Ränderna går aldrig ur

Sorgen är randig. Det uttrycket har Magnus Florin tagit fasta på i boken "Ränderna" där jaget heter Magnus Florin. Ur sitt eget namn  kan han bilda hur många ord som helst, "sex plus sex bokstäver, tolv klossar att göra något b r a med." Att det rör sig om lekklossar av trä med präglade bokstäver kommer jag på först efter ett tag... Boken handlar en hel del om lekterapi där barn med hjälp av olika föremål, djur, bilar, prinsar och stinsar får bygga upp sina inre världar i lådor med fuktig eller torr sand. Bokens Magnus återvänder som vuxen till en lekklinik, i ett hus där han kanske en gång som barn varit med om just sådan lekterapi, och han bekantar sig på nytt med metod och material under varsam handledning av den nutida terapeuten S. För övrigt vägleds han boken igenom av - just ränder: på gatans övergångsställe, trappans ledstång, en randig tekopp, leksakzebran etc. Ränderna återkommer också på en svit bilder av konstnären M, som han väljer ut att skriva om just för dess - ränder.  Bilderna visar sig vara minnesbilder från hans egen barndom, barn i spjälsäng, i skrinda, på rutschkana. Man anar att de förträngda minnena handlar om sorgen över en mor som dött och någon som drunknat.

Jag uppfattar boken som en gestaltning av ett terapeutiskt förlopp. Men jag är osäker på dess eventuellt läkande verkan.  Stämningen är stundom absurd och händelserna påminner ofta om drömsekvenser. Man förflyttas också mellan olika miljöer som i en dröm. Plötsligt är man på lekkliniken, plötsligt utanför den mystiska butiken i källaren/bottenvåningen i samma hus, som bl.a. varit VIOLINATELJÉ en gång i tiden enligt skylten ovanför fönstret. Där är det dock omöjligt att komma in på grund av pågående reparationer bakom de mörklagda fönsterrutorna. Några män skruvar ner skyltens bokstäver och ägnar sig sedan åt att  finna ut vilka ord som kan bildas av bokstäverna och lägger ut sina nybildade ord på trottoaren för bedömning, t.ex. VITA LEJON eller VANILJETOILE. Vaniljsstjärnor  återkommer f.ö. lite senare på ett konditori..  Detta är en scen som Becket kunde ha skrivit tycker jag. Eller en vanlig människa kunde ha drömt! Men i drömmarna, i bilderna, eller i sandlådorna kanske vi kan få hjälp att minnas och finna ut vilka människor våra levnadsöden har gjort oss till.

Jag tycker om Florins språkliga fantasi och smått experimentella språkbruk. Växlingarna mellan berättande och poetiska utbrott ("Vart jag mig i världen vänder/ser jag bara ränder."  Kommentarer till den egna texten (ibland inom parentes). Scener som etsar sig fast på näthinnan. M.F. är väl inte för inte en framstående dramaturg. Läs boken! Den ger mycket att tänka på och blir aldrig långrandig!

Ingar

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0