Poetiskt utbrott, för en gångs skull
Mitt på blanka eftermiddan
intill den gula lekstugan,
till höger om rosenbusken,
där ingen gått på länge
fast nära skottkärran
- men den syns inte -
och praktiskt taget
under äppelträdet
dvs Gravensteinern,
som inte klippts i tid
utan fått alldeles väldiga vattenskott
så att man borde skämmas
som ägare, alltså.
Just där har inte katten promenerat,
men möjligen har grannens hund
nått dit nån gång på sina promenader
som utsträcks till att också inkludera
den tomt där jag och katten bor.
Där lyser solen klockan 4,
på söndagseftermiddan, som sagt.
Annagreta
Att orka med vår kyla
Kommer de för att ta vår välfärd? Har de vågat livet i de ynka båtarna i avsikt att leva loppan på vår bekostnad?
Kommer de från rätt land? Har de pass? Är de ömmande fall?
"Vi måste veta vilka som kommer hit", heter det på omisskännlig SD-dialekt. "Därför släpper vi bara in dem som har ID-handlingar". Flyktingarna utan ID behandlas alltså som potentiella terrorister, oavsett vilka regelrätta och ärliga asylskäl de har. Är det rättssäkert?
Det har sagts att vi har en kaotisk situation p g a flyktingtillströmningen. Vi orkar inte med mera. Det tär på våra organisatoriska och ekonomiska resurser. Andra borde ställa upp, och inte bara vi. Trots att dessa fraser pumpas ut i media sedan en tid tillbaka visar svenska folket i gemen att de vill och kan sträcka sig längre och visa solidarietet i vardagen, trots att det kostar på.
Det var vår bristande organisatoriska förmåga som fick bära skulden; det kom för många, vi hann inte med; de får vänta för länge, vi kan inte härbärgera dem alla, vi kan inte tillåta att familjer återförenas hursomhelst, de måste åka tillbaka efter tre år....
Vi odlar egoismen och värnar om vår höga standard medan vi motar bort de hjälpsökande. Det vart för jobbigt att skydda dem som flyr från kriget. "Erdogan ska hjälpa oss att ta fast dem som vill hit, redan i Turkiet. Han får bra betalt."
Annagreta
Det är inne med korslagda armar
En fotografisk byline visar hur skribenten ser ut. Den befäster den skrivandes varumärke - nu har ju alla ett sånt att sköta - och samtidigt vill den skapa respekt och trovärdighet åt det skrivna och därmed också åt den tidning som härbärgerar orden. -
På senare tid har det uppstått ett nytt mode i genren. Man står nämligen avporträtterad med armarna i kors nu. Ibland är då skribenten återgiven rakt framifrån, och de bestämt korslagda armarna (inte alls slappt sammanfogade) ger ett direkt och trovärdigt intryck, dvs man ser framför sig en människa som verkar stå stadigt och vårda sin yrkesroll. Ibland vrider sig skribenten så att hen ser lite över axeln mot betraktaren, samtidigt som armarna fortfarande ligger i kors. Så gör tidningen Fokus nya chefredaktör Johan Hakelius. Den gode Andreas Cervenka har en liknande hållning, och Carolina Neurath poserar på samma sätt fast lite snyggare med vackra händer på de korsade armarna. I tidningsvärlden är dessa korslagda armar förmodligen en signal om stadga och kunskap och fasthet i uppfattning och analysförmåga. Ute i vardagen brukar annars "att sitta med armarna i kors" betyda slapphet, lättja och i värsta fall handlingsförlamning. Så inte här.
Men det finns andra bylines. Det minst utrymmeskrävande sättet att forma en byline i dagspressen är att kapa halva huvudet och nöja sig med det stympade ansiktet. Så gör man med Hanne Kjöller, Gunnar Jonsson och Erik Helmerson. Blicken blir kvar. Koncentration. Näst intill utplåning om du frågar mig.
Det tredje sättet fungerar avväpnande. Det äri den avslappnade helfiguren, gärna med ena handen i sidan, hen gör ett trevligt intryck. Så t ex Åsa Beckman och Peter Wolodarski. Han har händerna i byxfickorna. Karin Bojs knäpper sina händer. En bussigare framtoning, du och jag och kulturen och politiken och historien. Vi kompisar.
Varför jag lät mitt fotograferade fotspår stå här ovanför vet jag inte. Vart är jag på väg?
Annagreta
Jag såg en människa som inte kan förställa sig
Jag ser Lars Lerin på TV, denna märkvärdiga karl utan motstycke. Han möter sina medmänniskor och småpratar med dem om sånt som är livet, de svåra prövningarna, medmänniskorna, hans mamma och hans katt. Vad är det som griper tag, och varför? Varför blir det så berörande att se och höra denna medelålders man tala och reagera?
Ja, nu är det ju inte vem som helst det gäller, utan en känd och uppburen konstnär från vårt favoritlandskap Värmland, där Selma föddes och Fröding och Göran Tunström angav tonen, åtminstone den litterära klangen. Lars Lerin är känd för sin konst, på goda grunder. Han står för en tämligen magisk återgivning av våra enklaste miljöer, och har en förmåga att se det vackra i det som lätt passerar oss som obetydligt.
Lerins motiv i konsten blir vackra när de målas. Kanske var de ointressanta innan dess, förmodligen såg ingen dem som motiv värda att ta till sig. Producenterna på TV såg att personen Lars Lerin kunde vara rätt person i rutan, trots - eller tack vare - hans otidsenliga lågmäldhet och vilja att arbeta hemma, utan insyn. Tittarna har fått stifta bekantskap med en människa som är sig själv, som inte förmår - eller vill - förställa sig. Sånt är ovant för oss tittare i en tid full av egocentricitet och smarta linslöss. Vi har ingen träning. De figurerna finns egentligen bara i litteraturen. Dostojevski skulle ha kunnat skapa en romangestalt av den här kalibern. Det skulle ha blivit en bok på minst fyrahundra sidor, kanske illustrerad med ett ödsligt hyreshus i Munkfors och en bild på katten som heter Luther.
Annagreta
Möten män emellan, och så Ebba, då
Jag läser i DN att akademiledamoten Per Wästbergs nya roman är en blandning av parodisk svada och trötta cynismer. Hur tar man en sån kritik? Kollar man behärskat in de parallella grabbarna och säger att ikväll bjuder jag på champagne? Eller går man hem direkt från Gyldene Freden efter ärtsoppan utan att säga hejdå?
Ja, det är såna funderingar man har i Bergsbrunna, medan skyn delar sig motvilligt efter regnet och björken slutar droppa på min gångstig.
Jag tänker koppla in Thomas Bernhard på det här. Han kan säkert dela en och annan harmsen replik med Per Wästberg. Äldre herrar känner sig oftast befryndade med varandra, åtminstone en stund, medan de avläser varandras intelligens. Det skulle bli ett möte i belevad pessimism, tror jag, underlättat av ett gott rödvin från söder om alperna. Jag hör skällorna i bakgrunden, medan ett eller annat murmeldjur betraktar det hela, hukande på alpsluttningen, utan att ingripa.
Då är det annat med Lars Lerin. Han möter vänner på teve. Där utbyts en och annan klurig sanning plus några små leenden, snabbt bortflyende, vänligen. Recensenterna har hållit tillbaka sina synpunkter på programmet vad jag vet, och tur är det. Somligt ska inte analyseras, det blir bara konstigt. Låt grabben prata med sina vänner, stör dom inte. Det är färdigt redan, vi behöver inga kommentarer.
På den kvinnliga fronten får vi snart stämma i kören och ta emot Ebba Witt Brattströms nya samling texter. Hon får säkert också kritik ("svada och cynismer", kanske, det är termer som går att återanvända), plus berättigat beröm. Hon kommer att analyseras, och hon klarar säkert det. Hon har också en nedtonad samtidsbild, men den är mera preciserad och skarp än vad någon aktuell skönlitterär herre skulle kunna förmedla. Hon krigar, lämnar ingen sten ovänd och skiter i om det uppstår kemi eller inte.
Annagreta
Nobel - KI - Macchiarini - politiskt dilemma
Paolo Macchiarini ser ut att ha agerat på samma sätt i både Florens och Stockholm. De florentinska övningarna har pågått längst, och har alltså gett numerärt flera fall att reda ut än vad Karolinska Institutet och KS synes ha. I båda fallen rör det sig om att genomlysa Macchiarinis dimhöljda meriter och hans förfalskade operationsredovisningar. Under sin tid i Stockholm har M också opererat i Ryssland. I samtliga fall rör det sig om transplantationer av luftstrupar.
För italiensk del ingår också ett antal misstänkta ekonomiska bedrägerier. Macchiarini har gjort privat arrangerade operationer mot skyhöga ersättningar på statliga sjukhus i Italien. Detta utreds nu av rättsväsendet.
Den tragiska och upprörande bakgrunden till allt detta är alltså att ett antal sjuka patienter (men också relativt friska) i USA, Spanien, Italien, Island, Ryssland och Sverige satt sin lit till den operationsvillige och omsusade kirurgen Macchiarini i ett desperat hopp om bättring (i ett par kända fall var patienterna inte livshotande sjuka utan blev övertalade av M att låta sig opereras).
Endast ett par strupopererade patienter uppges fortfarande vara vid liv, och då är samtliga kända ingrepp räknade.
Frågan har blivit politisk i Italien. Parlamentsledamoten Federico Gelli har nyss tagit upp frågan i parlamentet och krävt att sjukvårdsministern redovisar Florensfallets hantering av ekonomi och etik. Careggisjukhusets styrelseordförande Enrico Rossi är också guvernör i regionen. Han är politiskt vald och har stor makt, även i fallet Macchiarini. En storstjärna till regionen skulle bli en fjäder i hatten.
Corriere della Sera, en stor Milanotidning med en utgåva också i Florens, pekar på riskerna av för stor politisk makt i frågor som denna där professionell kompetens bör vara avgörande. Corriere Fiorentino hänvisar också till den Stockholmska parallellen, i en ton som närmast är häpet konstaterande. Man kan samtidigt spåra en nyans som antyder att "till och med Nobelprisets avsändare har gått på den här bluffen. Vi är alltså inte de enda som låtit oss bedras". Som en suck av lättnad, mitt i den enorma bedrövelsen.
Annagreta
Italiensk domstol vill höra Macchiarini igen
Italienska rättsväsendet är inte färdiga med Paolo Macchiarini. Han har nu återkallats till ett förnyat förhör i domstolen i Florens, misstänkt för försök till bedrägeri. Frågan har varit uppe tidigare för ett halvår sedan, men förundersökningen lades då ned. En ny domare vill nu att fallet granskas igen.
I sin tidigare egenskap av läkare på Florens universitetssjukhus Careggi ska Macchiarini ha övertalet ett tiotal patienter, drabbade av långt framskridna tumörsjukdomar "och i stadier av utomordentlig skörhet" att låta sig opereras som privatpatienter - mot en betalning på upp till 150 000 euro. Detta ska ha skett på statliga sjukhus.
Samtidigt kallas också till förhör dåvarande generaldirektören för Careggisjukhuset och en chefsläkare. För deras del gäller misstankarna undanhållande av akter och myndighetsmissbruk. Den nya domaren Melchionna bedömer den tidigare behandlingen av ärendet som "ytlig och överseende".
Detta enligt den ansedda morgontidningen La Repubblica den 19 januari 2016.
Annagreta
Macchiarini, mytoman och kvinnotjusare
Mytomanen och kirurgen Paolo Macchiarini är till slut genomskådad. Men det har tagit tid att avslöja den här killen; redan för 6 år sedan började han förvåna och irritera sin professionella omvärld, då i Florens. Den akademiska världen är ju relativt ovan vid magnifika bedrägerier, så varför skulle just de förtroendebyggande medicinska fakulteterna misstro en kollega? Så skedde inte heller på Karolinska Institutet, när det väl blev deras tur att imponeras av och frottera sig med Macchiarini.
I Florens universitetssjukhus Careggi var var man 2009 angelägen att få dit Macchiarini. Fakultetens ledning var impad av en luftstrupeoperation som M gjort 2008 i Barcelona, ett ingrepp som ansågs ha varit banbrytande. Men det krånglade, ville M komma, skulle han vara där hela tiden eller skulle han fladdra runt på andra ställen och operera privat? Han begärde 500 000 euro per år plus extra 50 000 per operation. Enligt den italienska tidningen La Repubblica var Macchiarini anlitad mellan 2009 och 2012 på Careggi, alltmedan hans CV korrigerades om och om igen, sedan det uppdagats att hans uppgifter om fina titlar och examina här och där på fina universitet runt om i världen var påhittade. Men han fick aldrig en full professur där eftersom hans formella meriter inte kunde bevisas. Det var pinsamt för Careggis ledning. Sen for han till Stockholm.
Samtidigt som hans fall nu kommit upp i Stockholm har en annan och privat skandal rullats upp. I dagarna har tidskriften Vanity Fair i USA presenterat en otrolig berättelse där M figurerar i huvudrollen. Den handlar om hur den "världsberömde kirurgen" totalcharmade och lurade NBC:s kända och prisbelönta TV-producent Benita Alexander. Det är en story som slår det mesta i fråga om privat bedrägeri och storhetsvansinne.
Våren 2013 möttes de två; Benita Alexander skulle göra ett längre program om denna mytomspunna man och hans professionella framgångar, inte enbart känd och uppburen som kirurg utan också upphöjd i en känd amerikansk ölreklam som "The Most Interesting Man in the World". Benita Alexander faller pladask för hans generositet med det ena och det andra. De reser till Venedig och åker gondol framför Suckarnas bro, semestrar i Rom, Stockholm, Mexiko, Grekland etc. Under tiden opererar han luftstrupar i USA och Stockholm med kända resultat. De två förlovar sig juni 2014. I själva verket är M sedan 30 år gift och har flera barn.
Mytomanen triumferar. Han säger till "sin blivande fru" att hon ska vigas av Påven, han bjuder in Obama, Putin, familjen Clinton m fl till bröllopet. (Han har tidigare sagt till Benita att han opererat dessa personer och att han varit Påvens personliga doktor.) De ska, säger han, vigas i Påvens sommarresidens CastelGandolfo utanför Rom, dit de ska åka dit i Påvens vagn (av säkerhetsskäl). Ja, så fortsätter det; Andrea Bocelli ska sjunga för dem och en mästerkock ska leverera maten...
Benita Alexander säger upp sig för att flytta till Europa med M.
Sagan tar slut när en god vän, inbjuden till bröllopet, informerar Benita Alexander att hon läst om påvens kommande besök i i Sydamerika. Han ska vara där gott och väl över den planerade bröllopsdagen. Sakta öppnar sig avgrunden för BA - hon tvingas skriva till alla höjdarna och annullera inbjudan, alltmedan M säger att det hela beror på att han blivit lurad ...
Att Benita Alexander nu valt att offentliggöra det hela är beundransvärt. Macchiarini är bevisligen en praktfull bluff med en sällsynt och sjuklig förmåga att dupera, i alla sammanhang. I kirurgin är han direkt livsfarlig, och de kollegor som trott på honom och envisats med att hålla honom om ryggen får finna sig i att betraktas som godtrogna, om inte inkompetenta. Nu väntar man på den första boken om fallet Macchiarini.
Annagreta
