Katten, en intellektuell utmaning, ett tittskåp

Poeter avbildas oftast med katt. Gärna på axeln eller passerande, liksom i förbigående, utom kontroll. Alla våra gsmla klassiker verkar ha haft katt, och nu har Knausgård katt. Werner Aspenström, Edith Södergran, Göran Thunström, Lars Lerin. Alla har de katt. Vad tyder detta på? Är det en mjukisådra som avslöjas i och med detta val av kompanjon? Betyder det att vederbörande ägare själv är en katt, om än i människoskepnad. Kanske ville hen i själva verket vara en tiger, eller ett lejon, men det bidde bara en katt. Eller så är ägarna lika förslagna som den vanliga huskatten och då räcker det med den storleken för att känna igen sig, liksom.
 
Politiker verkar inte ha katt. Jag tror inte de klarar av en katt; dess psyke skulle bli alltför svårt att bemästra. En katt låser man inte in i ett block, den rättar sig inte in i ledet, den erkänner ingen partiledare. Den är ett riskmoment i politiken. Där kommer den alltså inte in. Den får nöja sig med att vara en tillgång för poeter och andra som fastnat i kulturen. Där har den flera funktioner.
 
Den kan tillföra ägaren ett intellektuellt drag. Det är därför Knausgård har katt. Eller så är katten ett tittskåp, en inspiration, som hos Nils Uddenberg. Eller ett lugnande piller, en drog full med värme, som hos Lars Lerin. En tröst, som hos Edith Södergran. Eller ett direkt hot, som hos grannkatten.
 
Annagreta
 
 
 
 

 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: RM Helleday

Å, Annagreta, du kan du! På kornet!!

2015-02-05 @ 15:51:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0