GOT och andra ångestframkallande fenomen

 
Game of Thrones framkallar, enligt vad som skrivs, ångest. Särskilt nu, när serien är slut, härjar ångesten, påstås det.
 
Bernhard har heller inte sett serien, men hans ångestkvot är rätt ansenlig ändå. Han behöver inte GOT för att känna tomheten. Det är snarare hans normaltillstånd. Det enda som kan lätta på undertrycket hans är när hans Lebensmensch spelar Mahlers Lieder - hon har en skiva som hon sätter på då hon ska stryka Bernhards skjortor. I såna lägen sjunker Bernhard ihop i den gamla fåtöljen från Zaarland som han fick av sin faster då hon flyttade till en trång lägenhet i Wien, strax innan hon föll för en gammal officer från Südtyrol med italiensk brytning som hon snabbt flyttade ihop med. Men då var det för sent att ta tillbaka fåtöljen.
 
En dag var han bjuden till Herr Ober som har den lokala puben. Karln fyllde 69 och ville bjuda sina trognaste kunder på en extra förplägnad i sitt sammetsdigra hem där Frau Ober stod för helheten och Herr Ober för resten. Bernhard bar en nystruken skjorta och hade - så gott det gick - förträngt sitt vanliga outhärdliga avståndstagande jag - dvs han var snudd på godmodig när han steg in i det gedigna sammanhanget där traktens välnärda damer och herrar redan tagit plats i diverse plysch.
 
Så snart han stigit in slog det honom hur han avskydde det hela. Han lät blicken gå mellan byns rosiga damer i den bruna soffan; de bildade en mur av moderlig fetma och pratade oavbrutet om sina liv och krämpor. Snart kände Bernhard ångesten stiga inom honom. Hans slips skavde och han fick kämpa för att hitta sin hatt bland allla fjäderprydda skapelser med och utan svettband på hatthyllan. På darriga ben tog han avsked och gick hem till den skonsamma tystnaden hos Lebensmenschan: Det visade sig att hon just lagat Schweinefleisch mit Knödeln, en direkt ångestdämpande rätt. Hur det nu gick till vet vi inte, men den kvällen kände Bernhard något vi andra skulle kalla lycka.
 
Annagreta
 
 
 

Att dyka utanför Trollhättan

 
Bernhard är i norra Uddevalla just nu. Han har fastnat för det våta elementet och hoppas så småningom komma med i ett stort Vänernprojekt som går ut på att djupanalysera bottenlivet i detta skandinaviska innanhav. Han har länge stått i kö för den här chansen till forskning, en dröm han hyst länge nog.
 
Häromdagen fick han äntligen veta att han kan komma med i julipasset och han gick direkt upp i varv å köpte sig en dykardräkt och diverse finurliga fotografiska finesser. En makalöst komplicerad undervattenskamera vägandes okänt antal kilo har han sedan länge, och den har han blivit väldigt haj på under den här väntetiden, en vecka då han doppat sig hel och hållen i Göta Älv flera gånger och blickat nedåt - utan närmare vetenskapliga avsikter. Visserligen har han fortfarande problem med bländarinställningen, men han räknar lättsinnigt (?) med att det ska ge sig bara han är under ytan. Flera av hans blivande dykarbröder och -systrar kommer till dykprojektet med avsevärda försprång, så Bernhard är lite nervös och har bett mig få vila middag på min gamsoffa som står i källaren. Jag förstår inte varför han känner så starkt för denna gamla soffa, ärvd genom flera generationer, omklädd i Storuman för många år sedan och tung som vore den av bly, men det är ingen idé att säga emot; det kan förstöra stämningen som redan nu är ansträngd p g a den förestående dykningen. 
 
Då jag själv aldrig dykt och heller inte kommer att göra det inom den närmaste tiden kan jag ju inte diskutera professionellt med Bernhard om det som väntar honom. I stället har jag koncentrerat snacket till sånt som jag tror rör sig under ytan (utom dykarna förstås). Jag vet ju inte vilka arter han kommer att råka på men jag brukar dra till med nakensnäckor och lax för att få honom att gå igång. Ibland går det bra. Han verkar guskelov ha ett öppet sinnelag vad gäller nakensnäckor och lax. I morn ska han resa till Trollhättan och (leende, gissar jag) ta på sig dykardräkten under uppsikt av en grupp torrskodda forskare och en dykfärdig dam med hår av guld och långa ben. Han ska - har han lovat - skicka mig dagliga rapporter, som tack för att han fick ockupera gamsoffan. Om de är av stort värde kommer jag att rapportera vidare.
 
Annagreta
 

"Barca nostra" ett memento på Biennalen

  • The migrant shipwreck
  • Christoph Buchel Barca Nostra Venice Biennale 2019
  • Christoph Buchel Barca Nostra Venice Biennale 2019
  • The migrant shipwreck
 
2015 i april befann sig "Barca Nostra" i sjönöd söder om Sicilien. Med på fartyget fanns drygt 800 flyktingar. En fraktbåt som svarat på nödropen från havet klarade inte den tänkta räddningsaktionen utan rammade migrantfartyget så illa att det började sjunka. Bortåt 800 flyktingar dog, endast 27 människor hann räddas ur vågorna. Katastrofens omfattning var oerhörd.
 
Den här fartygskatastrofen blev till en början en europeisk ögonöppnare. Det resulterade i ett humanitärt tänkande och handlande i flyktingmottagandet. Det omedelbara resultatet, sammanfattat i talesättet "Refugees welcome" och en humanitär vilja har numera successivt växlat in på ett helt annat och avsevärt kallare politiskt spår. Italiens vice premiärminister Matteo Salvini är öppet flyktingfientlig, både i ord och handlingar. Samma avvisande attityd uppvisar många andra ledare i många andra länder, där gemene man uppmanas se till det egna intresset.
 
År 2016 tog italienska staten initiiativ till att bärga fartyget och de hundratals innestängda kropparna. Sedan dess har det stått i  den sicilianska staden Augustas hamn.
 
Barca Nostra är i år en del av Biennalen. Det har skett på initiativ av konstnären Christoph Büchel och kuratorn Maria Chiara. De visar Barca Nostra som ett monument från vår tid att begrunda.
 
Annagreta

Det västerbottniska fågelpratet

Jag har en tjäderhöna. Hon sitter på en torr gren intill min dator och heter Alice. Tidigare var hon en fri fågel i de västerbottniska skogarna, men blev skadad av en plogbil och hamnade hos en folkpartist som beslöt bevara henne för framtiden. Hon är förvånansvärt väl monterad, ser lite religiös ut och ådrar sig därför allas beundran.
 
Alice tittar konstant på mig som vore jag i behov av uppmärksamhet. Antagligen vet hon mina innersta drömmar; alla förhoppningar om vackra vyer, god mat ute i värmen, sköna blomster i rabatten, starka ben och berömmelse. Ibland brukar hon hinta om kaffe,- "Du sitter och skriver för mycket rappakalja. - Drick för farao en kopp nu!" Hon vet bedöma sånt. Hon är lite synsk. Fast i själva verket är hon rätt råbarkad; uppfödd som hon är i de dystra skogsbältet där den sträva vinden bar henne fram och tillbaka mellan trädtopparna och de porlande vattenstråken, och allt som gällde var skogig uppmärksamhet, plus from time to time lite fröjd och gamman.
 
Hennes ordval kan inte härledas till SAOL. Ibland hörs i stället ett drag av dialekten hos en urgammal tjädersläkt med självaste prat-roten förlagd till sluttningarna vid potatisbacken i Ammarnäs - byn i fjällets skugga. På sin tid fanns där en starkväxande tjädersläkt med vida vyer som alla var trogna sin kallelse och följaktligen hängivna missionsförbundare. De tjädrar som inte följde det mönstret blev utkylda, vilket inte vill säga lite med tanke på breddgraden. Här kan termometern dyka ned under avläsbarheten. Huruvida Alice hörde till den ena eller andra grupperingen lär jag aldrig få veta. Men med tanke på hennes välbevarade ordsvada har hon sannolikt hört till den ovanliga norrlandsgruppering som talar oavbrutet och såna individer brukar klara sig i alla väder. Jag har tagit hennes robusta idiom till mig. Vem kan förhäva sig? Jag är ju själv en av de där västerbottningarna uppvuxna på ett sluttande plan i närheten av missionsförbundet.
 
Annagreta

Leonardo da Vinci: konst och vetenskap

Ja, det är ju 500 år nu sedan han dog, den där eleganta typen som så småningom levde upp till begreppet geni. Historikern Walter Isaacson har skrivit en engagerande bok om honom som heter just Leonardo da Vinci. Simon &; Shuster 2017.
 
Det var alltså en ung och nyfiken kille som fick plats i en av de många konstverkstäder som fanns i det rika Florens; han valde den som drevs av konstnären Andrea del Verocchio. I Mediceernas Florens fanns en rad verkstäder sysselsatta med att skapa vackra saker som kunde pryda staden; skulpturer, målningar, silkevävnader, etc. Där fanns en skara unga elever som ivrigt ville lära sig estetiska yrken. Hos Verocchio levde Leonardo loppan i det fria och fördomsfria Florens samtidigt som han tränade sin begåvning, målade och skulpterade.
 
Många unga konstnärer var födda utom äktenskapet - precis som Leonardo. Det var vanligt och accepterat att herrarna tog sig sexuella friheter, och varför inte, även påvarna hittade då och då lämpliga damer att roa sig med och påveättlingar var ingen sällsynthet. På samma fördomsfria sätt roade sig unga homosexuella män, vilket passade Leonardo, själv aktiv i l´amore masculino - även om kyrkan förkastade denna livsform.
 
Så småningom blev livet allvarligare och Leonardo började göra sig känd. T ex blev det sensation då han lyckades förfina och utveckla bilden av den Vitruvianska människan, inspirerad av greken Vitruvius. Det var en ingenjör och arkitekt verksam på Jesu tid, som framställt en bild av människans proportioner. Bilden som varit helt okänd råkade dyka upp i Pavia lagom till att inspirera renässansens analytiska bildskapare.
 
Det lev ett långt och omväxlande liv, han mötte naturligtvis Michelangelo, och grälet dem emellan kunde höras lång väg - Michelangelo var den elegante Leonardos motsats i framtoning; han var bohemen som inte tålde snobben. Men Michelangelo hade ingen anledning att känna sig underlägsen, redan som 23-åring skapade han den förunderliga skulpturen Pietà, nu i Peterskyrkan i Rom.
 
Ödet förde Leonardo till Milano, där familjen Sforza beställde den stora väggmålningen Den Sista Nattvarden. Leonardo ville visa vad som hände när Jesus uttalade orden " I dag ska en av er svika mig". Det tog ett tag innan han blev ovän med Sforza, satte ner foten och reste tillbaka till Florens där han fortsatte måla många nu kända porträtt.
 
Intresset för matematik och optik var annars hans grej, perspektivet som sådant var redan etablerat men tog i bruk inom målarkonsten. Leonardos många experimentella - och ibland förverkligade- tekniska uppfinningar skapade respekt, och han intresse för att utforska människokroppen betydde mycket för det dåtida sjukdomskunnandet, samtidigt som de föreföll skrämmande.
 
Idag är intresset för Leonardo stort. Överallt visas stora utställningar som hyllar honom och hans konst. Det finns mycket att visa om denna man som själv analyserade kreativiteten. Fullt modernt är idag hans konstaterande att "en stor konstnär förenar observation med fantasi". Samtidigt påpekade han magisteraktigt att en bra målning skapas med hjälp av optik, matte och perspektiv.
 
Annagreta

Vinflaskkorkfabrikanten och andra typer

Ibland kan själva orden och deras upprepning göra bokläsningen spännande. Thomas Bernhard var expert på såna erbjudanden - plus kritik över allt det som kom i hans väg. Först tycker man att stilen är tjatig och lite irriterande, sen upptäcker man greppet, och upprepningarna får ett angenämt övertag över läsaren. Då är man fast i den självsvåldiga berättarens klor, där humorn lurar bakom hörnet, mitt i det absurda.
 
I boken Utplåning ställer Thomas Bernhard Österrikes lantliga håla Wolfsegg - där han är född - mot Rom, storstaden som han älskar, i en kontrasterande känsloblandning. Rom har allt och Wolfsegg erbjuder bara pinsamheter. Till de senare bidrar aktivt svågern, dvs vinflaskkorkfabrikanten, en fullkomligt medelmåttig man som får en rätt stor plats i berättelsen. Han tvingades av sin fästmö gifta sig iförd Lederhosen och en gammal motbjudande officiell jacka som farfadern haft på sig för urlänge sen då han ramlade i skogen på en tallrot och skadades så att han dog av skadorna. Den här svågern blir sedan en ständig källa till nedlåtande kommentarer, även systern börjar snart förakta honom.
 
Sedan har vi "den födde kyrkofursten", italienaren Spadolini, ett romerskt fenomen med ena foten inne i Vatikanen som lyckas förena sin katolska fromhet med skumma möten med berättarens mor "på ett mycket märkvärdigt sätt". Denna mor beskrivs översvallande kärleksfullt av Spadolini: hon är till exempel en gästvänlig ärrskarinna (som italienare kunde han inte starta ett ord med ett h). Denna italienarnas oförmåga att få fram ett h i början av ett ord blev så småningom Spadolinis kännemärke, han surrade gärna om Österrikes ärrliga sjöar och berg, och dess ärrliga slott. Det var upptäckter Spadolini erbjudits tack vare berättarens mor, som outtröttlig tagit med honom till Europas sevärdheter; Paris, Florens, Salzkammergut. För att inte tala om resan till Überösterreich där modern plockat läkande örter som sedan läkte hela Spadolinis krämpaarsenal. Då han sa sig vilja ta med en knippe av dessa läkande örter till Påven tystnade omgivningen i något som liknade vördnad. - Då och då återvänder berättaren till Rom där han bor i ett rum vid Piazza Minerva. Där kan  han andas ut och umgås med en vetgirig student som heter Gambetti. Ett och annat positivt ord skrivs om denna figur, som vill veta allt om österrikiskt litteratur.
 
En tveklöst rak prosa är det som gäller när Bernhard kritiserar hemlandet och dess hymlande kring krigets våldsverkare. Där blir prosan rak och handlar om en gammal vän som aldrig fått någon ersättning för sina två år i koncentrationsläger, medan krigsherrarna fortlöpande pryddes med medaljer och officiell grannlåt.
 
Annagreta

Motstridiga bud om övervakning

Bernhard vill inte vara övervakad. Den inställningen delar han med många, men intensiteten han visar i sitt avståndstagande är nåt extra. Han har föralldel alltid varit hemlighetsfull och sur samtidigt. Han är egentligen den mest oförutsägbara och självständiga människa jag känner, och de få försök som gjorts att snoka var han är och vad han gör där har alltid gått i kvav. Hans grej är att njuta enskildheten och självständigheten till fullo.
 
Att vissa nördar hemma i soffan nu kan kolla vad du är för person, vilka vanor du har och var du håller till har - inte helt oväntat - retat upp Bernhard till max. Han har slängt in sin dator i garderoben där han förvarar sina gamla vandrarkängor och ryggsäckar från anno dazumal plus en del foton av damer i likadana kängor, färggranna förkläden och hopsnörda Dirndlkleider, leende som dekorationer uppställda på alpsluttningar. Det var länge sen han tittade på dem men det har hänt att han tagit sig en titt på gårdagens damer i garderoben när sinnet tyngts av världens dumheter. Allt detta gör att han nu fått mixed feelings för den där garderoben och förbjudit sin Lebensmensch att alls öppna den. 
 
Men provokationerna lät inte vänta på sig. En gång skulle Bernhard besöka en gammal vän som han inte sett sedan Salzburgerwoche 1981. Upp dök en idog yngling med rutiga byxor och bar överkropp. Det skulle visa sig vara en riktig ITdrömmare som körde högljudda ordbroderier om framtida datalagringar och vissheter. Han verkade vilja omvända den lilla skara som samlats i den gamle vännens lya intill en dyster nöjespark och göra dem och deras liv tillgängliga - kanske i all välmening - för en förmodat intresserad omvärld. Ordsvallet fick dessvärre inte avsedd effekt på Bernhard som i stället började må dåligt. Det som då hände var - såvitt jag vet - enda gången han faktiskt burit sig dumt åt.
 
Bernhard hade alltså helt sonika "nitat sin motståndare", som inom parentes inte kom från Salzburg utan irriterande nog från en schweizisk by som heter Appenzell. (Det kanske ska sägas att Bernhard boxats ii en träningslokal vid Brennerpasset tre gånger i veckan under ett års tid - det hade passat honom eftersom han då hade en St Bernhardshund som kände starkt för att rastas vid tunnelmynningen.)  Nåja. Värdinnan hade, trogen sin kvinnliga ambition att alltid ställa allt till rätta, kallat på sin kraftiga storebror som årets dessförinnan vunnit en utdragen kvarterskamp i brottning, och som hon ansåg lämpad att använda som olja på Bernhards vågor. Det hela hade slutat rätt snöpligt, konstaterade Bernhard. Appenzellarn hade dunstat och Bernhard hade fått sova över på en gammal soffa på bakgården där han konstigt nog hade gillat läget och funnit sig väl till rätta.
 
Annagreta
 
 

Putin, Kim och en jobbig svärmor

Kim Jon-Un ska möta Vladimir Putin. Grabbarnas get together. Prata kärnvapen, enligt ryktena. Lite avskilt, sådär. Omvärlden ställer sig i vänteläge. Vad månde komma ut av detta?
 
Såhär i förväg kan man gissa: Efter diverse samtalsövningar ställer sig de två potentaterna framför pressen och säger några små ord av kärlek och några större ord om framtiden som de värnar om. Sedan åker han med de stora kinderna hem till sitt land och smörjer kråset, samtidigt som den lite smalare mannen störtar iväg till sin datja där han först gör tio armhävningar och sedan suckande sjunker ned på den stora ottomanen som han fått av sin senaste svärmor Valentina, en rundnätt kvinna av folket med smak för vodka och små knapriga piroger (levererade från en by i närheten av Omsk).
 
På kvällen, efter en god middag nersköljd med några glas vodka (en gåva från överståthållaren i Kazakstan), sammanfattade Putin sina intryck av dagen. Det hade inte varit någon höjdare. Egentligen brydde han sig inte om den lille koreanen. Men vad gör man inte för att stärka sitt varumärke, tänkte han.. Hans svärmor däremot, alltid lika nyfiken, frågade envist om sanktionerna och vapnen och tjatade extra länge om de där missilerna som visats på TV, tills Putin fick nog. Han beslöt att så snart som möjligt överföra henne till begåvningsreserven i det Östsibiriska området vid floden Aral, känt för sina höga berg och ett klimat som tyst och effektivt tagit livet av en del meningsmotståndare.
 
Sent på kvällen ringde Kim Jon-Un och ville kallprata. Det gick sådär. Putin hade hunnit ta på sig flanellpyjamas och utanpå den sin favoritmorgonrock, en bylsig sak med medaljer från andra världskriget dinglande på magen. Han var redan inne i mysstadiet och ville förbli där då Kim ringde. Så han ljög friskt och sa utan att tänka sig för att en frusen väninna från utlandet kommit på besök och att hon behövde omhändertas. Då bröts samtalet av ryska statens säkerhets- och etikkontrollant, som följt det riskabla förloppet på övertid och nu ingrep på mandat av den ortodoxa kyrkans högsta moralist, bosatt i Vladivostok i ett palats som han fått av en oligark som sa att han trodde på en högre makt.
 
Annagreta

Med robotgräsklippare i Toscana

Varuhuset Granngården vill att jag ska skaffa mig en robotgräsklippare. De har skickat mig en bild på en som kostar 11000. Häromsistens köpte jag en piassavakvast på detta ställe och sedan dess är jag "vän" med Granngården och blir hela tiden bearbetad att närma mig det jordnära segmentet en bit till.
 
Bernhard brukar gå dit rätt ofta; det var faktskt han som pekade ditåt när min gamla kvast la av. Han har ett favoritobjekt där; det är en en viss typ av stövlar. De är vattentäta (jaja) varma (!) och långa plus försedda med tjocka sulor som man kan stå stadigt på till exempel vid smärre jordskalv eller på hala klippor i närheten av hoppeligen laxrika vatten. Bernhard anser att vi alla utgör målgruppen.
 
När det gäller robotgräsklippare och mina behov så avråder Bernhard. Allt sedan han tjänstgjorde som robotassistent på ett italienskt jordbruk i Toscana, inloggat som del i landets Agriturismo, tar han skarpt avstånd från allt vad robotar heter. Folk tror att man avlastas, säger han bistert, men sanningen är den att robotarna har blivit rena primadonnor som bara behöver hosta och kvirra så tvingas alla i närheten knäböja och åberopa högre makter för att eländet ska börja gå igen. Bernhard höll på att bli utbränd medan han assisterade roboten i Italien. Ägorna som skulle klippas sträckte sig från kant till kant runt horisonten. Det hjälpte föga att landskapet var besjunget för sin skönhet. Det enda som var lite försonande var att signoran i huset visade sig förstå Bernhard till punkt och pricka. Hennes taktik var att i prekära situationer bilda som en mur mellan honom och roboten, en prestation som är svår att beskriva i detalj. Tack vare dessa räddningaktioner stannade Bernhard en vecka extra. Signoran kvitterade med flera leenden och extra stora portioner Pasta all'Amatriciana ackompanjerade av årgångsChianti.
 
Annagreta
 

Tim Parks om tågresans litteratur

Jag läser att när järnvägen kom ökade bokförsäljningen. Den som säger detta är Tim Parks, en svårflörtad amerikan som skriver essäer bland annat i New York Review of Books. I Sverige har han blivit känd för sina kritiska kommentarer om Nobelpriset som han fick tillfälle att uveckla i samband med akademiens kris i fjol. Ett helt ointressant pris, anser han. Onödigt högfärdigt.
 
Nu har han alltså tyckt sig se hur förra sekelskiftets litteraturkonsumtion på tåg fick kulturella ringar på vattnet. Han menar nämligen att dåtidens samband tåg-bok inspirerade författare världen över till att börja inkludera tåg, tågsätt och tågsex i sina romaner. Exemplen är många. Anna Karenina spanar in Vronskij på tåget "medan hon läser en bok", "Idioten" genomlider en plågsam tågresa, DH Lawrence blir alldeles till sig över spårvagnarnas skramlande färd över industridistrikten i norra England, och Giovanni Verga skriver hur en siciliansk bondpojke inte kan se sig mätt på tåget som kränger uppför Etnas sluttning. Att Dickens hölll på att omkomma i en tågkrasch nämner Parks lite förstrött, liksom i förbigående, eftersom det inte hör dit. 
 
Så vad är det speciella med tågresan, frågar sig Parks, och svarar själv att tågresan är som en bok, en berättelse. Vi färdas nära marken; hjulen rullar ju direkt på rälsen. Utsikten byts hela tiden.  En fysisk närhet till den värld vi passerar förbi, medan vi sitter skyddade, fråntagna allt ansvar, funderar Parks. Som att skriva - eller läsa - en bok. Så nära den yttre sanningen är vi, så iakttagande, och så ansvarslösa. 
 
Annagreta

Svarta hål, lackskor och kosmiska damer


 
Den här bilden på ett gigantiskt svart hål är både ny och het. Den har kunnat skapas tack vare ett långt samarbete mellan jätteobservatorier och forskare i jordens alla hörn. Hålet beter sig av allt att döma som ett typiskt svart hål, dvs det antas kunna sluka allt som råkar komma i närheten och samtidigt virvla och glöda på intressanta sätt. 
 
Bernhard som ingått i den inre gruppen av forskare har levererat metadata hela tiden till Svartahålscentralen "Black is Beautiful", beläget i Gobiöknen. På så sätt är han involverad i själva upptäckten och förbereder sig nu lite i hemlighet för att få komma med till Nobelfestligheterna i Stockholm där den märkvärdiga upptäckten av allt att döma kommer att belönas och hyllas i höst. Han har beställt en ny frack redan och beordrat sin Lebensmensch att putsa lackskorna som han köpte för 35 år sedan då han var betuttad i en Mädchen vars far var en högreståndsskomakare som råkade erbjuda rabatt på lackskor i Bernhards storlek.
 
I Stockholm hoppas han träffa en annan fjälla från studenttiden i Salzburg där han studerade både det ena och det andra på sextitalet. Hon var nämligen också djupt involverad i kosmiska sanningar så det är inte helt osannolikt att hon dyker upp I Stockholm i december. Bernhard laddar nu för dessa begivenheter. I går gick han till barberaren i Graz och blev som en ny människa.
 
Annagreta

Micael Dahlen trotsar våra tyngdlagar

 
Micael Dahlen vid sitt skrivbord.
 
Måste bara skriva några rader om Micael Dahlen. Professor vid Handelshögskolan, och lyckodebattör. 
 
Bilden berättar. En okonventionell man med långt hår och jeans sitter uppflugen på sitt arbetsbord och tänker. Eller vilar han? Han lutar sig i varje fall ordentligt mot väggen och håller höger hand på vänster knä för balansens skull. Hans datorskärm stör inte; den är bildlös och tyst. Men omgivningen är invaderad av böcker och papper. På bokhyllorna en aldrig skådad oordning, allt verkar trotsa tyngdlagen - när som helst kan de översta papperslagren rasa i golvet. Gömmer sig gör en stukad skrivbordslampa. Det enda som lyser upp är en klarblå plastmugg som står farligt nära bordskanten som hade den landat där i det vi kallar förbigående. Rummet är kalt, inga gardiner, en rund ljuskälla i taket. Scenen andas lugn.
 
Denna avspända karl ska snart framträda på Dramaten med en talkshow, eller en performance lecture som han kallar den. Medspelare är Johan Ulveson. Den kommer sannolikt att handla om vår jakt på lyckan - ett tema som är Micael Dahlens specialämne. Som liten var han ett egensinnigt barn, mobbad och ensam. För några år sedan brände han ut sig - han satt aldrig stilla, jagade hela tiden efter nya inspirerande händelser eller prestationer. Nu är han frilansande guru på halvtid och delar med sig av sina uppfriskande tankar om frihet i vår tvingande tid. 
                                                                                              Foto: Beatrice Lundborg
Annagreta

Ebba Witt vittnar

Ja då fick vi alltså till slut i dagens DN veta att "Horace var inget geni" då han träffade Ebba. Än sen då? Vad är det med det där finkulturella genibegreppet? Är det överhuvudtaget aktuellt? Nog är vi också lite trötta på alla familjära avslöjanden från exfrun i denna "kungliga familj"? Känner hon sig drabbad fortfarande? Är det i så fall för att exmannen gick över på andra sidan gatan då de riskerade att mötas på stan, - som det står att läsa.
 
Fast det finns en annan variant på min metoo-relaterade exposé; Bernhard har nämligen tagit anställning som konsult på Svenska Akademien. Han ska förbättra stämningen, och då gäller det inte pianot utan den stämning som råder mellan vissa ledamöter och andra. Ett tag trodde Nobelstiftelsen att allt höll på att ordna sig, men en kväll på Gyllene Freden skar det sig ordentligt och inte helt oväntat var det Lugn och Engdahl som kom ihop sig precis när de grep sig an med den marinerade hjortfilén. Engdahl som inte längre får välja Nobelpristagare sa nåt syrligt om tanters okunnighet om manliga geniers betydelse varpå fru Lugn fick ett långvarigt skrattanfall och måste föras ut ur lokalen av två servitörer. Engdahl som inte tål att skrattas åt gick då in i väggen. Bernhard är nu fullt upptagen med samtalsterapier. Hans tyska brytning är en fördel enligt Engdahl som gillar att sluddra om sina språkkunskaper, medan fru Lugn i stället tänder på Bernhards karisma. Bernhards höga arvode kommer inte att märkas nämnvärt i den akademiska budgeten, och Bernhard odlar nu en grön kvist att sitta på i framtiden.
 
Annagreta

Osminkat är bäst

 
Vissa texter får en att känna sig mossbelupen. Ta t ex Lena Anderssons eminenta analyser av samtidens hyss och händelser. När jag läser dem blir jag mer än vanligt osäker på mina förståndsgåvor samtidigt som jag desperat försöker hänga med och greppa vad som greppas kan. Nu hör det till saken att jag är impad av denna dam; inte bara för att hon ger sig i kast med ovanligt kryptiska och outredda fenomen, utan ännu mer för hennes kokettbefriade framtoning. Hon verkar inte vara den som hänger framför spegeln ett par timmar innan hon ska framträda nånstans. Skönt. På den punkten - men den är också den enda -  påminner Lena Anderssom om Leif G W Persson. Orden är viktigare än den yttre framtoningen - och den okonstlade yttre framtoningen ökar vederbörandes trovärdighet.
 
Häromdagen läste jag Wähäs bok Testamente. Den har besvär med trovärdigheten. Storyn är gammal klassisk hembygdstragik. Läsaren förflyttas till riktigt gamla finska miljöer från förr, eländiga förhållanden, tragiska händelser, mystiska kopplingar, utflyttade och tillbakaflyttade familjemedlemmar, allt detta om vartannat. Kursiva tänkespråk inför varje kapitel syns vilja höja den finkulturella nivån på berättandet.  På DNs boklista beskrivs boken som rolig. Det är den inte. 
 
Fast ändå. Vi vet ju att de kan omvandlas till guld, de gamla miljöerna som det växt mossa på. Tänk bara på Torgny Lindgren. Han kunde, han. 
 
Annagreta
 
 
 

En cembratall gör som den vill

 
 
Det blev plötsligt lugnt, och solen sken på de dyvåta växterna. Regnet, det envisa regnet hade gett med sig. Jag gick ut.
 
Cembratallens långa barr hade samlat på sig av vätan. Stora droppar hängde längst ut på barrspetsarna. Men så skulle det inte förbli. Mitt i lugnet och solskenet började den jättehöga tallen egensinnigt - och utan  hjälp av vindarna - röra på grenspetsarna, som ville den frigöra sig från vätan, och dropparna började falla, och de föll allt snabbare, medan tallen agerade lite mer. Jag stod mitt under det tjocka grenverket och hann inte undan utan fick en kaskad av vatten över mig. Kvar av det vackra vattenskimret över tallen var bara den bild jag hann ta innan allt förändrades.
 
Annagreta
 
 

Rumpmuskelträning, lårklapp och klang

I Skavlan föreslog man häromkvällen (utan den minsta förvarning) vissa träningsmoves för rumpmusklerna. Innan man hunnit inse vad som hände förevisades dessa moves av en reslig indier som naturligtvis var PRpredikant för just rumpmuskeltränng. Passa på din rumpmuskel, i morgon kan det vara för sent, hette det. En häpen panel flyttade undan fötterna så  vi skulle se ordentligt.
 
Det är nåt obegripligt tidsenligt med den här sortens läror. De är många, och Skavlans redaktion verkar älska dem. Senast var det Peterson från Kanada som Skavlan visade upp i all sin prakt. Han ville nåt med vårt "mående" som det heter. Jag såg en lista på vad man skulle göra för att må bra, det var delvis skruvade veckotidningsråd, skåpmat om du frågar mig, harmlösa tips, men så kom den sista punkten: "att klappa en katt". Jag andades ut. Nåt rätt hade han i alla fall.
 
Vad f d lantbruksministern får ut av att klappa ett kvinnolår då och då vet jag inte. Kanske mår han bra av det. Vad vet man? Det finns så många läror därute. Vi andra får träna vad vi vill och gilla våra muskler. Ha det gott därute!
 
Annagreta

Phantasticus heter hon


Jättesköldpaddan Chelonoidis phantasticus (på bilden) är alltså inte utrotad.
 
Hon är över hundra, jättesköldpaddan. Nyss funnen på Galapagos. Över metern lång. Ingen trodde att hon fanns längre. Hon har snygga ben, ett gediget skal och är i största allmänhet välväxt. Blicken är skarp och klar. Hon intar gärna sin favoritställning; tillbakadragen observant. 
 
Denna dam vet hur man bör leva. Hon går dagligen korta promenader, och badar lite då och då. Hon äter rätt saker och håller sig hyfsat informerad om vad som sker här i världen. Numera är hon singel och filosofiskt lagd.
 
Men så blev hon ju häromdagen funnen av några vetenskapare som häpnade stort och bar hem henne till sin forskningsstation. Det är inte lika trevligt där som hemma, tycker Phantasticus. Forskarna kollar på henne utan avbrott - och nu har hon hamnat i Science. Dvs bilden på henne, den fantastiska gamla damen som ingen trodde fanns.
 
Annagreta
 
 
 

Nancy Pelosi, heja heja


 
Det här är en hyllning till den dam som inte bugar för Trump. Hon är sedan i höstas representanthusets talman. Hon är 78 år, och har fem barn. Det är nu andra gången hon är talman, en bedrift, inte minst för en kvinna.
 
Hon gör Trump nervös. Hon är för smart för honom, och för etablerad. Hennes ordval är vasst och slipat, ibland tillåter hon sig skarpare ammunition; vid ett tillfälle kallade hon Busch d y för knäppgök. 
Nu senast förbjöd hon (i sin talmansroll) Trump att hålla sitt tal till nationen under the government shut-down. Han kunde bara lyda.
 
Som bevis på Trumps respekt (nåja) är hon tydligen den enda politiska motståndaren som han hittills inte förmått ge nåt öknamn - en vana som han annars njuter av att praktisera. Media älskar deras möten. Lite som mötena mellan David å Goliat. Fast nu är det en kvinna som har övertaget.
 
Annagreta
 

"Landet Utanför", ute i kylan

 
I dessa kyliga dagar läser jag Henrik Berggrens lysande bok om Sverige och kriget 1939-40. Så ska historia återges. Författaren tillåter sig ofta att lämna det stora skeendet och vidga berättelsen. Tack vare en av allt att döma intensiv research bjuder HB på massor av små och stora intressanta utvikningar. Allt i en lätt och rak prosa. Rolig läsning, trots det tunga sakinnehållet.
 
Det var en kall vinter 1939-40. Kvarken frös till och isen blev tillräckligt tjock för att tillåta tunga transporter över till Finland. Ett antal åkare från norra Sverige körde över där med sina lastbilar på väg till Karelen i januari 1940. Som volontärer hjälpte de sedan finnarna att evakuera hus och hem i det område som Ryssland hade tillskansat sig. Min pappa var en av dem.
 
Annagreta

Fjäderlätt politik

 
Har man färggranna fjädrar i nacken och vingar med snygga pennor blir man betrodd och stiger i graderna. Det är en gammal sannning utan modifikation. I dagarna tickar det in ny kunskap om hur befjädringen utvecklats genetiskt och vad den ställt till med.
 
Det visar sig till exempel att dinosaurierna kunde vara oerhört fjäderpråliga. Enligt en sjukt krånglig genetisk modell tror sig nu forskarna veta att det utvecklades mer fjäder på dessa stora djur än man hittills vetat. Forskarna har till och med vågat sig på att i bild återge sina slutsatser. Jag är väldigt tagen av den här återgivna dinons färgval och estetiska framtoning. Vilken status han måste haft bland gråtonade storheter och brutala köttätare. Så kaxig han må ha varit. Vilka intressanta fjäderprydda ben!
 
Vi människor saknar motsvarande utveckling. Vi stannade på en mera slätstruken nivå. Men det hade varit trevligt med fjädrar i de mera tupptäta områdena, t ex i politiken. Det hade livat upp. Ingen politiker hade velat bli påkommen med att gnola "Jag ska köpa vingar för pengarna". Högtflygande planer skulle alla få ha, i sann blocköverskridande anda, och alla skulle burra upp sig inför motståndaren.  "Störst och vackrast" skulle vara en politisk slogan, till och med i Sverige.
 
Annagreta

Tidigare inlägg
RSS 2.0