bookzoom

 

Min gamsoffa är ännu inte till salu. Säger jag, som om det vore nåt nytt. Den står där, som förut, vänligt placerad nära väggen i källaren, tyst och försynt. Min farfar hade den på sitt kontor, den föreföll alltid stram och svårflörtad med sin skinnklädsel, som hade den en viss betydelse, mer så än vad en sittmöbel i vanliga fall kunde ha. Men man kunde också, skulle det visa sig senare, sova i den. Man drog bara ut en del av själva frambalken och lyfte bort sittdynan, och plötsligt öppnade sig en bred - nåja - klyfta, ett vedartat utrymme, kort sagt en liggplats. Där kunde man lägga en madrass fylld med halm, en halmmadrass. På den sedan ett underlakan och en kudde och sen en stor fårskinnsfäll. Bättre fanns inte. En äkta upplevelse som upplevelseindustrin idag inte nått fram till än.

 

Ernst Kirchsteiger skulle ha dånat av lycka över detta genuina mys. Han skulle genast ha drällt lite prästkragar över fårskinnet och satt upp ett par kransar ev blomster från hagen att dingla på soffbakstycket. Sedan skulle han ha satt dit en blondin från Skånska slättlandet på kudden och bett henne kamma sitt långa hår medan kameran rullade och en spelmanslåt från Mora tonade i ett avlägset luftrum medan solen sakta dalade bortom granriset i farstun, ditbärgat av en adjutant med seckatör. Sen skulle han ha ställt en grill farligt nära soffan och iförd ett blåblommigt förkläde fråm Svenskt tenn och med blommor i håret lastat på en massa exotiska frukter och grillat utav bara den så att han kunde sniffa och sucka och bjuda en förbifarande gesäll iförd knätofsar på snitsig ekomat skapad av Ernst. När så allt verkade fullbordat skulle han ha krupit in i kameran och ställt oss frågan om inte livet ändå är underbart - till tonerna av Peterson Berger mitt i alltihopa. 

 

Annagreta