bookzoom

För att uträtta något med absolut effektivitet, till exempel mota bort någon motvillig ur sitt territorium, från sitt land, - för att förenkla detta tar vi nu hjälp av ett absolut känslobefriat svenskt språkbruk. I denna avvisande hantering verkar man ha nytta av ett vokabulär som ligger bortom de gebit där känslor hakar på och färgar det som sägs - och det som görs.

 

Nu kallar vi människorna som så här effektivt ska hanteras för "ensamkommande", och de blir "förvarsplacerade" innan de blir "avvisade" till krigsdrabbade territorier. Vi har nämligen inte plats för dem, och så har vi inte råd.

 

Innan detta hände, innan man började att systematiskt mota bort folk, då tog man i förvar det man var rädd om, det som inte skulle förgås utan just bevaras, stanna kvar. Man sparade något för eftervärlden, kanske. Förvarade eller "bevarade".

 

Men nu har ordet fått en annan laddning. Precis som Trumps poliser hämtar USAs invandrade mexikaner och utvisar dem, så hämtar de svenska poliserna - nu med ökad intensitet - de unga afghanerna för att de ska avvisas. De förvarsplaceras en tid innan de avvisas, de ska inte vara "ensamkommande" här längre.

 

Var är eftertanken, moralen och empatin? Är de också förvarsplacerade för att de inte behövs här? I så fall, hur länge till?

 

Annagreta

Hoppla, hörnu, det är Torgny Lindgren som berättar minnen i radion. Den rösten tar man inte fel på. Lite raspig, med ett snett leende i mungipan. Tänk att det hörs, det där leendet. Allvaret behöver inte försummas för det; de två motsatserna trivs så bra tillsammans i Torgny Lindgrens värld. Om sanningen ska fram, och det ska den, så är det kombinationen av skämtlynne och allvar som är hela härligheten, med hyfsad hjälp av bibelcitat och jordnära uppfattningar om livets beska utmaningar.

 

Där finns också en annan njutningshöjande faktor; det är ortnamnen, namnen på berg och sluttningar, skogsområden och bäckfåror. Vad vore berättelserna om de inte fick kryddas av de råbarkade - eller romantiska - namnen, för i namnen ligger också landskapet och människorna.

 

Vad kan jag kontra med? Ja, det skulle vara Risberget vars mörka sida vändes mot min by där björn hade visat sig och där en granne åkt skidor och dött. Mot norr till, fanns Skirträsket, och ur dess klara vatten hämtades extrastora rödingar i lönndom medan de strandnära tallarna obekymrat speglade sig; och en och annan djärv typ gav sig ut i lånad båt och försökte klara sig från höjdrädslan då man tittade ned, så djupt och så klart var vattnet. Stranden vid Skirbäcken var bevuxen med Trollius och en bit bortöver låg Mörka. Där hade man en gång i världen byggt ett litet kraftverk som försörjde byn (fast med viss opålitlighet, vill jag minnas, "ljuset gick" då och då medan mörkret och radiotystnaden ökade byns kollektiva adrenalin). Nå, en lång plåtomvirad konstruktion, som såg ut som en enorm orm, och som mätte  cirka 3 meter i diameter, förde fram vattnet över Mörka tilll turbinen. Bortöver en bit, där låg Orrträsket där ett åsknedslag en gång på 20-talet dödat en hel familj, noga räknat de enda människor som slagit sig ner där. Nå, hellre då en sväng längs Gubbträskvägen där jultomten påstods bo. Det egna med Gubbträskvägen var dess oerhörda kupering; den som inte blev illamående under bilfärden innan själva Gubbträsket uppenbarade sig, hade antagligen kört på ettan.

 

Så kunde man söka sig tillbaka och passerade då avtagsvägen till Filmstjärnegatan, där småbruken beboddes och sköttes av särdeles vackra kvinnor. Det var i närheten där som en tjuv bröt sig in och tog ett kassaskåp som innehöll ett par lovikkavantar.

 

Annagreta

 

 

Här kommer min uppskattning av Niklas Orrenius. Han skriver klokt i dagens DN om våra unga afghaner som vi skickar "hem", som får betala för vår åtstramande duktighet och vårt omgärdande samhällsansvar. Vi skickar iväg dem till ensamhet och utsatthet i ett krigiskt land där dom inte känner någon, inte har anhöriga och där de ynka stödpengarna de får med sig räcker några dagar. Sedan vad?

 

De många unga afghanerna representerar, så länge de är kvar, en misslyckad flyktingpolitik. Och de sticker ut. Nu varnar vi alla andra afghaner därute, kom inte hit. Vi liksom skjuter varningsskott. Kolla bara! Lyssna! Nästan dagligen går ett plan till Kabul med ett antal unga människor som ett kort tag trodde att de skulle kunna få en framtid. Deras människovärde sänks till nollpunkten. De är brickor i ett politiskt spel, de har läst svenska, gått i skolan och fått vänner här. Men det har ingen betydelse. Vi följer bara reglerna. Att förnedra unga asiater tycks inte kosta något, här hemma. Tror man.

 

Medan Niklas Orrrenius pekar på det etiska behovet av att ta reda på vad som händer de deporterade, dyker andra mera härdade tongångar upp i minnet. Texter som kunde kallas trendriktiga. Annika Borg skrev till exempel i Axess om det löjliga i äldre damers (tydligen avfotograferade) ömhetskänslor för dessa flyktingpojkar och deras öden. Såna godhetsuttryck stör henne och får henne att tugga på tesen att "vi nyttjar dessa barn som projektionsytor för vår egen godhet" etc etc. Vi borde "hjälpa de mest utsatta barnen i världen" i stället. 

 

Samma spår har Ann Heberlein tidigare valt att beträda i nån morgontidning, minns inte vilken. Hon ser våra skänkta slantar i tiggarnas pappersmuggar som tänkta kvitton på vår egen godhet. Som att själviskheten är drivkraften när vi lägger en slant till tiggaren. Tala för dig själv, Ann Heberlein. Andras känslor i den situationen vet du ingenting om. 

 

Annagreta

Det finns böcker som får mig att läsa och läsa och sedan sakna dem då jag läst ut dem. Nu har det hänt igen, och boken heter På väg från Atocha, och är skriven av Ben Lerner, en amerikan i 40-årsåldern, poet och tänkare - och människokännare.

 

Boken handlar om en man, ett amerikanskt "jag" som vistas en tid i Spanien som stipendiat för att utveckla ett projekt. Det är ett poesiprojekt, förstår man så småningom. Han träffar sin spanska översättare, en kvinna, och några män och kvinnor därtill som rör sig i samma intellektuella kretsar. Handlingen är inte så viktig, desto viktigare är den inre monologen, jagets reflektioner om sin egen tankevärld och andras. Om förställningen, om intrycken, om de egna taktiska beräkningarna han gör för att i sällskapet framstå som "rätt" och kunnig och intelligent. Han bemödar sig om att le på rätt sätt i olika sammanhang för att ge rätt intryck, dvs så att man ska tro att han kan mer spanska än han kan i verkligheten och att han överhuvudtaget är en smart amerikan.De andras reaktioner tolkar han till synes lätt samtidigt som han bryr sig kolossalt om vad de egentligen tänker. Han gör bort sig, går bort sig och röker på. Saker går inte hans väg, men de går heller inte åt skogen. Han flyter genom vistelsen, möter kvinnor, undrar om framtiden, studerar medmänniskorna, blir svartsjuk på en man som är huvudt längre än han. Plötsligt hör han sig själv ljuga friskt, om sina närmaste, om liv och död, som av en slump, eller för att vinna sympati, och sen försöker han städa upp efter sina dumheter, utan nämnvärd framgång. Livet flyter framåt, utan att det egentligen händer något av större betydelse, undantaget då slutet, dvs själva utgivningen och presentationen av hans poesi som äntligen förefaller färdigskaldad, en kulturell begivenhet och en plågsam utmaning för hans självkritiska jag. Till sist räknar han minuterna till det ska vara slut. Poesin handlar inte om något, säger han, som ett genomtänkt försvar.

 

Självbespeglingar och "avslöjanden" på såna teman skulle kunna bli ett outhärdligt koketteri. Men det blir det inte i Lerners text. I stället är det en klarsynt samtidskommentar (även om det hela ska föreställa tiden efter Franco, i Spanien, alltså) med en konst- och kulturintresserad grupp (unga) människor i fokus. Den är storögd ibland, Lerners bok, men också varsam och klarsynt. Och naturligtvis rolig.

 

Annagreta