att gestalta en människa som säger vardagsspydigheter och plattityder. Antingen ska det bli komiskt, som så ofta i Woody Allens filmer, eller också får spelet djupna och visa en drabbande relationstragik - som sker i Blue Jasmine. Det kunde också i den här filmen ha blivit mera skratt och mera yta, men det tillåter inte Kate B som tolkar rollen med stor kunskap och inlevelse.
 
Klyftan mellan det glamorösa livet och det "vanliga" öppnar sig; kontrasterna byggs mellan en liten vanlig tjej som lever ett medelsvenssonliv med en "vanlig" man (som har ett hyfsat explosivt humör) och den stiliga damen som lever ett lyxigt liv, tills det brister, allt rasar och fallhöjden bara ökar. Kate B är den förmögna och högdragna som allt eftersom mörkret tätnar runt henne försöker dryga ut sin självkänsla med droger och alkohol. Det låter banalt, men är det inte, främst tack vare Kate B:s fenomenala rolltolkning. Hon kommer säkert att sopa golvet med konkurrenterna vid nästa Oscarsutdelning.
 
Man känner föralldel igen Woody Allen, dialogen är utmejslad, både urbant kvick, rätt burdus och charmerande. Fokus ligger på de kvinnliga rollerna. Det är dem han sysslar med. Man kan undra varför han så sällan ägnar männen mer än ett förstrött intresse? Men samarbeta med damer det verkar han kunna. I Blue Jasmine har det blivit ett lyckat resultat. Gå och se den.
 
Annagreta

Kommentarer
Postat av: Ulla Björkklundjörklund

En fantastisk film och lite olik Woody Allen. Han var inte med själv och ironin var nedtonad. Här kröp verkligheten och allvaret närmare. Och det var nog den makalösa Kate Blanchetts förtjänst.

Slutet är starkt: Blanchetts osminkade ansikte när alla bubblorna brustit och hon når bakom sina egna lögner. Det är lysande gestaltat som enskilt mänskligt drama och man kan stanna där.

Men slutet väcker en massa frågor. Jag prövar tanken om hennes drama som en allegori över vår tid. Också.

Ulla

2013-09-02 @ 11:46:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0