Så kom nya Nationalnyckeln, Strålfeniga fiskar. Vilken rikedom! En hel tjock bok med allt om våra vanliga och ovanliga fiskar i våra fiskevatten, så estetiskt presenterat - vad hade jag väntat mig annars - och så komplett.
Jag känner starkt för harren, denna vackra glänsande goda firre med hemvist i gamla favoritvatten norröver. Det är en finstämd fisk, han är inte prålig, men han har karaktär, och han glänser.
Man kan fortfarande fiska harr till exempel i Vindelälven, mot Björkliden till, om jag ska ge ett tips. Den är fet där, den behöver bara stå och gapa så flyter maten in, det har jag från säker källa. Björkliden ligger ensamt, en bra bit från Laisvall, där man bröt malm tidigare. I Björkliden fanns förr en underbar farbror som hette Simon Marklund. Han var född 1902. Han hade varit med om det mesta, bl a jagat björn. Hans hustru Linnea skötte telefonstationen, den var monterad i rummet intill köket, mot väggen. När det ringde, gick Linnea dit och svarade "Björkliden", och sedan kopplade hon ihop den som ringde med det önskade numret, manuellt, med en propp i rätt hål. Det fanns inte så många hål att välja på, kanske 20.
Jag besökte dem och deras hus i samband med att jag gjorde en intervjubok om människornas vardag runt Vindelälven. Det var 1969, innan Vindelälvens öde skulle avgöras i riksdagen. Jag tyckte att man visste för lite om hur det var att leva där, och vad människorna försörjde sig på i Vindelälvdalen. Beslutsfattarna flög i helikopter ovanför bebyggelserna och sedan tyckte de att de fått tillräckligt med det som brukar kallas "underlag".
Harren var viktig för Simon och Linnea. Den vackra fisken stod just utanför deras kåk i strömmen, och den stod stilla, som sagt. Den åt, påstod Simon. Han visade mig hur jag skulle kasta när jag skulle fiska, för fiska ville han att jag skulle göra, just där. Jag fick ingen harr, men jag fick en liten börting, dvs en laxöring. Den var extremt liten, men vacker. Simon la den i frysen och ville att jag skulle ta hem den.
Nationalnyckeln betyder något för alla som tar i den. Den estetiska dimensionen är oerhört viktig, alltid, i allt vi läser och studerar. Vi har bara inte forskat på detta faktum tillräckligt för att insikten om behovet av det vackra ska sjunka in.
Annagreta
