Möta våren med Beethoven
Jag tänkte jag möta våren tillsammans med Beethoven. Mycket tyder på att jag får sällskap med min fiolspelande väninna, tillika Smillas matte, i mästarens s.k. Vårsonat i F-dur som han skrev 1801. När den sonaten hade publicerats började Beethoven beskrivas som samtidens störste tonsättare. Sonaterna fick en mycket positiv recension i Allgemeine Musikalische Zeitung. Detta var möjligen ett resultat av Beethovens tidigare mycket starka kritik mot just denna tidning undermåliga musikrecensioner, skriver Åke Holmquist i sin nyutkomna och synnerligen läsvärda biografi om tonsättaren. Sonaterna lovordas i alla fall i recensionen ”som några av de förnämsta som komponerats i genren.” Lite svårt att föreställa sig några andra kompositörer som skulle ta sig för att kritisera dagspressen för undermålig musikkritik när de ofta har all världens behov av att synas i rampljuset …? Sådana behov hade säkert Beethoven också vid den här tiden då han fick kämpa och förhandla med olika förlag för att få ut sina kompositioner. Men efter de dåtida smakdomarnas erkännande 1801 gick det förmodligen lite lättare.
Två cd- skivor medföljer Åke Holmquists biografi, där författaren, som är både pianist och historiker och f.d. konserthuschef, har samlat sina egna favoritinspelningar av Beethovenmusik. På ett av spåren spelar en av mina favoritpianister nämligen Martha Argerich till sammans med violinisten Gidon Kremer ett Adagio molto expressivo ur en Sonat för violin och piano. Jag lyssnade och stycket gick rakt in i hjärteroten med sin rofyllda och innerliga men samtidigt smärtsamma skönhet. Men vad är det? Detta skulle jag själv vilja vara med och spela, tänkte jag. Tiden gick och en dag frågade jag min fiolspelande väninna om vi inte kunde spela något av Beethoven tillsammans. – Jag spelade Vårsonaten i min ungdom, svarade hon och lånade mig noterna. Då upptäckte jag till min glädje att den sonatens andra sats var just ovan nämnda Adagio… Och nu sitter jag så gott som dagligdags och övar på och njuter av Beethovens pastorala vårsonat som också har så mycket av jublande glädje och förväntan i sig som kontrast till smärtan i Adagiot. När jag på nyårsnatten gick och plockade in i diskmaskinen efter ett modest firande slog jag på radion och plötsligt hör jag Vårsonaten! Första satsen gick i ett rasande tempo, vilket hade en lite nedslående inverkan på mig. Ska det behöva gå så himla fort? Men nog kan det gå an att njuta av jubel och glädje även i lite lugnare takt, intalade jag mig. Efter dessa fingervisningar i både Beethovenbiografin och i nyårsnatten fortsätter jag med mina övningar inför första gemensamma dusten med Vårsonaten tillsammans med Smillas matte när hon kommer hit med sin fiol om någon vecka. Kanske har vi kommit en bit på väg när våren börjar nalkas? Men det vill till att skärpa sig om vi ska uppfylla kraven som ställdes i Allgemeine Musikalische Zeitung för drygt 200 år sedan: ”För att sonaterna ska komma till sin rätt måste de framföras med karaktär och noggrannhet.”
Ingar
Ispalatset i St Petersburg
I dagens DN presenteras Elif Batumans essåsamling "The Possessed. Adventures with Russian Books and the People who Read Them". Det är en vital och rolig framställning av resor och möten i den ryska litteraturens härad som jag hade i min bokhylla. Jag försjönk återigen en stund i ett kapitel som handlar om ett ispalats i St Petersburg.
Detta ispalats byggdes under den ovanligt kalla vintern 1740 ute på Nevas is, mitt i stan. Orsaken var kejsarinnan Anna Joannovna. Enligt Batumans beskrivning bör hon ha varit en alldeles sjusärdeles kvinna även efter ryska mått. Hon ville ha ett ispalats ute på Neva, och så fick det bli.(Jukkasjärvi, lyssna nu.)
Det ska sägas att hon hade sina underlydande i ett kraftigt grepp; ingen ville eller vågade säga emot henne för det kunde kosta dyrt. Hon var närmare 2 meter lång och kraftigt fet, och hon omgav sig med både älskare och hantlangare, om man så säger. Ispalatset blev klart, genomskinligt och stiligt, och därtill fogades en elefant av is, ihålig och stor som i verkligheten. Uppe på detta djur monterades en issoldat iförd persisk uniform. En vattenslang från Neva gjorde att det sprutade vatten ur snabeln., och ett hyfsat elefantlikt läte frambringades av en trumpetspelande man inne i elefanten.
Anna Joannovna älskade dvärgar och clowner, i och för sig dåtidens mode i såna kretsar. Det ena gav det andra, och hon beslöt att två av hennes underlydande skulle vigas i ispalatset och sedan sova där. De arma människorna höll på att frysa ihjäl i "sovrummet", som de inte fick lämna före morgonen.
Inte oväntat ingick detta festande i ett större firande av nationella mått, man skulle kunna kalla det en manifestation för att fira diversiteten i riket. Från alla hörn i detta vilda imperium kom nu folkdräktsklädda människor, ridande på olika djur; på getter, hästar, kor, åsnor, grisar, kamelar etc. Särskilt vackra och ståtliga var jaroslaver (från en stad vid Volga) och tyskar. Det hela utvecklades till något som kunde kallas sus och dus, fast på ryska.
Att vi vet detta beror på Georg Wolfgang Krafft som skrev en bok om detta evenemang 1741. Han var särskilt lämpad till detta eftersom han i sin egenskap av fysiker, anställd vid ryska vetenskapsakademin, hade ritat och ansvarat för själva ispalatset. Att Elif Batuman tog sig an denna historia på sin resa 2006 till Petersburg, beror på att man då gjorde ett försök att upprepa hela den iskalla härligheten, men då på ett torg och inte på isen, klokt nog. Batuman skriver att elefanten den gången var lite tillrättalagd för nutida smak; han hade fått en rutschkana på ena sidan buken, där barnen roade sig, och snabeln verkade inte spruta vatten. Något tvångsbröllop ägde knappast rum där heller.
Ja, det invigdes alltså ett ispalats den 8 februari 1740 i St Petersburg. Ganska precis samtidigt satt familjen Bering i Ochotsk och skrev hem till de två hemmavarande sönerna i just St Petersburg, oroade för att den 17årige sonen blivit infanterist, ett yrke utan status.
Annagreta
Detta ispalats byggdes under den ovanligt kalla vintern 1740 ute på Nevas is, mitt i stan. Orsaken var kejsarinnan Anna Joannovna. Enligt Batumans beskrivning bör hon ha varit en alldeles sjusärdeles kvinna även efter ryska mått. Hon ville ha ett ispalats ute på Neva, och så fick det bli.(Jukkasjärvi, lyssna nu.)
Det ska sägas att hon hade sina underlydande i ett kraftigt grepp; ingen ville eller vågade säga emot henne för det kunde kosta dyrt. Hon var närmare 2 meter lång och kraftigt fet, och hon omgav sig med både älskare och hantlangare, om man så säger. Ispalatset blev klart, genomskinligt och stiligt, och därtill fogades en elefant av is, ihålig och stor som i verkligheten. Uppe på detta djur monterades en issoldat iförd persisk uniform. En vattenslang från Neva gjorde att det sprutade vatten ur snabeln., och ett hyfsat elefantlikt läte frambringades av en trumpetspelande man inne i elefanten.
Anna Joannovna älskade dvärgar och clowner, i och för sig dåtidens mode i såna kretsar. Det ena gav det andra, och hon beslöt att två av hennes underlydande skulle vigas i ispalatset och sedan sova där. De arma människorna höll på att frysa ihjäl i "sovrummet", som de inte fick lämna före morgonen.
Inte oväntat ingick detta festande i ett större firande av nationella mått, man skulle kunna kalla det en manifestation för att fira diversiteten i riket. Från alla hörn i detta vilda imperium kom nu folkdräktsklädda människor, ridande på olika djur; på getter, hästar, kor, åsnor, grisar, kamelar etc. Särskilt vackra och ståtliga var jaroslaver (från en stad vid Volga) och tyskar. Det hela utvecklades till något som kunde kallas sus och dus, fast på ryska.
Att vi vet detta beror på Georg Wolfgang Krafft som skrev en bok om detta evenemang 1741. Han var särskilt lämpad till detta eftersom han i sin egenskap av fysiker, anställd vid ryska vetenskapsakademin, hade ritat och ansvarat för själva ispalatset. Att Elif Batuman tog sig an denna historia på sin resa 2006 till Petersburg, beror på att man då gjorde ett försök att upprepa hela den iskalla härligheten, men då på ett torg och inte på isen, klokt nog. Batuman skriver att elefanten den gången var lite tillrättalagd för nutida smak; han hade fått en rutschkana på ena sidan buken, där barnen roade sig, och snabeln verkade inte spruta vatten. Något tvångsbröllop ägde knappast rum där heller.
Ja, det invigdes alltså ett ispalats den 8 februari 1740 i St Petersburg. Ganska precis samtidigt satt familjen Bering i Ochotsk och skrev hem till de två hemmavarande sönerna i just St Petersburg, oroade för att den 17årige sonen blivit infanterist, ett yrke utan status.
Annagreta
Hur liten kan en groda vara?
Jo, nu vet man. Den minsta grodan är 7,7 mm lång och har ett läte som en insekt. Den återfanns av en (som det skulle visa sig) helt enkelt överentusiastisk forskare på Guinea för endast nån månad sedan. Jag antar att han hållit på och mätt grodan sedan dess, och i förrgår fick han lust att berätta om sitt fynd. Det var då han var entusiastisk.
Grodan ifråga är fläckig i kamouflagefärger, klokt nog. Det kan vara tufft att överleva bland nedfallna löv i regnskogen.
Vi andra blir naturligtvis också entusiastiska över detta fynd. Min enda grodbekantskap på senare år var en ganska stor sak som en höstkant dök upp bland löven då jag var ute och krattade. Den var nästan svart, vilket - som jag sedan fick reda på av experter - kunde anses vara helt normalt. En helt normal groda, helt enkelt, och jag som trodde den var unik. Jag kunde inte förmå mig till att mäta den, men jag uppskattar dess längd till cirka 14 centimeter. Av allt att döma hade den lagt sig att sova över vintern när jag bryskt krattade fram den. Den enda förmildrande omständigheten för min del var att jag åtminstone inte blev alltför entusiastisk. Jag hoppas den svarta grodan kunde somna om.
Den största grodan är 30 cm lång och heter Goliat. Bara så ni vet.
Annagreta
Grodan ifråga är fläckig i kamouflagefärger, klokt nog. Det kan vara tufft att överleva bland nedfallna löv i regnskogen.
Vi andra blir naturligtvis också entusiastiska över detta fynd. Min enda grodbekantskap på senare år var en ganska stor sak som en höstkant dök upp bland löven då jag var ute och krattade. Den var nästan svart, vilket - som jag sedan fick reda på av experter - kunde anses vara helt normalt. En helt normal groda, helt enkelt, och jag som trodde den var unik. Jag kunde inte förmå mig till att mäta den, men jag uppskattar dess längd till cirka 14 centimeter. Av allt att döma hade den lagt sig att sova över vintern när jag bryskt krattade fram den. Den enda förmildrande omständigheten för min del var att jag åtminstone inte blev alltför entusiastisk. Jag hoppas den svarta grodan kunde somna om.
Den största grodan är 30 cm lång och heter Goliat. Bara så ni vet.
Annagreta
