bookzoom

 

Kära Svenska Akademi. Skärpning. Gör nu ett klokt val. Ge årets Nobelpris till den ryska författarinnan Svetlana Aleksijevitj.

 

Nu kommer hon med ytterligare en beskrivning av den ryska verkligheten, denna gång om de återvändande unga männen, pojkarna som kom hem från kriget i Afghanistan. "Zinkpojkarna" som hennes bok heter, följer av allt att döma samma spår och stil som i den tidigare boken "Tiden Second Hand. Slutet för den röda människan". Människans öde är nära skildrat, så dokumentärt som bara möjligt, utan skyddsnät, med all svärta tydliggjord och alla konturer klart återgivna.

 

Svetlana Aleksijevitj tar ut svängarna. Hon skriver som de stora ryska författarna, med känslan närvarande mitt i en stursk realism. Lite som Andrej Platonov. Dialoger som bryts och bryts, försiktiga tankar som kontrar mot burdusa, och kritik, och mer kritik, mot samtiden, och samtiden sviker oss; denkontrasterar mot alla förhoppningar. Och mitt i allt en humor, välgrundad, skoningslös.

 

Hon får mina rosor, av märket Schneewittchen, som blommar sent, närmare bestämt idag, den 30 september.

Ta hit henne, gott folk i Svenska Akademien. Låt henne hålla talet vid banketten. Ge henne vår beundran.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

Idag såg jag ordet "mysbomba" fladdra förbi i morgontidningen. Det var säkert nåt slags protest, trodde jag som läst Thomas Bernhard. Något var alltför mysigt och därtill påträngande. Inte bra, - hur det nu blivit så, för bomber är väl i alla händelser inge kul, snarare "okul", som min vän som är professor i Stockholm brukar säga. Jag ser framför mig en stackars människa som avvärjande håller upp sina händer och utbrister: Sluta mysa! Jag ville inte bli indragen i nåt mer mysigt! Det räcker nu!

 

Annars är man ju snarare bokbombad i dessa Bokmässans dagar. Det känns inte så tokigt. På SVT24 sänds begåvade diskussioner därifrån om allt som rör sig och lite till. Det är författarna som får visa upp sig, och det är journalister som får förhöra, och det är illustratörer som får leka med, och det är förläggare som måste spekulera i hur man ska lösa bokkrisen. En av mina favoriter, Fabrizio Gatti, skulle vara med, jag får ragga upp honom på SVTplay. Han skrev ju boken "Bilal" i fjol om flyktingarna från Afrika och deras strävan norrut genom öknen och över havet. Han deltog själv som en av dem. En man att lyssna till.

 

Idag är alla rädda för Amazon. Det namnet är antagligen ytterst välvalt; var det inte amazonerna som krigade bäst en tid? Tog dom inte över en hel del av styrningen österöver ett tag? Lämnade de inte kvar en knippe gener i Finland, som än idag har många starka kvinnor? Alltså; företaget Amazon vill efter vad jag förstår kriga mot och övermanna en hel del aktörer på bokmarknaden, även författarna, genom sina fräcka produktions- och försäljningsmetoder, sina sänkta royalties och sin egen redan överlägsna storlek. Jag tvivlar dock starkt på att Amazon skulle ledas av kvinnor, hur man än låter namnet flörta med feminismens tidiga representanter på vår breddgrad. Varför skulle kvinnorna just där ha företräde i styrelserummet? Amazon kommer att vilja bokbomba även oss svenskar, på sitt sätt, på sina villkor. Frågan är om det går att stå emot. Bokmässan har i varje fall en viktig uppgift som bokbranschens diskussionsforum och som litterär muskelförstärkare. Plus att erbjuda trötta redaktörer ett mingel av guds nåde och ge nervösa debutanter en chans att göra intryck på åtminstone några besökare.

 

Annagreta

 

I Barcelona ska man inte missa Joan Miro Foundacion. Ett berglandskap med utsikt över havet, i den resliga grönskan, och ett museum med den största samlingen Miroverk. Joan Mirò föddes strax utanför stan och hedras nu på stans vackraste plats.

 

Miro var en tidstolkare, en känslig själ som gärna skämtade. Samtidigt målade och skulpterade han med den allra största koncentration och målmedvetenhet. Skulpturerna varierar i stil och allvar; där finns experimentell keramik, stora offentliga installationer, bl a en där kvicksilver färdas i en elegant spiral ner i ett osannolikt stilla "hav", och där finns skulpturerna döpta till Hans Majestät Kungen, H M Drottningen och H M Prinsen, vilket i realiteten är tre långa träplankor i varsin slitna framtoning som utan tillstymmelse till behag lutar sig mot en tom, vit vägg.

 

Det gällde att försöka något nytt, byta ut det gamla.10- och 20-talen behövde nya konstnärliga toner och "danser". Fram till 1925 målade Mirò ofta porträtt, både realistiska och mera experimentella. Bildernas naivitet utmanade. Sen, år 1925, beslöt han "döda måleriet" och övergick då till experimentella former, drömfragment och lekfulla skulpturer och grafik.

 

Tavlan på bilden heter "Woman dreaming to escape". Den är rätt stor och blev genast min favorit  då jag besökte plejset under den gångna helgen. Det är också något visst med hur han döper sina verk. Ingen kan lista ut vad de kan heta i förväg. Han leker med oss redan i detta. En överraskning extra. En lätthet i tilltalet, och en seriös nyskapare på samma gång.

 

Annagreta

 

 

Hörde Olivia Bergdahl i morse på P1. Tankar för dagen, ni vet. Strålande. Hon borde hamna i ljuset och få synas och höras. Kallar sig estradpoet. Inte fel.

 

Annagreta

Det är genialt att göra en film om skämtet i tillvaron. Gratulerar, Roy Andersson, det är en film som jag måste se. Det komiska i livet är underskattat. Särskilt i kombination med allvaret, som lär tränga sig på hur vi än gör.

 

Vi ska inte förlöjliga. Men vi måste få skratta när det ser dystert ut. Vi är ju bara ynkliga människor, vad än sägs i olika sammanhang där vi pumpar upp oss. Thomas Bernhard ser ofta det dystra (!!). Men han bär iväg med sitt dystra erfarenhetspaket ända tills han gått aningen för långt och skämtlynnet skymtar. Ta till exemel hans bok "Skogshuggning". Där accepterar han olyckligtvis, innan han hunnit besinna sig och tacka nej, en inbjudan till det "outhärdliga" paret Auersberger, till vad de kallar en "alltigenom konstnärlig kvällsmåltid", där "alla vänner från förr" också ska dyka upp.

 

Där sitter han nu i en fåtölj, med ett glas i handen. Att han alls gått dit ångrar han intill självplågeri, och detta tar flera boksidor att analysera. Sedan sitter han i fåtöljen hela kvällen och kritiserar människornas ständiga förställning, egoism och okunnighet, kort sagt funderar över tillvaron.

 

Till samma bjudning har kommit en skrivande dam som fångar Bernhards intensiva avsky. Hon anser sig vara en gudabenådad författarinna, och påstår att hon i sin sista roman "gått ett steg längre" än Virginia Woolf. "Detta hörde jag", skriver Bernhard, "då jag har mycket goda öron, framför allt nattetid". När damen ifråga slagit fast hur överlägsen hon var, skriver Bernhard att hon tände en cigarett och korsade benen. Han sitter fortfarande länge i samma fåtölj, och tankarna går sakta över till att självkritiskt konstatera sin egen falska hållning till dessa människor och hela tillställningen; till inbjudan, ja, till allt och alla. Han muttrar vidare med plågsam självinsikt "du har bara levt ett låtsasliv, inget verkligt. Bara en låtsasexistens..." tills han blir tvungen att "avbryta tankegången för att inte bli galen", varpå han tar sig en ordentlig klunk ur champagneglaset igen.

 

Roy Andersson och Thomas Bernhard; anar man likheter?

 

Annagreta

Jaadå. Hon är speciell. Inte lik andra, men ändå allmänmänsklig, denna Kristina Lugn, nu på Dramatens lilla scen med pjäsen Hej det är jag igen. Hon bjuder på en absurdistisk pjäs där hon spelar ut sitt eget diktarjag, det är tveklöst hon själv som sticker ut hakan igen.

 

Det förefaller som om denna dikterska skapar en klyfta genom samhället. En halva gillar hennes alster och henne själv, den andra har inte förstått någondera. Spännande, tänker du. Jovisst, och vilket gott betyg till Kristina Lugn! Hon är inte likgiltig.

 

I morse satt jag en stund vid TVn och såg och hörde de båda i pseudonymen Mortimer, dvs Jerker Virdborg och Daniel Sjölin intervjuas av von Sivers. De deklarerade att de skrev för de människor som inte orkar läsa den s k fina litteraturen. De lockade med en häftig story, sa de, och sen använde de sig "naturligtvis" av sin fina språkbehandlingsförmåga. De skulle smyga in fakta också, så de hade minsann fått göra massor av research. De sa att de sysslade med folkbildning. Hur storsint som helst. Anar jag en nedlåtande ton i deras välmening? De bjuder spänning och uppbyggliga sagor till populasen. von Sivers var idel häpenhet och beundran.

 

Innan jag blir alltför likgiltig inför detta välvilligt utbredda exempel måste jag återgå till Kristina Lugn. Vi som gillar henne gör det bl a för hennes språk och hennes fingertoppskänsla. Hon återger vardagens absurditeter där våra brister och våra behov kantrar och slår mot allt "praktiskt", allt reglerat och allt som omvärlden hittar på. Det är både roligt och tankeväckande, helt enkelt. Den egensinniga skrattspegel hon håller upp är beroendeframkallande.

 

Det känns totalt omöjligt att tänka sig att Kristina Lugn skulle se på sin publik såsom varande i behov av lite lättare gods som de ändå eventuellt skulle kunna lära sig något av.

 

Annagreta

 

 

 

.