Fakta och fantasi i minnenas värld
Igår förnöjde historikern, författaren, recensenten mm Torgny Nevéus en ansenlig skara medlemmar i Senioruniversitetet med ett föredrag om biografier, självbiografier och memoarer. Vad kännetecknar det ena och det andra? På sitt oefterhärmliga precisa och korrekta sätt redogjorde han för biografins uppgång och fall och kanske återigen uppgång inom ramen för akademiska avhandlingar i historia, men kom också in på memoarskrivande (kanske mest handlar om självförsvar? framkastade han i förbigående) och sina egna biografier, till exempel den om den legendariske chefredaktören på Upsala Nya Tidning Axel "Koftan" Johansson och "Vi alla byggde landet". Sistnämnda handlar om 22 människor från olika samhällsklasser, som var med och formade det svenska samhället under epoken 1890-1910, och den marknadsförs som "en historisk bok".
Föredraget väckte flera intressanta frågor från publiken, där naturligt nog merparten hade uppnått memoaråldern och varav säkert åtskilliga sitter och filar på sina levnadsöden, om inte annat så till efterlevandes möjliga förnöjelse och förkovran. En fråga gällde hur ska man förhålla sig till böcker som uppvisar en blandning av fakta och fria fantasier, och där man som läsare ibland kan känna sig osäker på i vilken av dessa sfärer man befinner sig. Som exempel nämndes en bok, som också diskuterats i klöverdamernas krets, nämligen Pär Wästbergs om Linnélärjungen Sparrman. Den kallas uttryckligen för roman men nämnda osäkerhet uppstår likväl. Den gode Torgny förespråkade en tydlig rågång mellan fantasi och fakta i böcker som bygger på vetenskaplig research.
Jag läser just nu Yvonne Hirdmans bok "Den röda grevinnan", där historikern Hirdman varsamt bygger upp en bild av sin mamma, och återger på ett mycket personligt sätt hennes minst sagt fängslande liv i olika länder i Europa under första hälften av 1900-talet, där hon alltid befann sig där "ljuskäglan svepte fram": under första världskriget i utkanten av Österrike-Ungern, nära östfronten, under 20-talet i Weimertidens Berlin, under 30-talet i Moskva etc. Men författaren betonar att hon inte har diktat hennes liv, utan letat reda på det i gamla dagböcker, brev, skilsmässodokument etc. Förutom ett gripande människoöde får man sig ett stycke 1900-talshistoria till livs och boken har också fått undertiteln "en europeisk historia". Ja, vilken fantastisk historia! Mycket läsvärd i alla fall och rågången mellan fakta och fantasi är mycket tydlig i den här boken. Den marknadsförs som biografi.
Får plötsligt klart för mig att allas vår egen klöverdam vetenskapsjournalisten och författaren Annagreta har skrivit om makutredaren och kvinnohistorikern Yvonne Hirdman i sin bok "Korsdrag i elfenbenstornet" , 1991, där hon intervjuat en rad betydelsefulla forskare bl.a. om deras syn på forskning och samhälle. Den boken har undertiteln "personliga bekännelser".
Berättelser om mer eller mindre kända människors levnadsöden, återgivna av mer eller mindre minnesgoda berättare på ett mer eller mindre heltäckande sätt tycks aldrig upphöra att fascinera. Och tycks också i likhet med det kära barnet ha många namn.
Ingar
Kommentarer
Trackback
