Lars Lerin, oförglömlig
Vi såg Lars Lerins utställning på Laxholmen i Munkfors häromsistens, mina vänner och jag. Nere vid vattnet, i en gammal järnbruksbyggnad.
Två bilder har fastnat - bland alla andra - ska jag erkänna. Den ena är den stora akvarellen "Amman", en intensivt vacker bild av Jordaniens huvudstad. Det urbana landskapet reser sig längs bergskanten, högre och högre, och det ligger ett dis över vad som kan vara skymningen, taken följer på varann, det är taken vi ser mest av. Små ljusglimtar, pastellglimtar i moll och inga avbrott, bara en total samling stadshus, gamla, med trånga mellanrum. Förtätat i dubbel bemärkelse. Så oerhört vackert.
Den andra är en lite försiktigt antydande bild av den hydda som Otto Nordenskjölds manskap byggde på Pauletön 1903, efter att deras skepp "Antarctic" sjunkit där utanför. Lars Lerin deltog för cirka 12 år sedan i en svensk polarexpedition till Antarktis, som embedded konstnär. Då gick man i land och sökte upp hyddan. Den är ungefär 4x5 meter och hyste vintern 1903 20 man plus en katt. Alla överlevde utom en. Bilden är så ljus att konturerna nästan blir svåra att urskilja. Dess betydelse har klingat av, nu är den bara ett minne. Det är en liten bild, till skillnad från bilden av Amman. Amman sjuder av liv under taken, men på Pauletön har hyddan slutat betyda något.
Jag imponeras av Lerins intelligenta sätt att närma sig motiven. Han gör också starka bilder i svit som skildrar vännerna på den värmländska landsbygden, personer som kanske inte uppmärksammas i andra sammanhang, men som han skildrar med stor ömhet.
Så åk dit, och se Lars Lerins utställning!
Annagreta
Två bilder har fastnat - bland alla andra - ska jag erkänna. Den ena är den stora akvarellen "Amman", en intensivt vacker bild av Jordaniens huvudstad. Det urbana landskapet reser sig längs bergskanten, högre och högre, och det ligger ett dis över vad som kan vara skymningen, taken följer på varann, det är taken vi ser mest av. Små ljusglimtar, pastellglimtar i moll och inga avbrott, bara en total samling stadshus, gamla, med trånga mellanrum. Förtätat i dubbel bemärkelse. Så oerhört vackert.
Den andra är en lite försiktigt antydande bild av den hydda som Otto Nordenskjölds manskap byggde på Pauletön 1903, efter att deras skepp "Antarctic" sjunkit där utanför. Lars Lerin deltog för cirka 12 år sedan i en svensk polarexpedition till Antarktis, som embedded konstnär. Då gick man i land och sökte upp hyddan. Den är ungefär 4x5 meter och hyste vintern 1903 20 man plus en katt. Alla överlevde utom en. Bilden är så ljus att konturerna nästan blir svåra att urskilja. Dess betydelse har klingat av, nu är den bara ett minne. Det är en liten bild, till skillnad från bilden av Amman. Amman sjuder av liv under taken, men på Pauletön har hyddan slutat betyda något.
Jag imponeras av Lerins intelligenta sätt att närma sig motiven. Han gör också starka bilder i svit som skildrar vännerna på den värmländska landsbygden, personer som kanske inte uppmärksammas i andra sammanhang, men som han skildrar med stor ömhet.
Så åk dit, och se Lars Lerins utställning!
Annagreta
Ränderna går aldrig ur
Sorgen är randig. Det uttrycket har Magnus Florin tagit fasta på i boken "Ränderna" där jaget heter Magnus Florin. Ur sitt eget namn kan han bilda hur många ord som helst, "sex plus sex bokstäver, tolv klossar att göra något b r a med." Att det rör sig om lekklossar av trä med präglade bokstäver kommer jag på först efter ett tag... Boken handlar en hel del om lekterapi där barn med hjälp av olika föremål, djur, bilar, prinsar och stinsar får bygga upp sina inre världar i lådor med fuktig eller torr sand. Bokens Magnus återvänder som vuxen till en lekklinik, i ett hus där han kanske en gång som barn varit med om just sådan lekterapi, och han bekantar sig på nytt med metod och material under varsam handledning av den nutida terapeuten S. För övrigt vägleds han boken igenom av - just ränder: på gatans övergångsställe, trappans ledstång, en randig tekopp, leksakzebran etc. Ränderna återkommer också på en svit bilder av konstnären M, som han väljer ut att skriva om just för dess - ränder. Bilderna visar sig vara minnesbilder från hans egen barndom, barn i spjälsäng, i skrinda, på rutschkana. Man anar att de förträngda minnena handlar om sorgen över en mor som dött och någon som drunknat.
Jag uppfattar boken som en gestaltning av ett terapeutiskt förlopp. Men jag är osäker på dess eventuellt läkande verkan. Stämningen är stundom absurd och händelserna påminner ofta om drömsekvenser. Man förflyttas också mellan olika miljöer som i en dröm. Plötsligt är man på lekkliniken, plötsligt utanför den mystiska butiken i källaren/bottenvåningen i samma hus, som bl.a. varit VIOLINATELJÉ en gång i tiden enligt skylten ovanför fönstret. Där är det dock omöjligt att komma in på grund av pågående reparationer bakom de mörklagda fönsterrutorna. Några män skruvar ner skyltens bokstäver och ägnar sig sedan åt att finna ut vilka ord som kan bildas av bokstäverna och lägger ut sina nybildade ord på trottoaren för bedömning, t.ex. VITA LEJON eller VANILJETOILE. Vaniljsstjärnor återkommer f.ö. lite senare på ett konditori.. Detta är en scen som Becket kunde ha skrivit tycker jag. Eller en vanlig människa kunde ha drömt! Men i drömmarna, i bilderna, eller i sandlådorna kanske vi kan få hjälp att minnas och finna ut vilka människor våra levnadsöden har gjort oss till.
Jag byggde det här huset hos momma dagen innan jag började i skolan.
Henry
Jag tycker om Florins språkliga fantasi och smått experimentella språkbruk. Växlingarna mellan berättande och poetiska utbrott ("Vart jag mig i världen vänder/ser jag bara ränder." Kommentarer till den egna texten (ibland inom parentes). Scener som etsar sig fast på näthinnan. M.F. är väl inte för inte en framstående dramaturg. Läs boken! Den ger mycket att tänka på och blir aldrig långrandig!
Ingar
Solchanser, Spinoza och Puss
Vissa ord återkommer oftare än andra i medierna. Solchanser är ett sådant. Har vi solchanser eller har vi inte det? Jag läser vidare.
I dagens SvD är utbudet brett. Variationen är stor. Vi kastas mellan nakna finska karlar, en utläggning om Spinoza och surströmmingens kvaliteter. I slutet på artikeln om Spinoza kommer författaren Johan Gardfors loss: Spinoza är fortfarande aktuell " för vårt samtida seende här i det tidiga 2000-talet, befolkat av underbetalda kulturarbetare som ständigt putsar sina glasögon med tröjan". Spinoza ville tydligen förbättra vårt intellekt, vilket känns som en viktig ambition medan jag läser hela artikeln. Han var också optiker, åtminstone slipade han linser vid sidan av filosoferandet.
Sedan har Johan Klings film "Puss" haft premiär. Jag har en förutfattad mening om den; jag tror att den är sevärd. Detta grundar jag på att hans tidigare bok "Människor helt utan betydelse" var en underfundig lågmäld bok som jag hade stor behållning av. En karl som förmår återge vardagsupplevelser med den låga pulsen är ingen dålig författare. Någonstans bakom den låg en stilla humor, tillbakahållen men närvarande. Sedan ser jag att Horace Engdahl fått Gerard Bonniers essäpris för boken "Ärret efter drömmen". Den är både lärd och elegant, impad läste jag den i fjol.
Så nu lyser säkert solen på honom idag, och det gör den väl också på oss andra mellan skurarna.
Annagreta
I dagens SvD är utbudet brett. Variationen är stor. Vi kastas mellan nakna finska karlar, en utläggning om Spinoza och surströmmingens kvaliteter. I slutet på artikeln om Spinoza kommer författaren Johan Gardfors loss: Spinoza är fortfarande aktuell " för vårt samtida seende här i det tidiga 2000-talet, befolkat av underbetalda kulturarbetare som ständigt putsar sina glasögon med tröjan". Spinoza ville tydligen förbättra vårt intellekt, vilket känns som en viktig ambition medan jag läser hela artikeln. Han var också optiker, åtminstone slipade han linser vid sidan av filosoferandet.
Sedan har Johan Klings film "Puss" haft premiär. Jag har en förutfattad mening om den; jag tror att den är sevärd. Detta grundar jag på att hans tidigare bok "Människor helt utan betydelse" var en underfundig lågmäld bok som jag hade stor behållning av. En karl som förmår återge vardagsupplevelser med den låga pulsen är ingen dålig författare. Någonstans bakom den låg en stilla humor, tillbakahållen men närvarande. Sedan ser jag att Horace Engdahl fått Gerard Bonniers essäpris för boken "Ärret efter drömmen". Den är både lärd och elegant, impad läste jag den i fjol.
Så nu lyser säkert solen på honom idag, och det gör den väl också på oss andra mellan skurarna.
Annagreta
Huset som gjordes på 2000-talet
Jag byggde det här huset hos momma dagen innan jag började i skolan.
Henry
Reselektyr x 2
Här kommer tips på två böcker som mer eller mindre av en slump blivit incitament till en resa för min del. I början av oktober far jag med några själsfränder på en sk "resa för själen" till Franska Baskien. Den resan hade förmodligen inte blivit beställd om jag inte hade översatt Kate Mosses spänningsroman "Kryptan" för ett par år sedan. De två parallella berättelserna om de starka unga kvinnorna Léonie, på 1890-talet, och Meredith, i nutid, utspelar sig nämligen i denna region med dess många medeltida byar och städer, t.ex. Couiza och Carcasonne, där djävulska påfund pågår enligt "Kryptan" , och längs floden Audes till synes sköna dalgång. Jag kände stark lust att återse "Kryptans" miljöer IRL och då gärna i relativt tryggt och bekvämt förvar bakom rutorna i en charterbuss.. Kändes inte heller fel att bussen gör uppehåll lite här och var för vinprovning, bl.a. i Limoux som producerar Frankrikes äldsta mousserande vin, och en och annan gourmetmiddag, tyckte jag och slog alltså till.
Till min stora glädje blir vi tre förväntansfulla väninnor, mer eller mindre inspirerade av "Kryptan" som reselektyr, som i höst kommer att anträda färden längs Pyrenéernas fot från Medelhavet till Atlanten, från Barcelona till Biarritz. Att resan slutar med ett heldagsbesök på Guggenheimmuséet i spanska Bilbau gör den inte mindre lockande.
Resrutten kommer nog också att tangera landskapet Gascogne om jag läser kartan rätt. Två gascognare kan man inte placera på samma äng, utan att gurgel uppstår. Det har jag läst i sommar i en annan läskig, men intressant bok, som jag också vill föreslå som lektyr inför en resa till Franska Baskien. Det är en deckare av fransmannen och arkeologen Fred Vargas, som delvis utspelar sig i Gascogne, där bokens kommissarie Jean Baptiste Adamsberg också har sina rötter, nämligen i Gave de Paus dalgång, dit han gärna söker sig och plockar vackra stenar vid stranden, som han sedan lägger på sina konstaplars skrivbord... . (Om jag inte missminner mig kommer också en annan oss mer närstående Jean Baptiste just från staden Pau...) Och där på en äng intill floden Gave deltog kommissarien i sin ungdom i ett traumatiskt uppgör mellan två pojkgäng från olika byar vilket fick synnerligen dramatiska konsekvenser ... Vargas bok heter "Dans les bois éternels " och finns översatt till svenska av Einar Heckscher, "I de eviga skogarna". Den svenska titeln fångar inte in den dubbla betydelsen av "bois" som förutom skog också kan betyda kronan av horn på en hjort. Bokens tema är människans fåfänga önskan om ett evigt liv, och till det kan möjligen hjärtat från en nedlagd hjort medverka... En kuslig historia men spännande och underhållande med sina olika "nationalkaraktärer". Det är rätt olika kynne på dom från Normandie uppe i norr jämfört med Gascognare till exempel!
Bonne lecture!
Ingar
Ingar