bookzoom

 

En sommartid som denna är svårslagen.

 

Hälsningar från Annagreta

Idag stannade Bernhard till utanför min brevlåda. Jag som inte visste att han var i faggorna kände en våg av förväntan rinna upp i mitt inre. Han är alltså här, här utanför, denna svartsynens mästare. Himmel. Han behövs nu. Det har varit tomt utan honom ett bra tag. Ta vara på honom, sa jag till mig själv i ett anfall av initiativkraft.

 

Jag gick snabbt ut, smög mig fram för att inte skrämmas och hälsade försiktigt, närapå lite förstrött, som om han varit en alldeles obehövlig människa i stil med den karaktär som Horace Engdahl satt sitt akademiska finger på. Jag blev stående alldeles häpen medan Bernhard trumpet hälsade genom att komma fram och ta i hand. Med nedslagen blick frågade han faktiskt om jag hade en öl hemma. Eftersom jag inte hade det blev jag enormt generad och trodde att nu var det kört. Han skulle inte stanna till, han skulle gå nu, tänkte jag.

 

Men döm om min förvåning då han började gå mot min dörr medan han efterfrågade mina synpukter på finska vinterkriget. Mina kunskaper om detta fenomen, hur tragiskt det än var, är nära nog obefintliga och det tvingades jag erkänna. Genom detta erkännande förpassades jag till den gruppering som ingenting begriper, det förstod jag, eftersom Bernhard för första gången log ett snett och ytterst nedlåtande leende medan han resolut kastade ifrån sig en björkgren som han fångat upp på vägen till dörren. Han fortsatte genast att tala om den kyla som präglat detta krig, och hur långt ner i Europa denna vinterkyla nått. Nu tyckte han dessutom att den svenska sommaren lagt sig på ett jämmerligt plan, med blåst och regn och tiogradersstreck. Hans utläggning tog fart; vem hade bestämt att Sverige skulle ligga här på denna latitud, frågade han. Vem hade förlagt Uppsala så långt från södern? Hur  hade universitet och annat klokt kunnat lagra en enda mening här uppe i Norr? Vems var felet? Visste jag inte svaret på detta, ens jag, som uppenbarligen var svensk och bott här i snart hundra år? Han satte sig med en suck på min trapp just intill borsten som jag brukar sopa med. - Innan jag åker hem till Österreich, sa han, måste jag försöka begripa varför norra Europa ställt sig här uppe utan att det tagits upp i politiken, inte ens i något utskott efter vad det verkar. Sa Bernhard. Han suckade, som efter en kraftig måltid. Vems felet är, försökte jag, det är svårt att veta, men jag ska försöka ta reda på det till ert nästa besök, fick jag fram (jag niade honom). Nä, svarade Bernhard, det är kaum möglich. Jag har inga förhoppningar, fortsatte han, om några förklaringar från svenskt håll i denna sak. Inte ens i Norwegen har jag fått folk att intressera sig för landsplaceringar, val av latitud och såna grundläggande frågor. I stället surrar alla om Europaunionen som sådan, en förening som påminner om Der Handwerksgeschäftsverein der Frauen i Graz som min Lebensmensch börjat  slå sig i slang med på onsdagskvällarna. Där händer ingenting.

 

När han sagt detta kom min katt gående i sakta mak, i riktning mot dörren. Detta påverkade Bernhards sinnestämning. Han tog sig plötsligt för pannan och sa att han aldrig kunnat glömma sin onkels gamla katt i Innsbruck, ett ädelt ljusgult djur med anor från Medeltiden, - vom Mittelalter, jaja. Han reste sig, tog på sig sin gamla keps och stegade iväg mot min nyasfalterade gata innan jag hunnit säga ajö.

 

Annagreta

 

 

 

 

I radion och lite överallt i media ägnar man sig åt att med förtjusta fniss och nymornat beröm hylla Ulf Lundells bok Jack och grabbkulturen i den boken. Det är positiva värderingar; tillräckligt många år har passerat, tycks det. Nu förlåter vi spyorna, kvinnosynen, endagisänder-modellen grabbarna emellan.

 

Samtidigt får vi veta en del om vår nutids grabbkulturer; den pågående alltså. Överdådigt grabbig representation, bekostad med skattepengar, mygel och mutor i högsta kretsen inom fotbollen, självsvåldigt beteende på andras bekostnad i toppskikt efter toppskikt, alla sorters toppskikt, också kyrkliga sådana. Rätt bra jobbat, får man säga till journalisterna som dragit fram alltihopa ur buskagen. I sanningens namn måste man säga att alla inblandade är inte män. Det finns kvinnor med i bykarna.

 

Nu finns det ju en viss skillnad mellan Ulf Lundells halvdokumentära busfasoner och bristande ansvarskänslor å ena sidan och de stora grabbarnas maktberusade ekonomiska egoismer å den andra. Till en del ligger skillnaden i oss själva, i oss betraktare. Ulf Lundell kanske kunde frammana mina moderskänslor om jag ansträngde mig. Han fastnar i en tidsepok, det är tillbakablicken som lockar mig att se och läsa hur det var då.

 

I fallen med SF-chefen, SCA-flygarna, Svenska Kyrkans lyxsugna präster och fackets dansöser uteblir mina moderskänslor helt och hållet. Även om de där nu verksamma herrarna och damerna förmodligen - när det begav sig - fostrades i de former som skildras just i Ulf Lundells nu så hyllade Jack.

 

Kvinnosynen, festglädjen och ansvarslösheten verkar ha stått sig. Närheten till pengarna var det som fixade resten.

 

Annagreta

Hen har tre hjärtan och blått blod. Snygg näbb, giftig saliv, bläcksprut när andan faller på och lite readrift när så behövs. Efter att i flera århundraden ha gått under namnet åttaarmad bläckfisk har hen nu gripits av högfärd och uppdaterade känslor och - med hjälp av havsforskare - bytt namn till det mera korrekta (?) tilltalsnamnet virvelkrake. VIRVELKRAKE.

 

Det räckte alltså inte med att den åttaarmade bläckfisken kunde växla färg efter omgivningen (för övrigt en vanlig förmåga även hos den högtstående människan) utan nu skulle också själva namnet ändra på sig. Hen deltar därmed i det stora ordbytarprogrammet som pågår lite varstans. Rätt ska vara rätt.  Hen är ju ingen fisk, det är klart. Kraken.

 

Om detta står att läsa i tidskriften Havsutsikt nr 1 2016.

 

Annagreta

Hallå, så här i sommartider!

Den blommar oförtrutat den här azalean, också på bloggen!

 

Annagreta