bookzoom

Jag har nu varit både på Bokens Dag i Uppsala och Augustgalan. Inte illa, kan man tycka, att sluka så mycket kultur inom loppet av 26 timmar. Karakteristiskt för båda evenemangen var att författarna syntes och hördes på scenen. Antingen var det intervjuer eller också hela egna framträdanden, ibland också läsningar.
Man kan reflektera över hur mycket det betyder för våra bokbedömningar, detta att se och höra författaren. Det intryck man får av resp. författare på scenen kan avgöra om man blir intresserad av boken eller inte. Om man vill köpa den eller inte. Har man läst nån bok redan och tyckt "nja, den var medelmåttig" och författaren sedan gör en fenomenal sceninsats som flödar över i charm, ja, då ser man ganska positivt ändå på den tidigare sågade boken. Och när en redan älskad bok visar sig vara skriven av en helskön personlighet, ja, då är man helsåld. Och slutligen, när en författare visar sig vara en heltrist - eller bara pretentiös - typ, ja, då riskerar boken att komma långt ner på den eventuella inköpslistan. Så lätt riskerar man att påverkas av yttre faktorer.
Detta sagt, måste jag referera ytterligare en annan typ av reaktion, och den härrör från Augustgalan. Efter alla glada pristagare, alla fanfarer och hurrarop, för att inte säga skrik, vem var det som gjorde det starkaste intrycket? Jo, det var Steve Sem-Sandberg. Arbetet med boken "De fattiga i Lodz" hade startat efter ett besök på plats, och följts av åratal av djupdykningar i dagböcker från det polska ghettot, där de allra flesta försvann till förintelselägren. Ett tungt arbete, som inte går att utföra utan stor inlevelse och empati. Nu stod han på scenen, applåderna dånade och han blev mycket rörd. Det stockades i halsen på honom då han kom upp på podiet, han fick svälja och svälja och torka bort tårarna innan han kunde säga nåt. Vi fick veta lite om hans arbete med boken, hans starka intryck av vad han funnit och bearbetat och skrivit. Som svar på frågan vad som berört honom mest under arbetet med boken var att han i dagböckerna funnit bevis för att människorna i ghettot hela tiden behöll hoppet, ända till sista anteckningen, sista dagen, behöll de hoppet. Det var inte enbart bokens tema som grep oss i publiken, det var i hög grad dess författare, personen Steve Sem-Sandberg.
Så jag gick hem och beställde boken.
/ Annagreta

Frekventa och intressanta arrangemang i vår stad i veckan som gick! Ena dagen "Bokens dag" i Musiken Hus, med bl.a. Uppsalas meste deckarförfattare, f.d. trädgårdsarbetaren Kjell Eriksson, den andra "Enfald eller mångfald" i Universitetsaulan, där professorn i internationell hälsa Hans Rosling, också med rötter i Uppsalas arbetarkvarter, höll en färgstark och rolig föreläsning om världens konflikter och hälsa och ekonomi med hjälp av sitt datoriserade, rörliga statistikprogram Gapfinder.com (fritt tillgängligt på nätet). Uppsalas arbetarkillar gör bra ifrån sig och är verkligen friska fläktar i de akademiska kvarteren och korridorerna!

Under Roslings föreläsning i den så gott som fullsatta aulan fick man bl.a. följa spännande kapplöpningar mellan  olika länders utveckling i fråga om t.ex. medellivslängd och barn per kvinna, rent statistiska uppgifter visualiserade som bollar i olika storlekar och färger och där den röda Kinabollen  förstås var störst. Jag är inte människa att närmare berätta om detta fantastiska föredrag, där jag nog tyvärr missade en del, inte minst många kvickheter, eftersom jag hade glömt hörapparaten hemma ... Men si och hör, det går bra att titta och lyssna på föreläsningen om och om igen på Uppsala universitete hemsida! Gör det! Den heter "Inbördeskrig, bistånd, konkurrens och cafe latte - en faktabaserad syn på fyra sorters länder! Har en obehaglig känsla av att vi i Sverige hör hemma i sistnämnda..

Ingar

Här några reaktioner från Bokens dag i Uppsala 22 november 2009.

Evenemanget passar bra i stora salen i Musikens Hus (jag envisas med det namnet eftersom Uppsala Konsert och Kongress är ett urbota trist och onödigt långt namn).
Alex Schulmans entré i absolut sista minuten var effektfull. In släntrade en något jäktad långbent kille, ursäktade sig med nåt om köer på E4an och sjönk sedan behagfullt ned i den låga röda soffan intill den till synes något stramare Jerker Virdborg. Det var en bra början på ett långt och innehållsrikt program, interfolierat med vacker musik (som tråkigt nog inte presenterades).

Scenen badade i ett intensivt rött ljus. Kontrasterna mellan de olika personligheterna var intressant, det var roligt att se att en deckarförfattare fått plats bland hermelinerna. Kjell Eriksson uppvisade också muskler på underarmarna, vilket man kanske saknade hos de andra på scenen. Intressant var också Kjell Erikssons markering av klass och klasskillnader i universitetsstaden Uppsala, framförd också med elegant självironi. Men så är han ju också trädgårdsmästare och vet vad som är snyggt i rabatten.

Virdborg påpekade kallt att miljön i hans Kall Feber kunde liknas vid stämningen i Musikens hus´ trapphall, men kompenserade detta med att sprida hela sin charm över salongen. Agneta Pleijel imponerade med sina personliga kommentarer till de grymma öden hon beskriver i Syster och Bror, allt medan hennes glasögon färgades röda nere på näsan (av scenbelysningen, alltså). De spröda damerna Alexandra Coelho Ahndoril och Anna Kåver visade stort engagemang, och det var snyggt att Kåver fick avsluta med sina fackboksrelaterade kommentarer om känslor och tankar. -- Ett välkomponerat program och väl presenterat av Lisa Irenius.

Vi tumlade ut ur huset och spände upp våra paraplyer. Handelsbankens paraply som jag hade med mig fick spader och vek upp sig mot den gråkalla himlen.
Annagreta

Vi är nu inloggade på bloggportalen. 
AgD

Ingar tror att jag har ett lager norrländska verbala utropstecken. Det är sant. Jag använder dom gärna, mest i min ensamhet. Var gång jag brister ut i nåt gammaldags kraftuttryck känner jag hur fötterna blir varma. Det är ett botemedel som nonchalerats i läkekonsten. Jag har ingen kontrollgrupp men är ändå lika säker som om mitt resultat publicerats i Science.

Så vad ska jag öppna med? Min farfar hade hört ett en gång på stockholmståget, ett kraftuttryck som han raskt importerade till Gunnarn. Det lyder "va i sju tus fas jäs!" och uttrycker häpnad och förskräckelse, och hör hemma t ex när man öppnat en flaska blåbärsbrännvin efter att ha skakat flaskan... Jag tror att det ursprungligen skapades som en snygg och väluppfostrad ersättning för "vad i h-e...". Så har det också fortsatt att verka.
Det andra är "jäsiken", som är mycket användbart, men egentligen hör hemma bland särskilt äldre älgjägare - när de äntligen fått skjuta en älg och äntligen får vara i fokus och spänna ut bröstet och stoltsera. Ordet uttrycker positiv förvåning och stolthet. "Jo, jäsiken, jag tog ´an mitt på myra", betyder "Jo faktiskt, jag sköt honom när han stod ute på myren".
"Harregulla" betyder "Gud i himlen" och kan användas vid alla tillfällen då man vill bekräfta någons berättelse om något viktigt. Mest kvinnligt uttryck. T ex "Harregulla va stor du ha vurti" betyder "Herregud så stor du blivit". (Kanske mest om barn i skolåldern).
"Huvvaligen", alt "Huvva" är ett förstärkande uttryck, t ex "Huvvaligen se mycke snattren hon hadd funni" kan kanske översättas "Gud, så mycket hjortron hon plockat". Efter en tragisk händelse är det också  på sin plats med ett par "Huvva", innan man går in på sin djupa reaktion. Då hör det ihop med reell medkänsla.
Ja, det här var ett axplock ur min barndoms vilda tungomål. Då är det nåt annat nu om man ska följa med sin tid idag; då måste man kommitta sig och addressera ett problem till man löst det och kan hajfajva med nån närstående.
Annagreta

Jag hade just kommit innanför entrén till Studentbokhandeln häromdagen när jag möttes av den bestämda blicken från en på Bookzooms lista över snygga författande karlar! Hjärtat flög upp i halsgropen och jag fick för mig att karln måste nog ha fått syn på de senaste inläggen i vår blogg!  Hua mej då, (hjälp mig med västerbottniskan Ag!)  sådana ytliga litteraturläsare! P.O. Enqvists stränga anlete var mångfaldigat på omslagen  till en lång rad pocketböcker som låg på ett bord: "Ta fyra betala för tre!" Och anletsdragen gav förvisso syn för tidigare sägen i nämnda blogg. Men jag lyckade ändå slita blicken från höjdhopparen och fick då strax ner till höger på samma bord syn på en bok som Bookzoom  bevisligen har läst men ännu ingen dokumenterat någon hågkomst av i årsrapporten!  Lite konstigt, för jag vill minnas att vi tyckte att boken var bra och mycket originell i sitt upplägg, nämligen att en man traskar runt i Stockholm och bara känner sig helt betydelselös. En inställning som tyvärr det motsatta könet oftast ger uttryck för. Minns inte bokens titel exakt, kanske var det  En man helt utan betydelse, men nog är den också skriven av en ganska snygg karl och visst heter han Johan Kling? Omslaget till boken gav ingen upplysning om författarens utseende, om han är mörk eller blond, men jag tror faktiskt han är flintis, så där modernt ni vet!  Hur som helst så platsar han på listan tycker jag!
Ingar

Två reportage ramlade ur min bokhylla, båda värda en drapa, båda lästa av oss bookzoomare. Det är Savianos Gomorra och Franchells Väninnan.  I den förra fanns alla dessa skumma typer, IRL, i den andra en samling politiska varelser, också från verkligheten. Imponerande research och skrivjobb i båda fallen. När man beundrar Saviano för hans orädda detaljskildringar, är det den återhållsamma tonen hos Franchell som jag minns bäst. Att som hon gör skriva om dessa nära upplevelser bland kända personer utan elakhet är proffsigt. Vi såg ju också filmen Gomorra och den hade möjligen något att tillägga, men inte mycket. En film från Rosenbad lär dröja.
Nu håller vi tummarna för Savianos nya upprop för "det som är rätt". Tänka sig, han sitter mellan två gorillor och skriver. Hur lätt kan det va´?
Snygga författare, ja. Saviano platsar väl, men kanske har jag en del problem med Erik Andersson med skägg och hans bok Den larmande  hopens dal. Jag vill minnas att ingen i Bookzoom var särskilt glad åt den boken. Själv tyckte jag den var lite väl lokal (Orten Vara är det säkert inget fel på, men den kändes som en by på åkern där telefontrådarna korsar vägen) för att sätta spår, och dessutom inte särskilt rolig /vilket somliga recenter tyckte/. Nåja. Är man inte född på Västgötaslätten får man skylla sig själv.
Nu ska jag ut på tur bland löven.
Annagreta

Vid Bookzooms senaste möte kom vi fram till en förbluffande slutsats: Vi har hittills bara läst böcker av snygga och attraktiva karlar, med två lysande undantag Agneta Pleijel och Bodil Malmsten. Med detta dock inte sagt att sistnämnda skulle vara sämre utrustade vad gäller yttre utförsgåvor. Och definitivt inte vad gäller inre!

När Bookzoom rivstartade för ett år sedan då under namnet Bokklubben Fyrklövern, som strax ändrades till Femklövern, när den femte medlemmen knackade på dörren, kastade vi oss över årets stilige Nobelpristagare, fransmannen Le Clezio och läste hans gripande och stilistiskt vackra berättelse Afrikanen om barndomen i Afrika. Varken upphovsman eller bok går alltså av för hackor! Sedan var det dags för det årets stora svenska roman, nämligen P.O. Enqvists Ett annat liv där den långe,vackre höjdhopparen från Hjoggböle återger ett mirakel med absolut språkligt gehör.

Vem stod sen i tur? Hjälp mig kära bookzoomare, men visst var det Horace' (vi är Horace med honom i likhet med hela svenska folket, precis som med Silvia)  senaste essäsamling Ärret efter drömmen. Den läser jag i lite då och då, och måste ta lite sats (man borde kanske vara höjdhoppare?) men brukar få lön för mödan. En favorit är Livgivande natt, som handlar om Schuberts sångcykel, mästerverket Die Winterreise. Stor konst är livgivande även om den handlar om "meningslöshetens helvete", skriver Horace bl.a. Och nu får vi snart lyssna på f.d. ständige sekreteraren Engdahl som skådespelare. Synd att det bara är radioteater än så länge!

Och sedan läste Annagreta självbiografier av Jan Guillou och Carl-Johan de Geer (se inlägget Två mogna pojkars minnen),  två herrar som representerar lite olika  skönhetsideal, det tuffa respektive det knubbiga, men gubbar still going strong måste man väl medge? På Bookzooms tapet har också varit Silvermasken av Peter Englund om drottning Kristina (som nu också är aktuell på Uppsala stadsteater. Se kanske kommande blogg!), Hornsgatan av Ernst Brunner och nu senast Kall feber av anhängaren till manifest 1, Jerker Virdborg, som definitivt platsar på listan över våra snygga författare. Jag finner dock denna bok om ett forskarsamhälle i sönderfall rätt svag litterärt sett även om den är en s.k. bladvändare som är svår att lägga från sig. Och man behöver nog en Pontus som sällskap. (Se Kall feber höll mig vaken och Katt är bra att ha!)

Några i Bookzoom har börjat läsa årets nobelpristagare Herta Müller och det får vi snart läsa inlägg om! Eller hur? Fokus på kvinnor i år?

Själv ska jag nu skingra höstmörkret med lite kluckande skratt för mig själv, hoppas jag. För det är svårt att låta bli att skratta högt när man läser Jakten mot nollpunkten, En roman om mig själv, av Carl Johan de Geer. Det har jag läst på Bookzooms blogg!

Kom an systrar! Vilka mer karlar var det? Hur snygga är de egentligen? Vad står det i deras böcker?
Ingar

Jag har snöat in mig på två självbiografiska böcker och fastnat för hur olika de är. Ändå är de två författarna lika gamla (60+), lever (och har levt) i samma tid och i samma stad och har skapligt lika utgångslägen. Både revolterar mot sin högborgerliga bakgrund och blir vad man brukar kalla radikala. Jag syftar på "Ordets Makt och Vanmakt" av Jan Guillou och "Jakten mot Nollpunkten" av Carl Johan de Geer.
De två författarna går olika öden tillmötes i livet, den ena blir framgångsrik journalist och succéförfattare, den andre frilansande konstnär och fotograf.
Men det är framför allt de två olika sätten att framställa dessa öden som fängslat mig. Författare och stil blir ett. Den ena huvudpersonen är självmedveten, framgångsrik, ambitiös in i minsta detalj. Han spinner som en katt mellan raderna och berättar, inte utan stolthet, att han visste hur naiv han var i unga år i ett nyhetsjagande yrke som han brådmoget testade och så småningom blev djupt involverad i. När han analyserar kollegerna kan han bita till.
Stilen är klar och fängslande, perfekt språkligt och ibland spännande som en deckare. Mot slutet på boken blir det längre och längre mellan de självkritiska inslagen, framgången tar överhanden, man böjer sig för detta faktum och läser ivrigt vidare. Den samhällshistoriska och politiska överblicken spänner över cirka 40 år med början på 1960-talet. Privatlivet berörs inte. En upprorisk själ förklarar sig men förivrar sig aldrig. Det hela är mycket kontrollerat.

Den andre då? Ja, han skriver som han talar; korta meningar, man hör andhämtningen. Det är lättläst. Rätt vad det är tillåter han sig en lite längre avvikelse in i en bisarr kommentar, bara för att i nästa ögonblick vara tillbaka på banan igen. Det hela är ibland kåserande, personligt. Hans karriär blir inte lysande. Också han gör uppror mot det borgerliga samhället, blir konstnär, bor i rivningskåkar, gifter sig om och om igen. Han kommenterar aldrig sin egen naivitet, men han berättar utan prut om sina tillkortakommanden. Privatlivet tas med, och hans liv är ingen dans på rosor. Han skildrar sin samtid utifrån sin konstnärshorisont. Det blir tvära kast, sociala klyftor, abrupta övergångar och riktigt rolig läsning. Undertiteln lyder "En roman om mig själv". En lysande skildring av 1968 års tongångar och efterklanger.

Här ett försök att koka ned hur jag uppfattar skillnaden mellan de två:
Medan den ene sätter sig ned och skriver i ordnade, belagda former i sin ombonade hemmiljö, hör man den andre berätta vid ett av de slitna stockholmska kaféborden, då och då smuttande på ett glas vin. Den förre har odlat ett bepansrat självförtroende som står pall för det mesta, den andre öppnar oförbehållsamt sitt livs arkiv, utan prestige.
Unna er att läsa de här två böckerna. De är stora läsupplevelser, båda två.
Annagreta

Pontus Dyring har en naturlig plats i bloggen på grund av sin filosofska läggning.

Har nu för andra gången läst "Syster och bror", sista delen i Agneta Pleijels släkttriologi som föregicks av "Drottningens chirurg"  och "Kungens komediant". Det är en bok som vi i Bookzoom det skulle kunna blogga hur mycket som helst om, för den är ofantligt rik både i fråga om innehåll och stil enligt min mening. I en just borttappad blogg (här utfärdas varning för att att spara utkast till bloggar utan att ange rubrik på inlägget!) vill jag minnas att jag uppehöll mig en smula vid om denna berättelse om författarens egna förfäder och förmödrar verkligen är en roman eller inte. Författaren skriver själv att hon hela tiden "rör sig mellan fakta och föreställning"  men att hon oftast föredrar att "se boken som en roman." Så uppfattar också jag i första hand denna berättelse om syskonparet Albert och Helena Berg, som en uppdiktad verklighet med autentiska personer både i huvud- och biroller, men vars lednadsöden stundom kompletteras med stoff ur författarens egen fantasi.

På bokens omslagssida ser vi hur syskonen, den dövstumme Albert, senare i livet marinmålare och Helena, som blir sångerska,  framträder i ljus sepiafärg mot bakgrund av ett svartvitt fotografi, förmodligen från mitten av 1800-talet, av föräldrarna, sångmästaren Isaac Berg vid pianot och hans hemmahustru Lina, dotter till skådespelaren Lars Hjortsberg, som var kungens, d v s Gustav III, komediant. Intressant i släktkrönikeperspektivet är att Agneta Pleijels debutroman från 1987 "Vindspejare" tar vid där "Syster och bror" från 2009 slutar, eftersom den handlar om Alberts son Allan Barg som lever en tid och bildar familj på Java vid förra sekelskiftet. Snacka om en cirkel som sluter sig om både en imponerande research kring den egna släktens historia och om den tid de levde och som mynnar ut i storslagen litterär gestaltningskonst! Men författaren har ju också ett gediget konstnärligt arv att falla tillbaka på om man betänker vilken extrem mängd olika konstutövare, musiker, operasångerskor, skådespelare och målare som återfinns i det släktträd som avslutar boken.

Skulle vara roligt att läsa vad ni andra i Bookzoom t.ex. anser om konsten och musiken i "Syster och bror". Och vad ska man säga om bokens stil? Och om berättarperspektivet? Stör det kanske att författaren uppträder själv i egen person? Och nog finns det mycket att säga om jämställdhetsperspektivet i boken? Hur hade det gått för "Syster och bror" om de levat i en senare tid? Lika illa? Och vad säger Bookzooms italienkännare om Alberts sejour på Sicilien? Kanske boken rentav kan uppfattas som en enda stor hyllning till språket?
Ingar

Jag har börjat läsa Karin Johannissons bok "Melankoliska rum". Den är mycket flyhänt och väl skriven, lättsam mitt i temats allvar. Den förefaller också vara rätt i tiden. Åtminstone om jag får döma efter dagens tidningsläsning.
Då jag öppnar SvDs kulturdel ser jag nämligen tydliga tecken på att vi lever i en tid full av intressant melankoli, eftertänksamhet och allvar. Det hela tar sig olika uttryck.
Den finska lyriken bjuder på "Extas och svårmod", Lars Winnerbäck beskrivs spela "depprock" och vara "jordbunden, vardagsgrå och bekymrad". Fotografen Gustaf Karlsson ger ut en fotobok om "förfallen prakt", som heter "Försvinnanden", och det sägs att ödehusturism har blivit en folkrörelse. Detta toppas av en helsidesannons om Roy Anderssons nyutgåva av boken "Vår tids rädsla för allvar".
Till slut vill Berglins se ett dataföretag på överlevnadskurs i den svenska fjällvärlden. Snacka om dämpad tidsanda!
Väldigt spännande läsning.  Stay tuned!
Annagreta