bookzoom

Jag har en tjäderhöna. Hon sitter på en torr gren intill min dator och heter Alice. Tidigare var hon en fri fågel i de västerbottniska skogarna, men blev skadad av en plogbil och hamnade hos en folkpartist som beslöt bevara henne för framtiden. Hon är förvånansvärt väl monterad, ser lite religiös ut och ådrar sig därför allas beundran.

 

Alice tittar konstant på mig som vore jag i behov av uppmärksamhet. Antagligen vet hon mina innersta drömmar; alla förhoppningar om vackra vyer, god mat ute i värmen, sköna blomster i rabatten, starka ben och berömmelse. Ibland brukar hon hinta om kaffe,- "Du sitter och skriver för mycket rappakalja. - Drick för farao en kopp nu!" Hon vet bedöma sånt. Hon är lite synsk. Fast i själva verket är hon rätt råbarkad; uppfödd som hon är i de dystra skogsbältet där den sträva vinden bar henne fram och tillbaka mellan trädtopparna och de porlande vattenstråken, och allt som gällde var skogig uppmärksamhet, plus from time to time lite fröjd och gamman.

 

Hennes ordval kan inte härledas till SAOL. Ibland hörs i stället ett drag av dialekten hos en urgammal tjädersläkt med självaste prat-roten förlagd till sluttningarna vid potatisbacken i Ammarnäs - byn i fjällets skugga. På sin tid fanns där en starkväxande tjädersläkt med vida vyer som alla var trogna sin kallelse och följaktligen hängivna missionsförbundare. De tjädrar som inte följde det mönstret blev utkylda, vilket inte vill säga lite med tanke på breddgraden. Här kan termometern dyka ned under avläsbarheten. Huruvida Alice hörde till den ena eller andra grupperingen lär jag aldrig få veta. Men med tanke på hennes välbevarade ordsvada har hon sannolikt hört till den ovanliga norrlandsgruppering som talar oavbrutet och såna individer brukar klara sig i alla väder. Jag har tagit hennes robusta idiom till mig. Vem kan förhäva sig? Jag är ju själv en av de där västerbottningarna uppvuxna på ett sluttande plan i närheten av missionsförbundet.

 

Annagreta