bookzoom

Den 9 maj kommer ICIJ, International Consortium of Investigative Journalists, släppa en stor del av det s k Panamamaterialet. Det omfattar namnet på över 200 000 företag och banker som gjort affärer via Fonseca i Panamakontoret, och dessutom kommer det att visa upp både tillvägagångssätten och förmedlarna. Jungfruöarna är favoritgömställe, tätt följt av Panama.

 

Suddeutsche Zeitung fick alltså för ett år sedan ett anonymt tips och sedan har ett samarbete mellan journalister i ett stort antal länder i all hemlighet arbetat med materialet och planerat hur det skulle presenteras och när. Det här första släppet kommer att följas av flera, eftersom materialet är så omfattande. I Sverige är SVT samarbetspartner.

 

Om jag nu hade varit en av dem som hade pengar på Jungfruöarna skulle det ha betytt att jag, tidigare åtminstone, haft ett spännande liv med skyhöga läckra inkomster. Sannolikt hade jag isåfall innan jag gick till Fonseca levt så mycket loppan att jag blivit blasé på allt avancerat nöjesliv och alla finesser och bett honom gömma undan pengarna så att jag skulle slippa bry mig mera och slippa skatta för dem. På avstånd hade jag då kunnat njuta av dem i förvissningen om att ingen annan heller hade nån glädje av dem - men att jag i en framtid kanske ändå skulle behöva dem, till exempel för en månfärd eller till att skaffa mig en ny man. Min tillvaro skulle på det sättet, sedan jag väl förlagt allt till Jungfruöarna,  framgått som fullt ut allmänmänsklig; ingen skulle anat att jag var en fullvuxen tantversion av Joakim von Anka utan folk skulle tänka att jag var en riktigt bra typ som log mot alla och betedde mig bra mot utlänningar och reste mig i bussen för en som var ännu äldre. Min image skulle på det sättet kunnat förbli otadlig och positiv.

 

Det är i såna här lägen man återvinner balansen och inser att det riktigt skönt att vara en vanlig medelsvensson. Tänk så lugnt man har det. Jag ska deklarera i morn, präktig som jag är, fast jag går inte så långt att jag säger att det ska bli ett rent nöje. Just där gick gränsen.

 

Annagreta

 

I min barndom fanns en gårdfarihandlare som tog sig fram på en gigantisk cykel fullpackad med varor. Det var en stor och fet karl som egentligen inte borde ha cyklat sådär av hälsoskäl, men som gjorde det ändå och som brukade återkomma till de norrländska hemmen med ojämna mellanrum. Han brukade pusta enormt när han kom in. Sen brukade han packa upp allt han hade ur de två bågnande jätteväskorna som han ställt framför sig på golvet, och sen la han varorna lite snyggt i högar på väskkanterna och höll upp en och annan pryl, lite halvstolt. Det var tyger och tröjor och underkläder och dukar och sånt, mest textil, men jag vill minnas att han också hade lite redskap för köket. Han var en stolt affärsman.

 

Denna man sålde alltid något hos oss. Mamma kunde inte förmå sig att skicka iväg honom utan att ha köpt nåt och för att han sannolikt behövde pengarna. Noga räknat var han helt fel. Han betalade troligen ingen skatt, hans varor var relativt ointressanta, han var ingen direkt prydlig besökare, och sedan han gått undrade jag alltid om han skulle orka ända hem. Det fanns i varje fall ingen myndighet på plats som hindrade honom i hans värv, och ingen politiker talade om för honom att nu fick det vara nog, nu borde han assimileras, acklimatisera sig och integreras i sitt riktiga sammanhang.

 

Jag tror att han övernattade hos en änka som hade getter och bodde längs Gubbträskvägen och som brukade kallas "Jungfrun på Jungfrusund". Hon hade sjöutsikt.

 

Annagreta

Jaadå. Den är värd att läsa och begrunda, Den (omtalade) sista grisen.

 

Horace Engdahl driver med oss ibland, tycker synd om sig själv ibland och är bittert högmodigt ibland. Han drömmer om att vara yngre och söker efter snygga formuleringar för att uttrycka det. Han påminner kort sagt om oss alla.

 

Annagreta