bookzoom

 

Allt har sitt maximum. Sin förtätning, sin höjd, sitt slut. Eller sin maximala spridning, sin upprepning. I Dagens Nyheters kulturdel (30/3) får man totalfördjupa sig om man orkar; i Suzanne Broggers åsikter om den moderna familjen; "den håller på att dö av brist på sanning", "den längtar efter autenticitet", etc. Det är ångest och kamp och svårmod och PK. Sverige ligger pyrt till, särskilt pyrt till, om SB får råda. Det är synd om människorna än en gång, maximalt synd om oss alla, förmedlat i en nedlåtande ton.

 

Det är svårt att förhålla sig till denna totala svartsyn utan att upptäcka ett drag av koketteri. Tänkaren själv sitter utstyrd i en specialbyggd fåtölj och tänker sina superdystra tankar. Bygg upp mitt hår, sätt på kajal och häv in mig i  en stor möbel - och kanske väller de mörka genomskådande tankarna fram ur mitt djupa inre.

 

Nä, då är det bättre med Thomas Bernhard, han är helt igenom äkta sur och grinig när han känner sig ha anledning till det. Han klär inte upp sig och han vill inte synas. Tacka vet jag hans dystopiska utbrott över den usla utsikten över Donau och den outhärdliga människan han möter på vägen hem. Det märkliga med honom är att han aldrig bryr sig om att generalisera. Han säger sig inte veta hur det egentligen ligger till, han reagerar bara spontant och momentant. Lättad över att ha erinrat mig detta slår jag igen butiken och går ut till krokusarna.

 

Annagreta

 

 

 

 

We don't stop playing because we grow old; we grow old because we stop playing. Så säger G B Shaw, i ett av de många bevingade ord han lämnade efter sig.

 

I pjäsen Candida, nu på Stockholms stadsteater i regi av Thommy Berggren, är det lika klurigt men konflikten ligger på ett annat plan, där den unga ivriga konstnärssjälen får stryka på foten, stå tillbaka och växa till sig. Han måste helt enkelt bli lite äldre innan han får "spela".

 

Shima Niavarani spelar Prosperine, maskinskriverskan, med oslagbart röstläge och en charm av guds nåde, hon får representera den kvicka intelligenta kvinnan som är överlägsen den man som hon tjänar, och Ingvar Hirdwall gör pappa Burgess som inte begriper annat än pengar och rang. Det är Hirdwall som mitt citat här inledningsvis gäller; jag hoppas han kan fortsätta spela teater ännu många år, denna varma suveräna konstnär.

 

I Royal Albert Hall gavs i fredags festföreställningen Classical Spectacular, en manifestation som behåller traditionen i Albert Hall med den äran. Också där handlar det om leklust och skärpa i skön förening, med Royal Philharmonic Orchestra och London Philharmonic Choir, Band of the Scots Guards, Muskets and Cannons of the Moscow Militia (!) plus solister, cancandansöser och lasershow och fyrverkerier. Jo då, jag var där med vänner, och jodå, vi viftade med flaggor. John Rigby ledde och dirigerade med humor och oslagbar brittisk självironi. Jonathan Scott kopplades in på piano till Rapsody in Blue, den pöjken kan spela.

 

Ja, dessa publika evenemang sitter kvar med sitt spel i själva kroppen ett tag. Där gör de antagligen nytta.

 

Annagreta

Exalterade. Förtjusta. Skräniga. Skålande. Det handlar om dagens fysiker som tror att de kommit närmare Big Bang. Eller rättare sagt att man på Sydpolen skådat en skälvning i en våg av betydelse; urgammal och långt bort. Därav rabaldret. Själva fysikens grunder har fått sig en törn eller en spark framåt, välj själva vilketdera. Det är säkert värt Nobelpriset, säger Ulf Danielsson och Bengt Gustafsson och jag håller ofta på dem.

 

Thomas Bernhard är inte lika uppsluppet hänförd. Han gick genast ut i skogen när han hörde nyheterna om den där harklingen i en gammal vågrörelse. Han förstår sig inte på såna saker, utan blir bara nedstämd och inbunden när det talas om Big Bang. Han har tillräckligt med höga ljud omkring sig, brukar han säga. Nä, tacka vet jag det stora lugnet i skogen, brukar han sucka, det enda ljud man hör där är koltrasten och talgoxen och småtjuflipen och på sin höjd suset från tallkronorna. Där kan man tala om nyanser, variationer, överraskningar och intelligenta kombinationer av växt- och djurliv, etablerade sedan urminnes tider. Dessutom lavar och mossor och svampar av de mest besynnerliga slag, extremt blyga och tystlåtna och ändå störtviktiga.

 

Bernhard är vaccinerad mot fysiker. Han brukar gå en annan väg om han ser en sådan komma. De talar bara om vågrörelser och kvarkar och snabba partikelfärder mellan Geneve och Bologna. Bernhard själv brukar ibland resa mellan Salzburg och Bologna, för att studera tågsätt, vagntyper, bromsar och rälsvidder. Han anser dessa resor vida värdefullare än de resor som små partiklar företar hit och dit. Hans Lebensmensch som inte har samma intresse för tåg och räls brukar stanna hemma och baka surdegslimpor. Hon brukar njuta av att vänta på att brödet ska jäsa, och det tar lång tid. På det sättet uppbringar hon en viss förståelse för tideräkningen i universums historia som fysikerna talar om, men hon vågar inte berätta det för Bernhard när han kommer hem.

 

Annagreta

 

Ja, så fick vi en undersökning som visade att företag som har kvinnlig VD ger lägre vinst. En enkel "sanning" som genast hamnar på alla förstasidor och som en av fem stora nyheter på textTV. Som om det vore en bekräftelse på något. Det slår hårt; det är ju VDposter det handlar om, och jämställdhetsdebatten slukar mycket bränsle. 

 

Undersökningen som Företagarna beställt handlar om vinstmarginalen inom kvinnoledda företag. Det är en trubbig frågeställning. Den säger inte särskilt mycket om kvinnliga VDars värde och kunnighet. Andra vinster är också intressanta, nämligen vinsterna i närmiljön, i sociala och integrativa sammanhang. Det kan t ex visa sig att relativt små företag gjort stor skillnad för en bygd eller en stadsdel, och dessutom för en grupp människor som utan dessa företag varit/blivit arbetslösa eller tvingats flytta. Det kan t ex gälla skolor som klarats från att läggas ned, affärer, vårdinrättningar och företag i glesbygd, turistnäringar i olika miljöer och av olika slag som inte räknar med vinst hela året. Ofta är det kvinnor som styr sådana initiativ.

 

Det är begripligt om sådana företag inte kommer upp i särskilt stor egen vinst. De ger i stället positiva mänskliga samhällsvinster, delvis av ett annat slag än företagets egna ekonomiska, alltså. Det kunde vara värt att sätta några forskare på att studera hur kvinnliga VDars insatser gör sig i såna sammanhang. Min gissning är att det kunde bli mycket intressanta resultat.

 

Det handlar inte bara om siffror i den bräckliga jämlikheten. Man får ta med några fler faktorer och fler frågor innan man får fram vilka som förmår vad, vilka som är lönsamma och vilka vinster som ska värderas högst.

 

Annagreta

I morgon är det internationella kvinnodagen. Man samlar allt positivt som kan sägas i saken till en dag, och sedan har man visat sig PK, medan allt förblir som förr. Feminister intervjuades på TV i en soffa, och de sa att man borde fira den dagen. Festa. Eller åka till solen som en av dem sa att hon skulle göra. Inga utspel att tala om där inte. Lite tandlös attityd, om du frågar mig.

 

Påven är mer konkret. Han har bestämt sig för att folk får skiljas, och att man inte får förfölja homosexuella. Det har gjort honom intressantare än påvar varit på länge. Men han har andra kort i rockärmen, så nu har han bestämt sig för att ställa upp som föremål för en veckotidning som ska heta "Il Mio Papa". (Min Påve) Det är Mondadori, Berlusconis förlag, som ger ut tidningen, och den har nu kommit ut med sitt första nummer. Den har säkert fått en bra plats i tidningskioskerna, strax intill rapporterna från Putins framfart.

 

Samtidigt läser jag att man funnit resterna efter en gigantisk dinosaurie i Portugal. Han hade ett huvud som var cirka en meter långt. Något att tänka med, tänker jag. Men så hade han också tänder som var långa och sylvassa, jag vågar mig inte på nån skattning av hur långa och hur sylvassa. Men så dog dom ut, också dom som var så stora och farliga.

 

Om man är stor måste man vara snäll, heter det. Något att tänka på, för alla påvar, stora som små, i dessa dagar.

 

Annagreta