Di granne pöjkera ha vari i Davos
ja, nu har de setts i Davos, grabbarna. Det var ju trevligt.
Bernhard var också i Davos kan jag berätta. Han hade tilldelats administrativt ansvar för en grupp som skulle ha hand om krigen och freden - de hänger ju ihop så man hade byggt ihop dem för intellektuell bearbetning. Bernhard var iklädd en uniform han ärvt från första världskriget då hans Onkel Vanja deltagit på Sydtyrolskt område och sedan dess varit tyst då och då. Onkeln hade skänkt uniformen till Bernhard som ett minne av allvaret, som han uttryckt det. Lebensmenschan hade fräschat upp den med vattenånga innan det var dags att åka, och Bernhard tyckte att den passade perfekt i Davos. Den hade guldknappar, såg dyr ut och hade ett mystiskt band tvärs över magen. I vanliga fall skulle Bernhard aldrig ha tagit på sig en sån sak, men nu, i Davos, var den kanon i fredsgruppen.
Sedan Trump talat blev det kvavt i lokalen varpå alla kände för att uppleva rena rama perfektionen i form av schweizertåget. De beslöt unisont ta sig en skidburen sväng uppe i Arosa där sluttningarna är mjuka och fina i kanten. Det blev lite trångt; Bernhard kolliderade lätt med en grupp på fem personer som hade hand om miljöfrågorna. De var vadderade i grönt både fram och bak med kuddar av halvstor bambu, som de själva sågat ned och bundit ihop och knådat till och lagt in i kuddfodralen. När de föll gjorde det inte ont. Bernhard var avundsjuk eftersom han inte hade gjort motsvarande fallstudie och inte var inskolad på bambuns nya användningsområden. Men han visade inte sina bristande uppdateringar utan dundrade malligt nedför slänten och log demonstrativt åt alla håll på färden.
På kvällen då alla tog ledigt från tänket satte sig Bernhard intill en dam med spännande linjer i ansiktet och en parfym som doftade ceder och myrra. Hon visade sig vara en kraftkvinna från Bayern med hönsfarm och tycke för bibelstudier. När detta stod klart för Bernhard började han svamla lite hit och dit om Matteusevangeliet, månglarna i templet och Lots hustru. Sedan reste han sig försiktigt och smög till baren där han tog sig en oerhört komplicerad men stark drink, det var samma sort som grannen intill hade valt. Kvällen blev mycket lyckad, och nästa dag var Bernhard fräsch igen och kunde administrera hela dagen klanderfritt.
Annagreta
Trump, Bard och Bernhard som trampar på
Vintermorgon 20 januari 2018. Snön har lagt ett litet lätt lager över gräset och termometern står på minus 4. Lugnet breder ut sig.
Då är det andra bullar i bladen. Bråkiga pojkar hamnar alltid i fokus, ta t ex Alexander Bard och Donald Trump. (De har inte mycket gemensamt egentligen, men kanske ändå litegrann). De är båda bråkiga, impulsiva och väldigt synliga. De har makt, om än i olika stora portioner. Den ena har brokiga kortbyxor och den andra borde också ha kortbyxor om klädseln skulle motsvara hans mentala ålder. De kör båda, på var sitt håll, hårt i sina mansroller.
Såna saker kan vara svåra att mejsla ut. Verkligheten kan sätta käppar i hjulet.
Jag kan berätta en nyhet; Thomas Bernhard har fått tillbaka sin mansroll. dvs sin utmejslade svartsyn. Den kom tillbaka igår, mitt under högmässan i Mayerhofen, då Bernhard satt på en ovanligt hård kyrkbänk, ditföst av sin Lebensmensch som tyckte han behövde lite gudsord. Han hade ju konstigt nog verkat ytterst mondän ett tag, vilket retat hans välgörarinna till något som liknade vansinne.
Det liksom klack till i honom, där han satt mitt i predikan. Han insåg plötsligt var han hörde hemma, vari hans begåvning bestod och varför han i själva verket var en tillgång för mänskligheten. Han insåg att han måste fortsatta på sin tidigare nedåtsluttande bana och återigen anta den dystra lutningen där tankarna går nedåt. Han slutade alltså plötsligt att sjunga, reste sig och tog helt resolut Lebensmenschan under armen (bokstavligen, till övriga kyrkobesökares stora förvåning). Väl ute ur kyrkan satte han ner henne, tog på sig sin undanlagda hatt och tog ett snabbt farväl. - Jag ska gå till botten med det här, sa han, medan han krängde på sig sin gamla ytterrock och lindade sin gråmelerade halsduk runt sin övre kroppshalva. Sakerna är inte så bra som dom verkar, muttrade han. Förment uppspelta människor måste sansa sig, fortsatte han, medan han svingade sig upp på en urgammal cykel med en pakethållare av gjutjärn, tillverkad i Niederösterreich på 1920-talet då smederna åtnjöt stor respekt. Människorna behöver mig, ropade han rakt ut i den annalkande skogen, medan han skvalpade fram på sin cykel och påminde om en gråsprängd seriefigur ritad av Liv Strömqvist.
Han fortsatte oförtrutet sitt cyklande hela kvällen tills det tog emot i en snödriva i Obersdorf mitt emot Zum Alten Franz, dit han gick in och tog en Weisswurst som han sköljde ned med en halva lokalt Rotwein av medelmåttig kvalitet.
Annagreta
Luke Hardings bok Sammansvärjningen
Läser nu Luke Hardings bok Sammansvärjningen. Den är kuslig, Den redogör för de tidiga kopplingarna mellan Trump och Putins gäng, och ger tydliga inblickar i den internationella politikens gyllene mörker. Underrubriken är "Hur Ryssland hjälpte Donald Trump in i Vita Huset". Den prisade journalisten Luke Harding på The Guardian skriver lätt, han levererar omständliga fakta och komplicerade intriger med viss elegans. Och hans berättelse visar på en tid (de senaste 30 åren fram till idag) och en tillvaro där människorna flyter omkring utan nämnvärt ansvar, utan märkbart allvar, men med desto mer känsla för lyx, stora pengar, intriger. Inte minst i Ryssland, där osannolika rikedomar tycks skapas och bytas hela tiden, som i gamla sagor. Allt för maktens skull, för inflytandet, för viljan att räknas bland de stora, rika och mäktiga. Man köper folks välvilja, och säljer den lika gärna. Försåtligt, bevakande.
Det är den svage och självupptagne Trump som är "offret", honom kan man uppenbarligen driva in i fållan där de "användbara" springer omkring i väntan på att nyttiggöras. Och omkring honom ansluter sig en annan generation, också den uppfylld av maktstridens hetta.
Allt detta utreds nu. Sammansvärjning eller inte, det är frågan.
Annagreta
Språklig gympa, Trump och Ohly
Matt och uttänjd av vanlig gympa möter jag plötsligt ordet "språklig gympa". Låter bra, och jämförelsevis skonsamt, känner jag. När jag sedan försöker se vad som menas kommer naturligtvis Donald Trump fram ur dimman. Att han inte står för sina ord är ju redan välkänt. Nu försöker han - för att variera sig - mildra effekterna av sitt rasistiska uttalande mot vissa muslimska länder och säga att orden föll inte riktigt så, plus att han inte menade det han sa. (!!!) Han vrider och vänder på frågan och orden, det är där gympan förs in i sammanhanget. En språklig variant av volter, höga hopp och kullerbytta. Men karln klarar inte den språkliga gympan. Han förstår inte hur allt hänger ihop. Nu är det omgivningens tur att bli matt och svettig.
Politisk jympa är ju mera vanligt. Den kan man bli matt av också. Den förekommer lite överallt och kan kombineras med andra trender.. Förre V-ledaren Lars Ohly hoppar nu runt i en blandning av språklig och politisk jympa. Han förefaller vara rätt rörlig, måste man tillstå. Det måste förenkla i både språklig spagat och huvudstupa sidoläge. I den språkliga övningen trängs hans ord betänkligt, lite återhämtning där kan rekommenderas.
Ute står tiden stilla. Inga överilade beslut, ingen utmattning. Vila och väntan.
Annagreta
Jag vinner vadet om Trumps avgång
Hallå. För 10 månader sedan slog jag vad om 100 spänn att Trump inte skulle sitta kvar på presidentposten ett år ens utan tvingas bort före 20 jan 2018. Det återstår nu knappa 14 dagar innan vi vet hur mitt vad slår ut. Han, högst densamme, har ju i dagarna bidragit med en självanalys som i all sin glans och tydlighet stärker min sak, så jag har gott hopp.
I min mellansvenska vänkrets (astronomisk term som enligt senaste mätningen täcker Bergsbrunna, Krisslinge, Vällingby och Luthagen) råder ett hyfsat lugn, förutom en störande krusning som nyss trafikerade ytorna i denna trakt. Vår kära Bernhard har ju, som det verkade, blivit annorlunda, vi känner om sanningen ska fram inte igen honom. Vi är inte synkade längre.
Av allt att döma hotar en ny tid då vi måste stå för det dystra själva. Vi befarar att hjälpen från Bernhard i det avseendet är utebbad. Det kan vara slut med det bortvända och frånvända han bidrog med, slut med klagolåten över gärdena och suckarna över bron. När vi behöver hans stöd att släppa fram det arga och bistra inom oss, då finns han inte där för oss. I stället fortsätter han stryka sina skjortor och gå sådär modernt kaxigt med axeln före på sina promenader på strögen och esplanaderna. Det enda som inger något hopp är - tack å lov - att han fortfarande bär den rosa baskern.
För att sköta om oss mentalt har vi därför inom vänkretsen ifråga startat en tantrörelse i baskerfrågan, i syfte att försöka anpassa oss, förnya oss och smälta in i det nya. Olika schatteringar av rosa har dryftats med hög intensitet, och till och med kepsar, modell gubbdito, har kommit på tal i vissa segment av kretsen. Somliga damer har till och med besökt en affär inne i Uppsala där baskrar i olika färger visas i skylten. En sådan följsamhet kan bara tanter åstadkomma. Inom januari månad kommer vi att samlas för att utveckla vår syn på läget i ett seminarium, ovisst hur långt. Agendan är fortfarande i stöpsleven.
Om då - vid tiden för vårt seminarium - Trump fortfarande sitter kvar, då lär det inte räcka med att jag får betala min hundring och surna till över det. Då kommer dessutom dystopiska strömningar av svartaste karaktär växa sig allt starkare, kort sagt överallt, och kanske kan då den goda Bernhard återvända till den sköna och fruktbara dysterkvistexistensen som blivit en sådan tillgång i våra olika verksamheter. Det är bara att hoppas. Frågan är bara på vad.
Annagreta.
