bookzoom

 I senaste numret av New York Review of Books skriver språkvetaren  Perry Link en analytisk artikel om Mo Yan. Han utgår från 4 böcker av författaren och fokuserar på Kinas hållning till honom och Nobelpriset.

 

Det är intressant läsning. Det som ser ut som ett mindervärdeskomplex från Kinas ledning tar sig uttryck i en fanatisk fokusering på omvärldens uppskattning av kinesiska prestationer. Nu senast Nobelpriset till Mo Yan. Den nationella stoltheten över priset tog sig genast uttryck i ett beslut att omvandla Mo Yans hemby till "Mo Yans kulturella upplevelsecentrum". Samtidigt uppstod i andra kretsar funderingar över att fredspristagaren 2010 Liu Xiaobo hamnat i fängelse  som en dömd brottsling medan Mo Yan som befinner sig "embedded" i systemet får priset idag. Hur går värderingarna, undrade man.

 

En kvinna som Link betecknar som satiriker skrev då på Twitter och tänkte sig hur Alfred Nobel skulle säga när han vred sig i sin grav, hon "citerar" honom:

 

"För två år sedan gav mitt folk ett pris till en kines och skymfade därmed den kinesiska regeringen. Idag gav de återigen ett pris till en kines och nu skymfade man det kinesiska folket. Herregud. Hela Kina skymfat, och inom två år!"

 

De olika svängningarna i den officiella kinesiska hållningen belyses också av tidigare kinesiska Nobelpris. 8 naturvetarpris har tilldelats kineser, men de har inte varit verksamma i Kina, och de två fredspristagarna, Liu Xiaobo och Dalai Lama är inga nationella favoriter. År 2000 fick Gao Xingjian Nobelpriset i litteratur. Han fanns i Frankrike, nyss fransk medborgare dessutom, och anklagade öppet det kommunistiska Kina. Det blev för mycket för Kinas ledning, som då bestämde sig för att Svenska Akademien hade förverkat sin auktoritet och att de utgjorde "en liten klick så kallade experter som hyser extremt skadliga attityder gentemot det kinesiska folket".

 

Allt detta belyser den kinesiska modellen; att alla media och därmed alla författare ska skapa god PR för staten. Denna bakgrund ser Link som delvis en förklaring till Mo Yans försiktighet och i vissa fall underlåtenhet att uttala sig i känsliga frågor. Han avrundar med den kinesiska metoden att så snart det kniper i känsliga frågor, om någonting går snett, om det så gäller skördar eller katastrofer, faller skulden på lokala chefer, aldrig högre upp i hierarkin. På samma sätt, menar Link, skymtar ansvarsfördelningen i Mo Yans romaner, där sympatin faller på den vanlige bonden och hans elände, medan ansvaret för olyckorna kommer av lokala bossars inkompetens.

 

Annagreta

 

 

 

 

Recito Förlag ger i höst ut Hans Alenius senaste fotografiska verk. Det är en hyllning till landskapsmiljöer som på grund av sin särskildhet eller skönhet fångat författaren. Till bilderna bjuds analytiska tankar kring tidens gång och de förändringar tiden för med sig, både på landskap och mänskliga villkor.

 

Fotografierna är vackra och personligt valda; det märks när man ser helheten. De håller hög klass och är ofta eftertänksamma och stilla. Inledningsvis får man en värdefull genomgång av människans fascination av landskapet, som inspiration, som utmaning och som gåva till själen. Sedan följer de olika landskapstyperna,  från olika delar av vår jord, ackompanjerade av intressanta resonemang om hur de länkar och har länkat till oss människor. Det finns en nostalgisk klang över många skildringar, men också en positiv upptäckariver.

 

Texterna har ofta kompletterats med citat som har med respektive bilder eller platser att göra, och det klär boken. Ett annat särskilt tilltalande grepp är när Hans inkluderar livsöden från respektive bildområde, som t ex i avsnittet "Från köldens vidder" och "Minnenas landskap". Då kommer människor av kött och blod med, män och kvinnor som levt och verkat där i gångna tider. Det är engagerade och levande texter som vidgar bildberättelserna långt utöver det man ser.

 

Hans Alenius förmedlar både kunskap och känsla; det är roligt att läsa, se och förundras. Man hoppas att den hittar sina läsare, det är ju en bok med både poesi och drama, och många läsare av idag söker denna blandning. Typiskt för tonen i boken är rubriken "Rum för sökande". Det är en lågmäld ton. Det obetydliga är lika viktigt för Hans Alenius som det storslagna - men han räknar fördenskull inte ut det storslagna. Det tystlåtna och trygga synes viktigare än allt det högljudda.  Boken slår an en icke tidstypisk ton, och just det är dess stora styrka.

 

Ytterst sympatiskt.

 

Annagreta

 

 

 

 

Uppsala firade Bokens Dag 19/11. Intressanta författare hanterades av ovana och osäkra värdar. Musik spelades av Trio X med den äran. Så lyder kortversionen.

 

Peter Fröberg Idling, Johanna Koljonen, Mattias Klum, PC Jersild, Bodil Malmsten och Johanna Ekström. Ingen dålig blandning. Den läsvänliga publiken lyssnade ivrigt, och säkert såldes också många böcker nere i foajén.

 

Ett evenemang med boken i centrum är en kulturell manifestation. Det var arrangören UNTs kulturchef och dess politiska skribent som i år ledde det hela. De inledde med att tala lite allmänt med varandra om berättelsens betydelse. Det tog tid och nötte på publikens förväntan som var inställd på att se och höra kvällens huvudpersoner, författarna. När det äntligen tog slut med småpratet gick det ett sus genom publiken av lättnad.

 

Författarna gav sina korta introduktioner på olika sätt, mest engagemang skapade en humoristisk PC Jersild, och mest skrämmande var Johanna Ekström, tätt följd av Mattias Klum. En kall hemmiljö och en alltför varm global miljö, lika skrämmande båda. Musik avrundade kvällen elegant, musikerna fick applåder och sen trodde vi att programmet var slut. Men se då skulle de två kvällsledarna samtala igen. Det hade en utvärdering sinsemellan där framme. Till slut konstaterade den ena att hon var lycklig.

 

Bokens Dag har blivit ett begrepp och den drar stor publik. Många vill se och höra sina favoritförfattare eller åtminstone de skribenter som alla andra talar om. För böckernas upphovsmän är det också god PR. Genren är ganska ny och eftersom man inbjuder ett antal författare måste tiden användas väl. Det är helt OK att författarna är blygsamma och lågmälda, trevande eller förargade, det är deras rättighet att vara sig själva. Men arrangemanget som sådant får inte vara trevande och osäkert, det ska ju propagera för boken och läsandet med iver och kvalitet i uttrycket.

 

Annagreta Dyring

Jag ser och hör Göran Greider i Babel. Det är magiskt.  Han har den där blandningen vi behöver. Ett oregerligt yttre, en lätt övervikt, en vänlig uppmärksamhet ända tills den brister, en jättestor rutig skjorta och folklig förankring i sina dikter. Jag har en gång ringt till honom - och han svarade, stående i en järnaffär i Falun, köpandes en motorsåg. Javisst. Såklart. Motorsåg och poesi. Han är vår folkhjälte i den intellektuella sorteringen, ständigt på väg. Han fyller en funktion. Ständigt skrivande, ständigt uppriktig. Han är en kontrast, en motsägelse.

 

Sen har han katt. En vacker tigrerad sak skymtade i Babel. Han hyllade katten som gav honom lugn, och han sa kloka saker om skrivandet. Det håller demonerna borta skulle Bergman ha sagt, men Greider låg lägre. Det är när man skriver som saker klarnar, tyckte jag mig förstå. Jag ska köpa hans senaste bok.

 

Min katt förstår mig. Han förstår att vänta ut mig, när jag är upptagen i köket väntar han, i tystnad. Han pratar inte sönder saker. När jag läser sover han. När jag skriver sätter han sig brett och stort på mitt skrivbord, helst mitt i smeten, där allting viker sig och blandas, där arken från tidigare  versioner av allting ligger framme i en ännu inte sorterad ordning. Där lägger han sig, och spjärnar med sina tassar medan han spinner, kontrollerat och provocerande högt, sedan välter han sin vackra kropp över på andra sidan. Detta betyder att han är uttråkad, det betyder inte, som många tycks tro, att han njuter. Nädå. Han är uttråkad och vet att jag inte gillar att han ligger där han ligger. Han testar hur länge han ska kunna ligga där och rotera lite, vända på sig, ta tag i nya papper, välta en pennhållare, flytta på en linjal och peta ned adressboken som redan är ett lösbladssystem. Det är så han styr över mig när jag skriver. Jag mutar honom med mat, och det är han och jag överens om redan på ett tidigt stadium i alla sådana situationer. Han vinner alltid. Han är också, på sitt sätt, en motsägelse. En realist. Han behövs också.

 

Annagreta

Efter att ha dykt ned i Arthur Conan Doyles dagbok från hans resa ombord på en fångstskuta 1880 har jag fastnat i denna mans öde. Då var han 20 år och en rolig typ. Hur hade han varit om han levt idag, funderade jag. Vad hade han skrivit? Hur hade vi tagit emot honom? Jo, kanske så här:

Om Arthur levat och verkat i Sverige idag hade han inte kunnat försörja sig med äventyrsföljetonger som han gjorde för drygt hundra år sedan. Våra tidskrifter har inga följetonger som Strand Magazine i London hade. I stället skulle han sannolikt ha startat sin litterära karriär som manusförfattare för TV. Han skulle snabbt ha vunnit mark, hans porträtt skulle ha dykt upp, förstorat till max, på morgontidningarnas kultursidor. Han skulle inte ha rakat sig varje dag. Han skulle ha lagt av med slips och börjat bära rostbruna byxor plus Tshirt och rosa skjortor, eftersom modet föreskriver att färgerna ska skära sig lite, det är inne bland män som syns för att de är intellektuella.

 

Brott, storvuxna bovar, överfall, blod och tårar, en undersökande atmosfär, allt detta skulle han ha presterat utan att anstränga sig. Hans utmejslade karaktärer och det lätta tonfallet i serierna skulle ha orsakat långa analytiska excesser lite varstans i bladen. Hans litterära talang skulle ha drabbat kvinnorna särskilt hårt. I sin egenskap av skrivande charmknutte hade han blivit ett stående inslag på Bokmässan i Göteborg. Han skulle däremot inte ha hamnat i Svenska Akademien och inte heller ha diskuterats där. En flyhänt frilansskribent skulle så småningom ha skrivit hans biografi och bl a avslöjat hans tidiga jaktmeriter. Detta faktum skulle ha fått ett gäng författare med jägarexamen att välvilligt inkludera honom i sin robusta gemenskap i norra Uppland.

Eller vad tror ni?

 

Annagreta

 

Så kom nya Nationalnyckeln, Strålfeniga fiskar. Vilken rikedom! En hel tjock bok med allt om våra vanliga och ovanliga fiskar i våra fiskevatten, så estetiskt presenterat - vad hade jag väntat mig annars - och så komplett.

 

Jag känner starkt för harren, denna vackra glänsande goda firre med hemvist i gamla favoritvatten norröver. Det är en finstämd fisk, han är inte prålig, men han har karaktär, och han glänser.

 

Man kan fortfarande fiska harr till exempel i Vindelälven, mot Björkliden till, om jag ska ge ett tips. Den är fet där, den behöver bara stå och gapa så flyter maten in, det har jag från säker källa. Björkliden ligger ensamt, en bra bit från Laisvall, där man bröt malm tidigare. I Björkliden fanns förr en underbar farbror som hette Simon Marklund. Han var född 1902. Han hade varit med om det mesta, bl a jagat björn. Hans hustru Linnea skötte telefonstationen, den var monterad i rummet intill köket, mot väggen. När det ringde, gick Linnea dit och svarade "Björkliden", och sedan kopplade hon ihop den som ringde med det önskade numret, manuellt, med en propp i rätt hål. Det fanns inte så många hål att välja på, kanske 20.

 

Jag besökte dem och deras hus i samband med att jag gjorde en intervjubok om människornas vardag runt Vindelälven. Det var 1969, innan Vindelälvens öde skulle avgöras i riksdagen. Jag tyckte att man visste för lite om hur det var att leva där, och vad människorna försörjde sig på i Vindelälvdalen. Beslutsfattarna flög i helikopter ovanför bebyggelserna och sedan tyckte de att de fått tillräckligt med det som brukar kallas "underlag".

 

Harren var viktig för Simon och Linnea. Den vackra fisken stod just utanför deras kåk i strömmen, och den stod stilla, som sagt. Den åt, påstod Simon. Han visade mig hur jag skulle kasta när jag skulle fiska, för fiska ville han att jag skulle göra, just där. Jag fick ingen harr, men jag fick en liten börting, dvs en laxöring. Den var extremt liten, men vacker. Simon la den i frysen och ville att jag skulle ta hem den.

 

Nationalnyckeln betyder något för alla som tar i den. Den estetiska dimensionen är oerhört viktig, alltid, i allt vi läser och studerar. Vi har bara inte forskat på detta faktum tillräckligt för att insikten om behovet av det vackra ska sjunka in.

 

Annagreta

Listan över veckans 10 bästa filmer enligt DN är intressant. Sex av tio är nämligen dokumentärfilmer. Verklighetsskildringar har ett övertag. Jag tror inte det hänt förr.

 

Samtidigt får fotografiet en allt större betydelse som konsthändelse, som värdefullt uttryck, som berättare eller anvisning. Till Fotografiska i Stockholm strömmar stor publik som vill se bra bilder. Påfallande många kollektioner som visas är dokumentära.

 

Bland böckerna som fått stor uppmärksamhet på sista tiden är många halv- eller heldokumentära. De handlar om verkliga människor, ibland rena biografier, ibland tillstyrslade, fritt påbyggda människoöden. Vi läser dem gärna. Jag vet inte om Knausgårds kampböcker är dokumentära, men jag antar det. De läses i varje fall med stor iver, av tillräckligt många för att göra denna lurviga man till en stor stjärna. Den stående trenden är ju annars att skriva av sig en frustration över något eller någon, i en stil som närmar sig tabloidpressens. Kanske är det dokumentärt, kanske är det bara opportunistiskt skruvat.

 

Själv har jag försvunnit in i Arthur Conan Doyles gamla ungdomsupplevelse till havs 1880. Som 20årig med stud fick han vara "doktor" ombord på en skotsk fångstskuta ett halvår. De seglade norrut mot Spetsbergen på jakt efter val och säl. Han skrev dagbok, och den ges nu ut av British Library. I den har jag dykt ett tag. Den är en dokumentär av bästa märke, svår att inte fångas av. Arthur sökte inte läsare, då. Det gjorde han senare, då han kunde använda den inspiration och de insikter han förvärvat till havs och skriva om Sherlock Holmes och Baskervilles hund mm. De hade en stor svart jättehund ombord på skutan...

 

Dokumentären håller ställningarna. Verkligheten överträffar alltid dikten.

 

Annagreta