Gemensamma förluster

 
Känner ni också behov av ett staket? Med eller utan rimfrost, bara det avgränsar något och kanske rentav är något att hålla sig i? 
 
För lite kaos får ni väl ändå medge att vi befinner oss i. Kulturskribenterna verkar sakna något att förhålla sig till, ideerna är rätt flacka. Rätt igår, fel idag. Begripligt förra veckan, rätt osäkert idag. Koketteri räcker inte som botemedel. Och politiken är lika svårförstådd, hattande.
 
Andreas Johansson Heinö skriver idag i DN om ett minskat kulturellt kapital i vårt land. Han ser en djup spricka mellan den allt svajigare partipolitiken å ena sidan och en osäker samhällsdebatt å den andra. Olika aktörer som skulle kunna finna djupare gemenskap i debatten flyter omkring likt fragmenten i ett kaleidoskop. Politiskt allvar saknas, skriver Heinö, och experterna ombeds färgsätta samhällsdebatten. Den levande intellektuella ivern försvagas, menar han, och tycker sig dessutom se att politiken stöter bort dem som bär på intellektuella ambitioner. Vi har "retoriskt taffliga debatter i riksdagen ....som är outhärdliga att följa".
 
"Alla är på väg att bli förlorare", sammanfattar Heinö sin dystra text. Väldigt mycket känns som om  det inte angick oss. 
 
 Frostiga påståenden, javisst. Men svåra att vifta bort. 
 
 
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 
 

Stackars Agnes Lidbeck

Agnes Lidbeck är en kulturdam som i dagens DN utandas en stor suck över vad hon kallar kultur som slutat överraska, och som framkallar en stor besvikelse. Det hon skriver om visar sig i första hand vara streamingstjänsterna utbud av underhållningsserier - om jag tolkar henne rätt. Hon liknar den inledande konsumtionen av serier med förälskelsen till en man, en känsla som flammar upp och sen falnar. Både hon och hennes mogna väninnor har erfarenhet av den sortens besvikelser . De orkar inte starta om. De kan allt, vet allt i förväg, tror inte det ska löna sig att försöka på nytt.
 
Det ska sägas att jag inte sett alltför många serier på t ex Netflix men jag vet vilka genrer det handlar om. Det låter som om de repetetiva stilgreppen blivit en överdos för AL. Och hon har uppenbarligen sett en mängd serier. Hon leds och klagar. Hon ser inte människan, skriver hon, hon saknar "nåt mänskligt" på skärmen. Handling och ärende räcker inte, lägger hon till. AL är trött på berättelser om barndomstrauman och "komplexa" människor i olika tappningar. Hon har sett nog. Hon vet allt i förväg.
 
Jag försöker förstå detta. Streamade underhållningsserier hamnar i samma fack som avslagna män i det känslomässiga närområdet. Båda är roliga ett tag för att sedan stinka. Låter egentligen väldigt jobbigt.  "Jag har börjat vantrivas i kulturen"  har DN satt som rubrik. Kanske är det lika bra att idka avhållsamhet på både fronterna ett tag och se vad som händer. Skogspromenader kan vara ett alternativ.
 
Annagreta
 

Spydig elegans hos Klas Östergren

Ja, så skrev då till slut Klas Östergren ned sina erfarenheter från tiden i Svenska Akademien, en insider´s report. Stilen är spydig och saklig om vartannat, de många eleganta vändningarna åskådliggör att det rör sig om en beskrivning av upphöjda kretsars göranden och låtanden.
 
KÖ måste ha haft roligt när han skrev och filade på formuleringarna. Man tycker sig höra ett och annat skrockande, till exempel då han jämför Akademien med "krutdurken på ett regalskepp som när som helst kunde explodera". Det handlar naturligtvis om krisen sedan det läckt ut att den misstänkte förföraren "härjat i Akademiens egen sänghalm". Det som då lägrar sig över den insuttna lokalen är en "högdragen ignorans" så intensiv och långvarig att ledamöterna tvingas utstå "upphöjelsens träsmak". Långa eleganta meningar landar i avståndstaganden eller självdistansering.
 
Men så tycker KÖ plötsligt att orden sviktar. Han erinrar sig hur Ernest Shackleton, den irländska Antarktisfararen, i ett - som han tyckte - hopplöst ögonblick skrev om "de mänskliga ordens otillräcklighet, om fattigdomen i vanligt tal - det gick inte att beskriva ångesten, det ogripbara". Det är lite oväntat. Några såna svårigheter har av allt att döma inte KÖ.
 
I själva verket har han lyckats med uppdraget att med elegans distansera sig från det kulturella dramat i Svenska Akademien. Samtidigt har han dokumenterat en del av dess ogripbara inre liv.
 
Annagreta

Auktionen blir på lördag

 
Jag har, visar det sig, mer löv än jag behöver, så nu ska jag sälja en mindre del av denna förmögenhet på auktion. Mängden framgår av bilden i katalogen. Varje observant intressent kan dra den korrekta slutsatsen att två redskap ingår, och det är inte vilka redskap som helst; de har det bästa av ursprung och har bevisat sig vara fullt användbara trots att de inte är i mint condition. Den lilla skada som syns på krattan kan lätt repareras av en diplomerad krattspecialist, och piassawakvastens äkthet kan om så krävs bevisas av ett av affärschefen signerat intyg från Granngården, daterat sommaren 2019, i juni månad. 
 
Om själva lövmängden gäller följande: Tätt packad, genomgående björk, med ett eller annat inslag av azalea. Som bonus - i händelse av högre bjudbelopp än förväntat - kan lämnas den lövmängd som  döljer sig under fotskrapan. Om dess innehåll kan sägas att det är blandat, och delvis sammanpackat. Dess kvalitet kan dock inte betvivlas, då det hela tiden legat stilla och endast ökats på av vindens kraft och en eller annan aktiverad skosula. 
 
Auktionen kommer att äga rum nu på lördag och eftersom auktionsvetenskapen just tillerkänts ett Nobelpris i ekonomi kommer intresset för just denna förestående auktion att bli enormt. Bevakarna från DI, Welt am Sonntag, Autumn Leaves, Gazzetta dello Sport och The Economist har redan bokat plats. Ett rykte säger dessutom att Banksy också kommer att sälja ett föremål på lördag. Auktionsförrättaren har fått en dos Sobril eftersom han drabbades av en prematur andnöd igår. (Nobelaktiviteterna kom honom för nära, enligt ett läckt läkarintyg från Akis.)
 
Det troliga är att förrättaren startar med ett lågt bud på mina löv eftersom den metoden ofta visar sig hetsa budgivningen. Så säger i alla fall en av Nobelpristagarna med emfas i TVsändningen. Eftersom löven inte kan närvara får bildbeviset projiceras på en gigantisk skärm vilket i själva verket torde göra dem mera rättvisa än om de singlade omkring i lokalen. Som säljare har jag ingenting att klaga på i det avseendet.
 
Jag har bestämt mig för att sätta mig nära utgången. Det brukar viast Banksy också göra.
 
Annagreta
 

Stil och politik än en gång

Mycket vatten har flutit under broarna sedan Göran Greider och Barbrod Hedvall gav ut sin bok  "Stil och politik".Men att kläder och attribut gör intryck och färgar vår bild av varandra är ett faktum, och en rad texter i boken är både underhållande och minnesvärda. De spinner över vida fält, allt ifrån Greiders konstaterande att Anders Borgs hästsvans väl fick ses som varande "i takt med tiden", till häpnaden över att Birgitta Dahl vågade bära långbyxor i Kammaren på 70-talet, en sanning framsagd i Barbro Hedvalls nyktert komstaterande ton. Tack, Ulla, för att du gav mig boken!
 
Så har det fortsatt, ja blivit allt tydligare. Att gå hem i önskad miljö kan betyda mycket, och alltså kan det vara värt att lägga manken till för sin framtoning och utstrålning. Men publiken är inte att lita på, en spontan vardagsstil kan också väcka respekt; allt beror bara på vem som ska döma. Och har man ingen publik eller dömande omgivning är frågan inte aktuell. Men i maktens korridorer utspelar sig - precis som i Greiders och Hedvalls bok - dessa framtoningens dramer med drabbande kraft. Det är bra om man väcker beundran för sitt yttre. Lagom mycket då, förstås. Men man kan bli genomskådad.
 
Idag kan en maktman klä av sig och visa sin bara överkropp för att verka folklig (Salvini i Italien) eller för att framstå som snygg och kroppligt fit (Putin). För Salvini spelar det till synes ingen roll om det svajar lite i fettlagren, han skrattar och springer ut i vågorna i Rimini så det stänker maskulinitet. Putin rider stelt med bar överkropp och ler vackert (nåja) medan kamerorna går varma bland de inkallade journalisterna. Vill han verka sexig?
 
Påklädd är däremot Angela Merkel, alltid iförd tättslutande kavaj. Hon sägs ha hundratalet att välja på, hon vill väl inte springa runt och söka efter andra framtoningar, nåt nytt för dagen. Nä, det är inte att tänka på. Uniform, javisst. - Det har också Anders Tegnell, om man så vill; i form av en tröja och ett par säckiga byxor, rätt skönt och avslappnat, ingen modesprätt, precis .Där har avspändheten nått mångas hängivna gillande. - Bland frisyrer har vi Amanda Linds stora rastaflätakorguppsättning, så representativ idag för SVTs kulturnyheter att man låter hennes hårprydnad svepa förbi i påannaonsen av just Kulturnytt. Mera nervöst upplagd är Donald Trumps frisyr, en klargul huvudsvepning som söker sin like. Vem har förtroendet att dagligen spreja fram denna nevrotiska huvudsak? Hur nervös måste inte bäraren vara när det blåser? 
 
På det avslappnade planet har vi då Ernst Kirchsteiger. Han envisas med att sitta barfota och le på snedden in i kameran medan han jörpar ihop nåt näpet att hänga i en svart krok på en vit väg som han just målat med de kokettaste pendeldrag. Det funkar inte på mig. Nä ge mig Micael Dahlen, profesor på Handels, som är riktigt långhårig och skäggig, vars bokhylla snart faller ihop i ett dundrande kontorskaos och som ändå har nåt att säga om livet.
 
Sen kan man inte glomma Sara Danius, vilket ljus i mörkret! Som en livs levande protest mot all småsinthet. Hon vann på knockout. Rätt och slätt.
 
Annagreta
 

Nyanländ med egen firma

 
Min nya bekantskap syns nu även här på bloggen. Han är nyanländ.
 
Han gör sig förstådd på vårt språk. Och jobb har han redan. Har egen firma. Betalar trivselskatt. Hoppas han får stanna.
 
Annagreta
 
 
 

Herrar med botox

Läser om Putin som besökte Berlusconi. De är polare. Hur gör du för att vara så populär? frågade Putin. Ja vet du, det är så lätt, svarade Berlusconi. Fina vita tänder, ett brett leende och damer i närheten, då brukar det ordna sig, - och allt det där går att köpa. - Men hur håller du dig så ung i fejset? fortsatte Putin nyfiket. - Jo, ser du jag är kund hos bolaget Cura Estetica, de har underbar service med botox. - Vadå, botox? Putin lät bestört. Han är egentligen lite rädd av sig, om sanningen ska fram. - Ja, svarade Berlusconi, mina läppar var för små och tunna, och min panna vred sig i vågor, mina kinder hängde på fel ställe och mitt hårfäste ska vi inte tala om. Nu ser du inga rynkor, eller hur?
 
Dagen efter åkte Putn hem från flygplatsen La Guardia i Milano. Väl hemma beställde han genast fram en botox-behandlare ur den okritiska massa behandelsmän han hade till förfogande. Da, da, började han, jag vill bli lika vacker som Berlusconi, italienaren. Jag vill ha Kurra Estettika! Sagt och gjort, ingen säger emot, man gör som man blir tillsagd. Så från den dagen är Putin rund om kinderna och har dessutom ett stilla ryck i mungipan - den finessen ingick som en kejserlig bonus. Damerna i hans närhet trodde att han förkylt sig i Italien och kallade på läkaren - man vill väl vara observant och handlingskraftig, tänkte de - men läkaren beordrades snabbt över till Svetlana som just kommit hem från en sabbatstermin på den värsta Kaukasussluttningen där hon ådragit sig en ful skada på övre vänsterkotan. Där var läkarn ordentligt  sysselsatt medan Putin la sig i soffan och vande sig vid sitt nya fejs. 
 
 
Annagreta

En leende Peter Englund minns 60-talet

Att han skulle skriva en deckare, Peter Englund, det var lite oväntat. Men att han gillar att tänka tillbaka på 60- och 70-talen, det vet vi sen hans bok "Jag kommer ihåg" där han destillerar fram de tidstypiska detaljerna, både verbala och outsagda, i en samling antecknade hågkomster från den tid då han växte upp. Det omöjligt att inte dras med i minnena som han bjuder på. Ren och skär nostalgi.
 
Och nu kom "Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord". Det är en deckare  - med hemvist i 60-talet. Egentligen handlar det om ett ouppklarat mord, ur verkligheten. Det är välfunnet som fall att tugga vidare på eftersom - som PE kan ha tänkt - det både är spännande och ger sådan möjlighet att dra fram den tidens sätt att tala och tänka och bete sig. Det här är något han gillar att skriva, det lyser hela tiden ur texten, han har helt enkelt roligt när han skriver det här. Som när han återger en samling småannonser i DN, där allt kan efterlysas; en bortsprungen katt i Enskede, ett billigt studielån, en batterist till ett amatörband, en dagmamma till en sexmånaders pojke. Eller annonsen om damsällskap som önskas av två medelålders ungdomliga herrar som besitter "charm och humor". Damerna ska vara "rökfria". I denna rad av småannonser kan tiden utläsas. Det ger boken charm och trivsel mitt i mordutredandet.
 
Själva storyn är lite lång - jag blir lite less på den huvudmisstänktes återkommande fantasier, allt medan poliser fortsätter med sitt nitiska utredande. Men PE kan ju skriva, det är en fröjd att läsa vissa partier, särskilt prologen som är en Stockholmsskildring från tiden. Snyggt, välgjort, och medryckande om optimismens tid, då rymden skulle besegras och hela vardagen pekade framåt.
 
Annagreta

Mord i skön omgivning

 
Mitt i den vita rosen pågår ett drama. En spindel har övermannat en tvestjärt och det hela ser ut att gå spindelns väg. Jag stirrar närsynt och fascinerad på det hela - och känner en sorts tvekan mitt i engagemanget; ska jag ingripa eller är det för sent? Bryr jag mig om tvestjärtar alls? Vet jag hur hungrig spindeln är?
 
Rosen som heter Schneewittchen rodnar inför det hela; det är inte varje dag man hyser ett drama, tänker den. Tvestjärten hade säkert blivit övermodig när det regnade småspik, han gillar ju väta har jag förstått, och då blir man lätt kaxig, så han tog å klättrade som om det hade gällt att besegra  Mount Everest. Var det för den väntande utsiktens skull han gjorde det, eller satsade han på att bli känd som den som ensam och allena mot alla odds besegrat sin rädsla och nått så högt man kan komma? Eller ville han kanske kröna sin självbiografi med historien om en toppenbragd i min rabatt?
 
Och den lömska spindeln då? Hur länge hade han suttit där och bidat sin tid och vetat att tvestjärten skulle komma? En timme? Fyra timmar? Är han fatalist? Eller har han ett sjätte sinne? Om det vet vi föga. Men han avgick som segrare.
 
Annagreta
 
 
 

Roten till det goda

 
Snart blånar det utanför mitt fönster. Små blå druvor som är vackra redan nu, i sin gröna skepnad.
Jag förstår mig inte på vinodling, men det gör tydligen ingenting; plantan växer ohejdat, klänger och tar för sig ända upp till taket. Tack, Ingar, för förtroendet! Du trodde gott om min odlarförmåga - för många år sedan!
 
Man frågar sig mitt i alltihopa; var tar den all saften ifrån? Om jag dömer av hur jag placerat mitt exemplar måste det ha rötter som går ned till Kina (motsv). För torrare plats än där den nu står finns inte. Så är det väl också på de torra sluttningar i t ex Toscana där goda viner växer; med goda rötter fixar dess vinstockar druvor till slut. Ett Herrans under.
 
Det verkar dessutom som om rötter åtnjuter en begreppsmässig popularitet. Det talas påfallande ofta om rot och ursprung och härkomst och källa. Hela biografibranschen sysslar med rötter. De är ofta själva substansen i en biografi. Och en rot är inte att leka med. Om någon har sina rötter i den skånska myllan verkar det ge pluspoäng på en skala jag inte behärskar. Andra sägs ha sina rötter i jazzen, vilket är lättare att greppa. Invandrarna har svårt att rota sig i Sverige, vilket också är helt begripligt. Många av dem vandrar rotlösa i tillvaron, i väntan på besked från högre ort. Ibland möter man i stället människor som är fast rotade - i en eller annan uppfattning, det brukar märkas direkt.  
 
Så håll ut, kära vinrankan min. Snart kommer koltrasten tillbaka. Han har en djupt rotad kärlek till dina bär.
 
Annagreta
 
 
 

Italiensk sophantering modell ambitiös

Vill ni veta hur återvinningen är upplagd i den italienska staden La Spezia? (En gammal historisk hamnstad söder om Genova) Håll i dig, här kommer reglerna:
 
Matrester och annat komposterbart stoppas i en grönaktig organisk påse, som sedan läggs i den bruna soptunnan. Denna tunna töms måndag, onsdag och lördag.
 
Papper och kartong, hushållspapper mm sånt lägges i den gula tunnan, påse behövs inte. Tunnan töms torsdagar varannan vecka (jämna veckor) I den gula tunnan ska det vara glas, påse behövs inte. Töms varannan torsdag (udda veckor). OBS dessa två tunnor byter plats på parkeringen tisdagar.
 
Plast, kork, plåt, s k multimateriali, läggs i en gul påse och kastas i en blå tunna som töms på fredagar. "Icke identifierbara" sopor läggs i genomskinlig plastpåse och kastas i den mörkgrå tunnan, som sedan töms på tisdagar.
 
Alla sorters påbjudna soppåsar levereras till parkeringen - där tunnorna står, alltså - mellan kl 8 å 9 på morgonen, varför det är högst motiverat med den extra uppmaning som lyder: "Då gäller det att förse sig".
 
Det står också i instruktionen att "På söndagarna är sopgubbarna lediga". Inte mer än rätt. Jag är impad av de olikfärgade påsarna även om endast en ser ut att vara "organisk"....
Salve, amici!
Annagreta

Mitt i narrativet

 
Ska du sitta hemma och chilla hela dagen, frågar mig vän av ordning. Ja, svarar jag, jag tycker om att softa. Men ska du inte  ta en promenad? fortsätter frågeställaren, uppenbarligen mån om min fysiska status. Nä, jag prokrastinerar min power walk till i kväll då ingen noterar mig.
 
Varför läser du egentligen Mary Beards bok om antiken? Har hon nåt alldeles eget narrativ? Nä men hon sätter saker och ting i en kontext som jag inte sett förut.  Är det hon som saknar TV-mässig dress code? Exakt, hennes image är nonchalant country style. Inga kläder sitter tight på henne.
 
Det är gott med pasta al dente. Det åt vi på min kick-off uppe i Alperna där korna har två ben längre på höger sida för att kunna gå iväg å beta på sluttningarna. Norrland, en landsdel som de facto leder utvecklingen inom de flesta identifierbara gebit(en) har redan inkluderat ett par såna kor på det nylandade kontinentala subsidiekontot. Fast om det skulle bli konkurrens mellan alpkor och norrlandskor fick antagligen norrkorna lämna walkover. 
 
Innan jag helt tappar tråden, saluterar jag alla trogna följare på behörigt avstånd,
 
Annagreta

Tjuren Ferdinand

 
Tjuren Ferdinand var här och luktade på blommorna. Jag passade på att ta en bild men lyckades tyvärr inte fånga just Ferdinand I stället blev det en bild på perukbusken som lever ihop med en clematis, ett kombo som Ferdinand just hade luktat på. Hej på er!
 
Annagreta

Ernst å jag å blondinen

 
Min gamsoffa är ännu inte till salu. Säger jag, som om det vore nåt nytt. Den står där, som förut, vänligt placerad nära väggen i källaren, tyst och försynt. Min farfar hade den på sitt kontor, den föreföll alltid stram och svårflörtad med sin skinnklädsel, som hade den en viss betydelse, mer så än vad en sittmöbel i vanliga fall kunde ha. Men man kunde också, skulle det visa sig senare, sova i den. Man drog bara ut en del av själva frambalken och lyfte bort sittdynan, och plötsligt öppnade sig en bred - nåja - klyfta, ett vedartat utrymme, kort sagt en liggplats. Där kunde man lägga en madrass fylld med halm, en halmmadrass. På den sedan ett underlakan och en kudde och sen en stor fårskinnsfäll. Bättre fanns inte. En äkta upplevelse som upplevelseindustrin idag inte nått fram till än.
 
Ernst Kirchsteiger skulle ha dånat av lycka över detta genuina mys. Han skulle genast ha drällt lite prästkragar över fårskinnet och satt upp ett par kransar ev blomster från hagen att dingla på soffbakstycket. Sedan skulle han ha satt dit en blondin från Skånska slättlandet på kudden och bett henne kamma sitt långa hår medan kameran rullade och en spelmanslåt från Mora tonade i ett avlägset luftrum medan solen sakta dalade bortom granriset i farstun, ditbärgat av en adjutant med seckatör. Sen skulle han ha ställt en grill farligt nära soffan och iförd ett blåblommigt förkläde fråm Svenskt tenn och med blommor i håret lastat på en massa exotiska frukter och grillat utav bara den så att han kunde sniffa och sucka och bjuda en förbifarande gesäll iförd knätofsar på snitsig ekomat skapad av Ernst. När så allt verkade fullbordat skulle han ha krupit in i kameran och ställt oss frågan om inte livet ändå är underbart - till tonerna av Peterson Berger mitt i alltihopa. 
 
Annagreta
 
 
 
 

Uppriktig man till salu

Härmed meddelas att Bernhard är frisläppt mot borgen. Han hade protesterat mot tingens oordning på en gatstump i Belarus, och pekat finger åt en polis som kommit rusande mot honom.  Jag skickade borgenssumman per mejl till en snubbe som hade hand om nycklarna på det vitryska fängelset. Fråga mig inte hur jag visste göra denna överföring, men iväg gick pengarna (Swedbank), och nu hör jag på den vitryska radion att Bernhard - det måste vara han - frisläppts och är på väg till vad som beskrivs som de sälla jaktmarkerna här hema i Sverige. Detta meddelas av samma budbärare som tidigare var anställd av Trump, du vet mannen med de dubbla budskapen, ett sant och ett fejk, för den händelse man behöver byta snabbt. Han har sina sagesmän och inspiicienter lite varstans, just nu är de av allt att döma i Belarus, på en sedan länge planerad semester som inkluderar dansande derwisher till frukost och små blonda elakheter efter siestan för vederkvickelsens skull. Lite som en aperitif, du vet.
 
Nu undrar du varför jag berättar det här. Jo, ser du, Bernhard har lovat köpa ett broderat munskydd där för min räkning, ett vitryskt munskydd med pärlor och snuttifieringar över näsroten och en längre pärldekoration hängande ner från underkanten, på så vis fås bärarinnan att verka österländsk och intressant. Jag har ju ett stort behov av att verka intressant; det behovet ökade väldans med värmen. Jag kände plötsligt mina begränsningar tydligare än nånsin medan jag svettades och led, och började längta efter gregorianska sånger.
 
Bernhard brukar göra det jag ber honom göra. Han har blivit tam, helt enkelt. Ibland tänker jag sälja honom. Jag tror han kunde inbringa rätt många euro. Är det nån som vill bjuda? Han är så präktig! Kan användas när andan faller på, kan förläggas till gamsofffan. Han kan dessutom underhålla; t ex berätta om sina upplevelser av ölstugor i Graz och om outhärdliga kalas. Han är alltid uppriktig. Bara en sån sak. I dessa tider.
 
Annagreta
 
 
 

Hundarna i Sibirien och ömheten

En dag i dessa varma tider kom jag att tänka på hundar som drar slädar i snö. Det hände sedan tidskriften Science skrivit att man funnit bevis för att inuiternas förfäder redan för 9500 år sedan hade draghundar, där uppe i norra Sibirien. Jag ser framför mig ett koppel vita spetsar som strävar fram i väldigt vit snö. De gillar läget. Njuter av uppgiften och nöjet att färdas i kall nederbörd. De gillar varandra (nåja) och håller inget nämnvärt avstånd från varandra. Men i Sibirien kanske inte avstånd är det man mest vill öka. 
 
När den engelske missionären Henry Lansdell reste runt Sibirien 1879 var det en vidsynt och nyfiken karl som färdades fram. Han skulle egentligen dela ut biblar i fängelser och sjukhus, och det gjorde han förvisso. Men hans intresse för folket och deras liv och villkor verkar ha varit minst lika stort som evangeliegrejen. Han träffade bland annan korjakerna, ett nomadiserande renskötarfolk i nordost och på Kamtjatka. Det var människor med stor integritet, som ofta kom i blåsväder; myndigheterna tyckte att de var svåra att ha att göra med. Deras rykte var inte det bästa, de ansågs korkade. När Lansdell träffade dem slogs han av deras kloka livsstil och framför allt av deras sätt att förhålla sig till djuren. "De såg på sina djur med något som liknade ömhet", skriver han.
 
Så var det alltså på Sibiriska tundran 9350 år efter hundflocken i Science-artikeln. Åren har gått men mycket är säkert sig likt. Kanske borde man skicka ut fler nyfikna missionärer runt omkring i världen. Vem vet vad de skulle kunna berätta, om människorna, och om ömheten. Kunde vara värt en mässa.
 
Annagreta
 
 
 

Hur länge kommer Gretas staty att stå kvar?

 
Sibirien har 30 grader varmt. Vår midsommarafton: 27 grader.
 
Greta hade sommarprat idag; klok och outspoken, Inte det minsta självupptagen, trots de osannolika event hon deltagit i som huvudperson och trots den enorma uppmärksamhet hon fått världen över. Hennes budskap är huvudsaken, och det var inte inlindat. Kejsaren är naken. Men vi måste skärpa oss och göra nåt åt klimatet. Vakna upp, gott folk och lyssna på IPCCs forskare. De är överens, påpekade Greta.
 
Världen har ju lyssnat, kan det tyckas. Men vad är det i hennes agerande som har fascinerat världen? Är det först och främst hennes låga ålder, hennes brådmogenhet och hennes sätt att våga - och kunna - tala? Hur häpna är vi inte över detta fenomen till barn, det är ju bara en tonåring? Hur är det möjligt, är det inte fantastiskt! --  Eller är det hennes budskap som fångar oss? Hon tydliggör ju det vi anar, hon överblickar och sätter sifffror på problemen, hon levererar djärva utsagor till kostymtäta församlingar. Hon säger dessutom "How dare you?" Förmodligen har båda dessa faktorer fått oss att lyssna. Men responsen då? Det är långt till storskalig verkstad. Klimatet har hamnat i vänteläge. 
 
Att det finns uppskattning av Gretas budskap därute, så mycket är ändå klart. Hon porträtteras i storformat på vissa väggar, och hennes ordval är redan historia. 
 
Snart kommer det att resas bronsstatyer över Greta; där hennes person fångats med stor skicklighet och omgivningen fyllts med grönska. Återstår att se hur länge de statyerna får stå kvar. Omvärderingarna är som bekant inte ovanliga; de kommer i skov. Vad kommer folk om 100 år att veta om vår tid och hur ser de i så fall på vår klimatdiskussion? Var finns framtidens beslutsfattare - eller sköts statsfunktionerna av algoritmer? Är man nöjd med klimatet, eller inte? Står Gretastatyerna kvar? Kommer någon att våga fråga "How dare you?"
 
 Annagreta
 

Murkantens eviga attraktion

 
 
 
Även den enklaste lilla murkant kan slå till så här. Mitt i alltihopa har en roskvist funnit för gott att sätta sig, som vore det självklart att slå sig ner just där. Den stora gula saken fick jag av Agneta för några år sedan och den ger sig ut på äventyr å hittar nya boplatser lite här och där. Hon minns inte själv vad den heter. De vita sakerna påminner om ett envist ogräs men är i själva verket ditplanterade, antagligen med möda, av mig själv nån dag för hundra år sedan. Timjan är ju färgstark och ber inte om ursäkt för sin invasiva läggning, men vem skulle kunna ogilla henne? Det som inträffar när man börjar kolla på en sån där murkant är att man blir lite inåtvänd och oanvändbar i sällskapslivet. Sätt mig bara framför murkanten så är jag nöjd. 
 
Annagreta

Vad kan man le åt, nuförtiden?

 
Goddag, kära vänner! Vad händer? Inte mycket, här åtminstone. En lten ensam harpalt skuttade förbi i går, syrenerna har slagit ut och idag vattnade grannen en nyplanterad växt intill sin bil - som är ny, blanksvart och har spegel bak. På gatan går det några långsamma patruller, som vore det påkallat att inte gå ut samtidigt som grannen. Hunden Sally i granngårn har inte vant sig vid mig på 8 år, hon skäller fortfarande till när jag dyker upp, som vore jag Skurken med stort S. Jag brukar försöka le. Hon tror då att jag visar tänderna.
 
På TV vet dom inte vad dom ska säga om Tegnell, är han en klippa eller en veligpetter - just nu tycks det bara finnas dessa två alternativa omdömen. Varför krångla till det? Svart eller vitt, om jag får be. Ska man skratta eller gråta? Jag håller mig fortfarande till epitetet klippa. Känns stadigt.
 
När Tegnellfrågan väl klingat av i mitt öra, vad ska man då göra? Ska man sluta tänka på smittan och följa nån hajpad TVserie natt å dag, eller satsa på nån bok som fått DNs kritiker att go bananas? Läste föralldel nyss en bra bok - om den italienska nyfascismens sätt att locka ungdomar till sig. Det var tungt. Jag blev matt, blev stel i ryggen. Då övergick jag till att kolla DNs Namn å Nytt-sida, där det brukar finnas avslappnande blandningar av ansträngda ordlekar och gamla obsoleta talesätt som ingen numera förstår. Den grejen gjorde gott. Då log jag också, flera gånger.
 
Ja, det här var en liten suck från periferin. Så brokigt blir det i coronatider! Men hej då!
 
Annagreta
 
 

"Hemma hos Bernhard" blir TVprogram

Nu har det gått troll i tiden. Bernhard har blivit influencer. Antagligen - säger jag cyniskt - är det för att han tror att det ligger pengar i det, men än så länge har jag inte hört om några intäkter. Nå! Det som drabbat honom är följande historia: Han har ett tag suttit som klistrad framför gamteven i Obersdorf och systematiskt tagit in en rad svenska hemmahosreportage i TVrutan,  närmare bestämt de om familjerna Wahlgren och Billgren. Han har fallit platt för de två familjernas privata framtoningar på TV och deras obesvärade släntrande från ax till limpa. Han har kommit att se dem som sublima företrädare för dem moderna människan, som livs levande resultat av samtiden. På samma sätt har han fäst sig vid programmen "Pynta med Ernst". Saker i samma härad.
 
Allt detta har gjort honom tagen och direkt sugen på att haka på med en egen verksamhet i samma stil. Bort med negativismen, bli en hel människa, så har han börjat tänka. Hans Lebensmensch har ju alltid fint hemma, tänker han, ordning och reda, inga matsmulor kvar och rara växter i fönstren. Så tänkte han inledningsvis i sin nya fallenhet för populistisk modernitet. Det vill till att vi ska tro att detta är sant. Här skulle alltså en kuf som alltid varit sur och oförblommerat kritisk till det mesta plötsligt vilja bli en modern och insmickrande linslus som alla skulle vilja prata med och se på med beundran, ungefär som vore han Ernst.--- Något så omöjligt hade jag aldrig trott skulle hända. 
 
Men ändå. Nu tänker han se till att synas i sömmarna i sin hemmiljö, säga djupa saker, avslöja lite andra saker och humma runt, med utgångspunkt i sin detaljrika omgivning. Allt i positiv anda med både smil och allvar på plats. Och TV har hakat på.
 
Alltså spelar man in honom, sittande i sin gamstol från artonhundratalet med en klassiker i handen (bok, alltså) och en lång brokig sjal runt om den nystrukna vita skjortan, vars krage han nonchalant öppnat och vänt bakåt på ett sätt som verkar lite radikalt. Hans madame, i detta sammanhang gestaltad av Lebensmenschan alltså, har som vanligt intagit bakgrunden, men syns ändå som den bakgrundsgestalt hon är. Utan henne hade det inte blivit nåt, så mycket vet jag. Också hon bär på ett sug efter berömmelse, om så bara en kvart av den varan. Så hon har bakat och bakat, tvättat persedlar och vänt fram snygga sidan av allting. Det där intellektuella har hon överlämnat till sin läsande protegé, den jämförelsevis unge och oförstörda (nåja) Bernhard, en roll som han öppet gillar. Där sitter han som en biblisk apostel och förkunnar sina planer och ledord för dagen; sedan tar han långa hälsosamma promenader i mossbelupna skogar och - hör och häpna - dricker ett glas juice på Alter Gruss tillsammans med några litterära ungdomar som fallit för hans karisma och bildat klubben "Wohin und warum?" På kvällen återgår han till sin hastigt upprättade hobby, landskapsmålning, och visar blygsamt ett par alster från sina turer till Karesuando i storformat.
 
När han chosefritt stått och duttat med penslarna en stund framför kameran går han med dröjande steg ut till sin blomsteräng och sjunker eftertänksamt ned i en gamstol som stått ute flera år i den österrikiska vintern. Den gnisslar betänkligt vid hans minsta kroppsrörelse och ger därmed TVprogrammet chansen till ett kort ögonblicks eftertanke om tidens gång och alltings förgänglighet. Här skulle Mahlerrs femma passa, tänker redaktören, och låter kameran sakta zooma in en gammal ask vars grenar försöker synas i eftermiddagsljuset.
 
Programmet har fått en preliminär sändningstid, klockan 14 på söndag.
 
Annagreta
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0