bookzoom

Det är svårt att protestera mot allt då det är plus 30 grader. Viljelös och slak sitter man i stället i sin varma verandastol, en sittmöbel tänkt att brukas då SMHI beslutat om medelvärme och svaga vindar från väster. Bernhard ligger i farozonen i det här läget. Han tappar snart allt sitt vanliga motståndstänk, i stället ligger han i gräset med nosen mot norr där han tänker sig att svalkan ruvar. Han ropar på fönvinden. Det är något uppgivet över honom. Man kan bli orolig för mindre. 

 

I går for han till badet. Där stöp han utan förvarning i vattnet som en delfin, med nosen före. Det blev ett plask som kunnat ge upphov till flera rader i bladet om rätt murvel varit där och sett. Känd motståndsman med diger erfarenhet har dykt ned (obs inte upp) i vår absoluta närhet, kunde det ha stått. På ettan. Med fetstil.

 

Nu dök han guskelov upp också, blöt och intetsägande. Så tyst har han aldrig varit på flera år, konstaterade jag som förföljt honom hela tiden med en badhandduk. (Hans Lebensmensch är ledig och har åkt till Bortre Hebriderna där hon har en släkting till Bernhard som vet bäst.)

 

Bernhard satte sig på handduken och började av allt att döma repa sig. Han muttrade om det kalla vattnet och klottrade ned en protest på ett papper som råkade flyga förbi. "Vattenburen svalka är en mänsklig rättighet". Han satte upp papperslappen på omklädningshytten och stampade med foten så det dånade. Jag tog hand om handduken. Jag tyckte Bernhard var i torraste laget.

 

Annagreta