Fakta och fantasi i minnenas värld
Igår förnöjde historikern, författaren, recensenten mm Torgny Nevéus en ansenlig skara medlemmar i Senioruniversitetet med ett föredrag om biografier, självbiografier och memoarer. Vad kännetecknar det ena och det andra? På sitt oefterhärmliga precisa och korrekta sätt redogjorde han för biografins uppgång och fall och kanske återigen uppgång inom ramen för akademiska avhandlingar i historia, men kom också in på memoarskrivande (kanske mest handlar om självförsvar? framkastade han i förbigående) och sina egna biografier, till exempel den om den legendariske chefredaktören på Upsala Nya Tidning Axel "Koftan" Johansson och "Vi alla byggde landet". Sistnämnda handlar om 22 människor från olika samhällsklasser, som var med och formade det svenska samhället under epoken 1890-1910, och den marknadsförs som "en historisk bok".
Föredraget väckte flera intressanta frågor från publiken, där naturligt nog merparten hade uppnått memoaråldern och varav säkert åtskilliga sitter och filar på sina levnadsöden, om inte annat så till efterlevandes möjliga förnöjelse och förkovran. En fråga gällde hur ska man förhålla sig till böcker som uppvisar en blandning av fakta och fria fantasier, och där man som läsare ibland kan känna sig osäker på i vilken av dessa sfärer man befinner sig. Som exempel nämndes en bok, som också diskuterats i klöverdamernas krets, nämligen Pär Wästbergs om Linnélärjungen Sparrman. Den kallas uttryckligen för roman men nämnda osäkerhet uppstår likväl. Den gode Torgny förespråkade en tydlig rågång mellan fantasi och fakta i böcker som bygger på vetenskaplig research.
Jag läser just nu Yvonne Hirdmans bok "Den röda grevinnan", där historikern Hirdman varsamt bygger upp en bild av sin mamma, och återger på ett mycket personligt sätt hennes minst sagt fängslande liv i olika länder i Europa under första hälften av 1900-talet, där hon alltid befann sig där "ljuskäglan svepte fram": under första världskriget i utkanten av Österrike-Ungern, nära östfronten, under 20-talet i Weimertidens Berlin, under 30-talet i Moskva etc. Men författaren betonar att hon inte har diktat hennes liv, utan letat reda på det i gamla dagböcker, brev, skilsmässodokument etc. Förutom ett gripande människoöde får man sig ett stycke 1900-talshistoria till livs och boken har också fått undertiteln "en europeisk historia". Ja, vilken fantastisk historia! Mycket läsvärd i alla fall och rågången mellan fakta och fantasi är mycket tydlig i den här boken. Den marknadsförs som biografi.
Får plötsligt klart för mig att allas vår egen klöverdam vetenskapsjournalisten och författaren Annagreta har skrivit om makutredaren och kvinnohistorikern Yvonne Hirdman i sin bok "Korsdrag i elfenbenstornet" , 1991, där hon intervjuat en rad betydelsefulla forskare bl.a. om deras syn på forskning och samhälle. Den boken har undertiteln "personliga bekännelser".
Berättelser om mer eller mindre kända människors levnadsöden, återgivna av mer eller mindre minnesgoda berättare på ett mer eller mindre heltäckande sätt tycks aldrig upphöra att fascinera. Och tycks också i likhet med det kära barnet ha många namn.
Ingar
Insekter som långa pinnar och flörtiga sniglar
Nu har nya uppseendeväckande arter upptäckts på Borneo. De är provocerande, humoristiska, större än man kunde tro, och vackra, var och en på sitt sätt. För nog är det snudd på provocerande att en groda inte behöver ha lungor, det går bra att leva ändå. Och en orm, som visar hur upprörd han/hon är (förmodligen när vi glor på honom eller henne). Då växlar ormen färg. Rodnar ormen? Bättre ändå är den nya snigeln som skjuter ut små harpuner mot tjejen han vill imponera på. De innehåller hormoner! Där har man nåt att lära på Stureplan.
Storlekspriset tar den nya insekten. Den är ungefär en halv meter lång och ser ut som en blompinne med "armar och ben". Inte undra på att ingen såg den tidigare, så tunn och trådig som den är.
Jag ser de här fynden som ett bevis på att verkligheten överträffar dikten. Vi som vill bli provocerade och överraskade av sånt som konsten kan skapa, vi kan nu studera Borneos bidrag till artfaunan.
Annagreta
Storlekspriset tar den nya insekten. Den är ungefär en halv meter lång och ser ut som en blompinne med "armar och ben". Inte undra på att ingen såg den tidigare, så tunn och trådig som den är.
Jag ser de här fynden som ett bevis på att verkligheten överträffar dikten. Vi som vill bli provocerade och överraskade av sånt som konsten kan skapa, vi kan nu studera Borneos bidrag till artfaunan.
Annagreta
Humanistiska Teatern i Uppsala
Uppsala universitets hum fak umgås med tanken på att skapa ett nytt dialogprojekt, ett hus för debatter och dialoger. Det har fått namnet Humanistiska Teatern och ska ligga i anslutning till humaniorabyggnaderna vid Engelska parken.
Jag var på ett årsmöte i den lilla styrelsen för projektet idag. Där visades ritningar som bl a innebar att publiken/deltagarna skulle sitta mitt emot varandra, som i IVAs lärosal, man hade också tagit intryck av engelska parlamentets upplägg, och fastnat för debattidén.
Det ska bli intressant att följa projektets vidare öden. Finansieringen är inte klar, och styrelsen fortsätter diskutera idéerna. Mest uppseendeväckande är enligt min mening att man så berghårt tror på de motsatta publikraderna, plus att tankarna än så länge berör främst humanisternas behov och därmed begränsar frågorna som ska gälla. Jag försökte säga att också naturvetarna beblandar sig numera med humanistiska frågor, att man delar samma utmaningar, plus att det fanns vissa problem med salens fasta upplägg. En liten föreställning (teater i det lilla formatet) kan inte framföras där.
Lite yngre folk i styrelsen skulle inte skada. Nå, men bortsett från vissa frågetecken, hoppas jag att man får realisera grundidén och att universitetet sedan avdelar gott om rörelsekapital till de hoppeligen kreativa typer som ska anställas för att driva projektet. I så fall kan det bli riktigt roligt.
Annagreta
Jag var på ett årsmöte i den lilla styrelsen för projektet idag. Där visades ritningar som bl a innebar att publiken/deltagarna skulle sitta mitt emot varandra, som i IVAs lärosal, man hade också tagit intryck av engelska parlamentets upplägg, och fastnat för debattidén.
Det ska bli intressant att följa projektets vidare öden. Finansieringen är inte klar, och styrelsen fortsätter diskutera idéerna. Mest uppseendeväckande är enligt min mening att man så berghårt tror på de motsatta publikraderna, plus att tankarna än så länge berör främst humanisternas behov och därmed begränsar frågorna som ska gälla. Jag försökte säga att också naturvetarna beblandar sig numera med humanistiska frågor, att man delar samma utmaningar, plus att det fanns vissa problem med salens fasta upplägg. En liten föreställning (teater i det lilla formatet) kan inte framföras där.
Lite yngre folk i styrelsen skulle inte skada. Nå, men bortsett från vissa frågetecken, hoppas jag att man får realisera grundidén och att universitetet sedan avdelar gott om rörelsekapital till de hoppeligen kreativa typer som ska anställas för att driva projektet. I så fall kan det bli riktigt roligt.
Annagreta
Stefan Eklund: Ödmjuk litteraturkritik
SvDs nya kulturchef är intressant. Han skriver till ödmjukhetens försvar inom litteraturkritiken. Vad inryms i detta? Det låter djärvt, rätt otidsenligt, faktiskt. Vi har ju vant oss vid lite olika krumbukter på kultursidorna, spretiga, ansträngda, som när man ser stretching i träningssalen där utövarna kan kolla i speglar på väggarna. Ödmjukt, nä, inte precis.
Inlägget från Eklund är välkommet; det är trots allt inte kritikern som är intressant, utan verket. Så här citerar Eklund den gamle fransmannen Maurice Blanchot, som länge efterlyst den ödmjuka hållningen. "Varför skulle kritiken vara nödvändig? Varför skulle inte verket kunna tala själv?" Han menar att kritikerns roll är att göra det begripligt för läsaren/lyssnaren vad verket handlar om och undvika de stora tåhävningarna.
En sådan förnekelse av litteraturkritkerns analyserande betydelse måste vara provokativ på de stora tänkande kulturredaktionerna. Att ta två steg tillbaka i kritiken är säkert svårt. Men dess betydelse bör nedtonas, menar Blanchot. Och Eklund citerar med välbehag.
Blanchot menar också att en människa kan utveckla en rik personlighet även utan böcker. Och han tillägger: ”Man bör också komma ihåg att de, som predikar läsandets välgörande inflytande, talar i egen sak.” Såna påståenden känns nya i en tid då författarna trängs i TVsofforna och litteraturen bärs fram i finrummen. Lite distans till analyserna, och en ökad självkänsla för oss andra, eller hur var det han tänkte?
Stefan Eklund, good luck! Jag börjar förstå varför du betydde mycket i Borås.
Annagreta
Inlägget från Eklund är välkommet; det är trots allt inte kritikern som är intressant, utan verket. Så här citerar Eklund den gamle fransmannen Maurice Blanchot, som länge efterlyst den ödmjuka hållningen. "Varför skulle kritiken vara nödvändig? Varför skulle inte verket kunna tala själv?" Han menar att kritikerns roll är att göra det begripligt för läsaren/lyssnaren vad verket handlar om och undvika de stora tåhävningarna.
En sådan förnekelse av litteraturkritkerns analyserande betydelse måste vara provokativ på de stora tänkande kulturredaktionerna. Att ta två steg tillbaka i kritiken är säkert svårt. Men dess betydelse bör nedtonas, menar Blanchot. Och Eklund citerar med välbehag.
Blanchot menar också att en människa kan utveckla en rik personlighet även utan böcker. Och han tillägger: ”Man bör också komma ihåg att de, som predikar läsandets välgörande inflytande, talar i egen sak.” Såna påståenden känns nya i en tid då författarna trängs i TVsofforna och litteraturen bärs fram i finrummen. Lite distans till analyserna, och en ökad självkänsla för oss andra, eller hur var det han tänkte?
Stefan Eklund, good luck! Jag börjar förstå varför du betydde mycket i Borås.
Annagreta
