bookzoom

 

Nu är Bernhard tillbaka med ovanligt skarpa intryck från Svartahavskusten där han badat sin lekamen när inpå ryssen och tankat energi på ryska. Han säger sig vara ladddad nog att göra avtryck i den svenska historien. 

 

Jag känner alltså igen den oborstade Bernhard då han plötsligt utbrister: "Nu får de svenska regeringsaspiranterna skärpa sig! Vad är detta för lekstuga utepå den svenska åkern?" Nä, ta och samla ihop sällskapet, fortsätter han. - Sätt dem i varsin eka å be dem paddla från Harpsund över till den obebodda ön. Ta sedan reda på vem som kommer iland först och kolla om de kan förankra sin eka i skogsbrynet så att den står kvar efter höstregnen. Ge dem sedan fem dagar att bygga varsin koja och starta varsin brasa. Bernhard menar att det är så man vaskade fram dugliga soldatämnen på hans tid, och tycker sig veta att metoden var utslagsgivande. Själv kom han ju inte med men det är en annan historia.  När så aspiranterna äntligen - after some time - hunnit värma upp sina hjärnor och söka sig ett och annat blåbär, ska de odla upp varsin plätt på ön. Detta är den ultimata utmaningen. Man vet nämligen att deltagarna snart,  efter diverse privata prestigeförluster och skämkuddar, kommer att börja tänka klokt, lossa på grindarna till passerade vägskäl och samlas inför en gemensam eld mitt på en öppen plätt där man (efter vånda) skymtar en möjlighet att skapa varsina sångstämmor och en gemensam utkikspost mot varsina väderstreck. De kommer samtidigt inse att det är lättare att odla upp en åker om några drar plogen och några andra håller kursen. Arbetshästar med hovskägg kan i det läget behöva rekvireras från fastlandet.

 

Bernhard låter lite skamsen när han drar det här för mig. Han vet att en lek med skarpslipade politiker utmanar det karska svenska kollektiva medvetandet, men han säger sig vara beredd att bli kallad romantiker. "Tillvaron är redan alltför full med hårda bud och skarpa bullkanter", säger han med ett av sina snea leenden bakom hattkanten  innan han samlar ihop sig och drar söderut. 

 

Annagreta

 Samtalsämnena är som dagsländor. Det som är "nyast" vinner utrymmet. I media, i samtalen och i våra hjärnor. Och det verkar inte betyda så mycket om det vi diskuterar är stort eller smått. Det har sitt givna utrymme, oavsett. Och utrymmet är som regel kort. 

 

På sista tiden har det varit lite trångt i etern. Ett långt tag måste vi helt enkelt tala om Svenska Akademien, med Horace och allt. Energitillskott i ämnet kom snart genom förhören med Arnault och talet om nya akademiledamöter, och allt detta höll sig kvar som ett halvkulturellt bakgrundsbrus ett bra tag. Men sen fördes intresset över till en amerikansk jurist med tvivelaktiga sexualmeriter. Hans sexoffer avlade vittnesmål under ed för öppen massmedial ridå i USA. Det intressanta var att mannen sedan direkt valdes till ny ledamot i högsta domstolen. Det var en av #metoos svartare dagar.

 

Under tiden lärde vi oss följa de svenska eftervalsbesöken hos talmannen, och ta del av ideliga massmediala partitekniska taktikprognoser. Snart blev också inrikespolitikens låsningar ett bakgrundsbrus - som håller i sig än. Men under tiden, jodå, då fanns det andra saker att ta till. Klimakteriet var stort och intressant i flera dagar. Det fick uppmärksamhet, t o m av moderna män som skrev drapor i saken på läsbara platser i flera tidningar. Så mördades en journalist på order från Saudiarabien, och dagsljuset spreds tills det nådde maktens män i väst. Horrörerna växte i berättelsen och dröjde kvar länge i slott och koja. Mr Trump spred sin vanliga självcentrerade svada  och landade i att inkomsterna från Saudiarabien var viktigare än moralen, så protesterna mot mordet fick inte bli för högljudda.

 

Under tiden blev det bekant att bankerna både här och där deltagit i stora penningtvätterier, fast där kan man notera att diskussionerna avtog betänkligt snabbt. Sedan kom bomberna i USA, tillverkade och spridda av en hatisk man som var DJ till vardags och bodde i en husbil. Trump väntade i det längsta innan han avfyrade sina tillhörande skott i etern, utan effekt. Samtidigt blev Augustnomineringarna kända i lilla Sverige; och den skönlitterära kollektionen som juryn valt ut fick skällning å det grövsta. Upprörda finlirare i bladen blev nästan illamående; så mycket saknade de sina favoriter som är jättekända.

 

En stor folkmassa flyr från Mellanamerika och är nu på väg mot USA genom Mexiko. De flyr våld och fattigdom. Trump kallar dem illegala flyktingar och har skickat soldater som ska mota bort dem. I Italien sitter Matteo Salvini och motar ilsket bort de båtflyktingar som eventuellt klarar sig ut ur libyskt havsområde. De får inte gå i land i hans Italien. Folket protesterar, men han fick nyss beröm av Mr Trump för sin "starka" hållning.

 

Annagreta 

 

Bernhard  har tagit anställning på en cykelverkstad i Tyskland, nära gränsen till Tjeckien. Han har nämligen tack vare sin berömda kyla blivit upptäckt av den gryende cykelrobotsektorn som visar sig behöva utvärderare. Han låter sig som bekant inte förföras i brådrasket av tvärsäkra påståenden från olika fakulteter. Som hittat, sa fru Breuerfeld som sköter HR-avdelningen på detta snart nog berömda Robotfahrradgestaltungsaktiengesellschaft. 

 

Cykeltillverkningen sker efter en algoritm som man fått fram i närgångna studier av köpvanor, inkomstlägen, växelspakar, nederbördstäthet, boendeformer och trottarkanter. Robottekniken sägs (i tyska tidningar) vara praktiskt taget färdig, tester pågår i byarna i Böhmen. Den självgående roboten i form av en cykel hämtar och lämnar allt möjligt. Inga restriktioner. En robotcykel har en stor pakethållare, stor nog att rymma ett paket med en halv elefant. Detta ökar risktagandet. Det blir nu Bernhards uppgift att noga följa utvecklingen och ge hals om han ser något oroande med dessa omänskliga roborcyklar och deras framfart. Till sin hjälp har han 4 doktorander på cyklar enligt gårdagens normer med pannlampor. Ämnesrådet i Universität Göttingens sociologiska fakultet har generöst anvisat ett engångsbelopp på 300 euro till projektet som fått namnet "Robot oder nicht Robot, das ist die Frage". I november ska de lämna sin första rapport. 

 

Annagreta

 

Mannen som begår besynnerliga bedrifter i konstvärlden har länge varit en gåta; Det handlar om Banksy. Hen är okänd men välkänd, stor men osynlig, attraktiv men bortvänd. Men verken finns där. Signerade och allt.

 

Fast håll i er, nu verkar det som om han är avslöjad.  I samma veva som Banksy-tavlan såldes och Sotheby-klubban föll häromdagen, syntes nämligen en liten man med tyrolerhatt försvinna ut genom den magnifika auktionshusdörren. En trovärdig person från Londons upper ten hade sett hur denne man - medan han smög ut -  kastat en förnöjd blick bakåt, mot de häpna ansiktena, vända mot den tjockramade tavlan medan dess innanmäte sakta rann ned i strimlor från den tjocka guldramen.

 

Jag insåg (om sanningen ska fram) redan tidigt att det skulle kunna vara Bernhard man sett. Han åkte nämligen i somras land och rike runt för att få tag på en sjukt tjock guldram och en extemt småvuxen dokumentförstörare med fjärrstyrning. Då denna sökprocess tycktes mig aningen udda, även för att gälla Bernhard, hade jag frågat honom vad han höll på med. Det svar jag då fick styrker nu mina misstankar, så här i efterhand. Han sa nämligen bara "Mängdens förundran". Lite mera filosofiskt än vanligt, gubbe lilla, tänkte jag, - då.

 

Men så hände det där på Sothebys. Nu är ju jag en hänsynsfull person som inte skvallrar. Bernhard ska få vara Banksy, rik och okänd, även i fortsättningen. Vi har nämligen kommit överens. För min diskretion utanför denna krets har han, rik som han blivit,  lovat mig ett vitt fritidshus på Sardinien och en bra bil med automatväxel som jag ska få komma och skjutsa honom i runt Costa Smeralda då han är ledig. Han säger att han dras till sarderna och den basnärande fåraveln på de ginstbevuxna bergen, men erkänner samtidigt att han börjat gilla att ta ut bungasvängarna med Berlusconi och gänget på smaragdkusten. En metamorfos i förhållande till den tidigare Bernhard. "Mängdens förundran", det är bara förnamnet. 

 

Annagreta

Fysikern och Nobelpristagaren Leon Lederman har gått ur tiden. Han var en alldeles särskild människa, han hade humor, värme och djup. Jag intervjuade honom 1990 i Chicago. Klädd i löst sittande collegetröja, jeans och sneakers kom han emot mig halvspringande genom en trist korridor. Sorry att du fick vänta, log han, jag var tvungen att faxa en sak till Vita Huset. - Till presidentens vetenskapliga rådgivare Alan Bromley, alltså, förklarade han. Leende satte han sig och frågade om jag ville ha kaffe.

 

Hans arbetsrum var inte stajlat av någon inredare; persiennerna var trasiga, bordet skapligt vitt och smått belamrat med papper och böcker, och bokhyllan halvtom. Jag ville veta mer om hans omvittnat stora intresse för mötet mellan vetenskaperna och allmänheten. Han berättade mer än gärna och slog fast att han helt enkelt måste undervisa; - om han inte fick undervisa fick han abstinensbesvär - så han brukade plåga sina kollegor med allehanda förklaringar till allt tänkbart.

I Chicago, stan med många sociala klyftor och varierande ekonomiska möjligheter, arbetade nu denna karl vid sidan av sin forskargärning med vidareutbildning av lärare, och möten mellan forskare och skolbarn. Han hade startat specialskolor, sökt bidrag ("till och med från utbildningsdepartementet") och förverkligat en rad praktiska idéer för forskarmöten och socialt liv i olika blandning mellan undervisning och fritid.

 

Leon Lederman kunde skratta gott. Sådär avslappnade var/är inte alla vetenskapare, särskilt inte på den nivån. Nobelpriset hade han fått 1988 för lite fysiskt finlir, upptäckten av den s k Gudspartikeln. Han upptäckte så småningom också bottenkvarken. Kluriga diskussionsinlägg var hans kännetecken, bl a detta "Om Universum är svaret, vad är då frågan?"

 

Kunde inte avstå från att skriva några rader när jag såg att han gått ur tiden.

 

Annagreta

Kärlek, brott, pengar, ungdom och ålderdom. Blanda och ge, och du får en opera buffa. Nu finns ett nytt sånt stoff serverat på ett bräde. Mozart skulle ha huggit direkt om han levat. Det handlar om dramat kring Svenska Akademien. 

 

Herr H, en förfördelad baryton, stor och myndig, är centralgestalt. Han startar med att positionera sig i arian "Tillträde och behörighet". Men så börjar herr H gräma sig; han frustar och attackerar, mot sina medspelare, mot publiken, mot tidens förfall. Den andra centralgestalten, herr A, är hans tjänare, liten och krum, putsad och lismande, hans höga tenor når falsett (om det behövs) medan han kvirrar och smickrar både herr H och sin publik oavbrutet. Vackra kvinnor flockas bland litterära blekansikten i en dansande kör. Då och då infinner sig fru D, en vitklädd dam som har en pekpinne i höger hand. Hon har en vacker altstämma och sjunger några entoniga arior om James Joyce och Beckett. En äldre kvinna med flygande vitt hår slingrar sig hela tiden runt herr H och röker hela tiden. Hon sjunger inte. Basrösten i sammanhanget, herr P, sitter hela tiden bortvänd från publiken och skriver om tidens gång och fåfängligheten. Då och då reser han sig och "läser" ur sin kolumn medan flöjten blåser pianissimo och trumpeten suckar. Under tiden stannar allt annat av, bokstavligen, för att genast starta igen när herr P slutar. 

 

En blandad kör i högtidsdräkt doar med jämna mellanrum, ömsom svagt, ömsom frustande. 

 

Brotten sker i bakgrunden, det är övergrepp, osynliga begär, mummel och skrik. Orkestern får här sin stora roll. Till sist skall rättvisa skipas, Herr A är bov och herr H är hans försvarare. Tre utmattade "betraktare" stegar iväg och möter hungriga journalister på vägen ut. Ett par kvinnor klädda i svart sjunger duett medan de intar varsin ansträngande yogaposition på pallar från IKEA. Två urgamla herrar (tenor resp bas) avverkar en sorglig duett samtidigt som en liten förskräckt dam läser högt ur Gamla testamentet medan hon kammar sig. Därefter tar herr H fram en resväska och börjar packa till ljudet av gnisslande fioler. Herr A bärs ut av fjorton unga kvinnor, medan fru D sjunger arian "Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen". 

 

Annagreta