bookzoom

Ny påve som lever enkelt, bor i hyresrummet i Vatikanen i stället för i sitt residens bakom murarna. Idag besökte han fångarna på fortet, dvs fångelset i Rom. Där tvättade han fötterna på en kille som är muslim. Han vill vara de fattigas påve. Ganska sympatiskt. Han lär vara en glad typ, dessutom, det kan behövas i Vatikanstaten, där så mycket obskyrt hänt på sistone.

 

Dels hade förra påvens butler Paolo (!) gått och skvallrat såpass att han bedömdes besitta hemliga dokument på kammarn. Man gjorde såvitt jag  minns husrannsakan hos honom och drog honom inför rätta. Det hela rullades så småningom upp i större skala och huvuden rullade inte, men bankchefen avskedades och statssekreteraren Bertani (Obs inte Bersani som Italiens stackars eventuelle statsminister heter idag) fick sig en skrapa för oegentligheter.

 

Till slut skrev en journalist som heter Pierluigi en tjock bok som kom ut i fjol med dunder och brak. Den avslöjade vad man då visste om korruption, maktmissbruk, skatteplanering, svågerpolitik och annat smaskigt inom de vackra väggarna. Inte bra. Jag såg boken i ett fönster på min bokhandelsrunda i Lucca men köpte den inte. Många andra gjorde det i stället. Om inte annat, kanske för att läsa om det omtalade skattefusket i Vatikanen, kunde det ge några bra tips?

 

Så nog behöver Vatikanen en glad och ödmjuk kille i toppen. Om hans stil säger amerikanarna "Simple is the new chic". Okej då.

 

Annagreta

 

 

 

 

Perukbusken har lågt liggande grenar. De är lite stukade av vintern. Ändå har vi global warming.

 

Jag fick nyss en stor rapport från US Geological Survey om den globala förändringen mätt med satellitdata. Fyra millimeter per år höjs nu den globala havsnivån; det låter lite, men ---  om Grönlands glaciärer krymper i dagens höga takt försvinner de helt år 2200. Då kan man bada på många ställen som idag är torra land.

 

Bakom rapporten står ett antal forskare från USA, Island och Norge. De citeras med bävan i olika nyhetsmedia.

 

Idag läser man recensionerna av P O Enqvists Liknelseboken. Oerhört högaktningsfulla; den gamle har försvurit sig åt romantiken och värmen och nu citerar han de gamla heliga skrifterna om sällheten. Kanske behöver man detta? Jag är fortfarande häpen över förhandsbevakningen; en enda ström av devot fascination; särskilt över den del av boken som handlar om mötet mellan pojken och tanten. Förbjuden kärlek uppe i Västerbotten medan frikyrkan stod på glänt och orgelmusiken flödade ut över tunet. Jomenvisst.

 

Ett annat möte mellan pojken och tanten är Thomas Bernhards samröre med sin Lebensmensch. Där får vi inga hintar om några kvistfria golv, precis, men så mycket mer av grymtande negativa kommentarer om promenader i uppförsbackar med henne; till mål som var nödvändiga att nå. Hon ger råd. Hon ger stöd och hon tillhandahåller bröd. Även dieser Lebensmensch är avgörande för författarens liv. Hon är hans stag i stormen, hans dolda resurs, också i berättelserna. Där uteblir de heta mötena, men den sinnliga styrkan i duon behöver inte hottas upp, det blir bra litteratur ändå.

 

Annagreta

 

På 50-talet var det modernt med kvistfria furugolv. Det lades in fler kvistfria furugolv än man kunde stava till. Överallt, där det kändes lite kallt, eller där korkmattan bågnade, där övergick man till kvistfria furugolv.

 

På dessa furugolv gick man sedan, dröjande, släntrande, slingrande, med  allt längre ben. Barnen hoppade, mödrarna smög och fäderna stampade, i tron att det fortfrande var ett jordgolv.

 

Alla älskade golvet ifråga. Alla talade om det, i dur och någon gång i moll, det var fernissat, och det behöll färgen.

 

I frireligiöskyrkan var det redan furugolv i koret, men det var inte kvistfritt. I bänkraderna var det långa plankor från tidigt artonhundratal, och där trädde kvistarna fram i rent ogudaktig uppnosighet. Det var helt enkelt ganska kvistigt i kyrkan. Vad göra? Strunta i det heliga kravet på kvistfritt eller helt enkelt hacka i sig alltihopa, bikten finns ju kvar.

 

Med tiden blev kvistfritt omodernt, men behöll sin nostalgiska lockelse. Man kunde ju berätta om det i sinom tid, använda dess patina i någon älskvärd betraktelse. Dess modernitet var ju förgången, med rynkor och allt, dess skönhet förvisad till gårdagen. Glömda kvistar ska ändå ha sin chans.

 

Jag skriver detta i en stum beundran av den nu i dagarna så övertygande hänförelsen över kvistfriheten. Dess symbolvärde är stort som ett större furugolv. Det handlar inte om kvistarna, utan om frånvaron av dem, pojkar. Glöm inte det.

 

Annagreta

 

 

Sedan landsbygdsministern beslutat kväva det stora bokverket Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna, skriver han följande brev, menar Annagreta .

-------------------------------------------------------------------------------------- 

Eskil Erlandssons brev till Nationalnyckelns 8000 abonnenter:

 

Bästa ägare till Nationalnyckeln!

Ni har hittills fått 15 utgåvor av Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna. Det blir inga fler nu, jag måste spara.

 

Ni förstår, jag har betalat ut för mycket EUpengar till våra svenska bönder. Jag gjorde det för ett drygt år sedan, det var en stor summa, och nu vill EU ha tillbaka pengarna. Att ta tillbaka dem från bönderna blir för svårt rent politiskt, tänk bara sånt liv det skulle bli. Så då får jag spara på nåt annat sätt, på andra håll där väljarkåren är mindre röststark.

 

Jag valde först att skära bort en rejäl del från SLU och andra forskningsrelaterade ställen. I vetenskapen finns väldigt få centerpartister så där hade jag ingen anledning att hålla mig populär, och dessutom brukar inte akademiskt folk protestera när politiken går dem emot. Sagt och gjort, det gick fort. Till slut återstod bara 10 miljoner innan jag sparat ihop hela minusposten. Jag beordrade då en ny utredning av Svenska artprojektet; den första utredningen från 2010 var lite väl tam. Jag hade dessutom fått ny information om artprojektets stora bokserie, att den var onödigt påkostad och dyr och att den spreds till allmänheten, dvs till ingen nytta för bönderna. (Jag vet att ni prenumeranter gillar produkten, men 8000 väljare kan jag både ha och mista, säger Annie.) Och museistödet kände jag ingenting för. Jag hintade till utredaren att det var lämpligt att skriva ihop lite allmänt negativt om projektet. Vi måste spara, sa jag. Han gjorde som jag sa.

 

Utredningen kom och vi kortade remisstiden så gott det gick. Det var onödigt att bekantgöra våra avsikter alltför brett, så vi öppnade upp frågan på glänt mitt i sommaren. Så nu tar jag de återstående 10 miljonerna på Svenska artprojektet, med betoning på den där onödiga bokserien. De kan väl sätta ut informationen på nätet, det gör ju alla nuförtiden, och det är bekvämt och bra. Då kan man ju spara också. Det blir ju ingen direkt ekonomisk nytta av en bokserie för vanligt folk. Dessutom var ju aldrig artprojektet min idé. Jag satsar hellre på Matlandet Sverige, där har jag en dryg miljard att sätta sprätt på.

 

Er Eskil

PS Rösta på Centerpartiet! Vi förstår oss på naturen.

 

Spökskrivare var Annagreta

Ja, det är vinter. Ljung i kruka som symbol. Då är det bra att Kristina Lugn finns.

 

"Hjälp sökes" heter hennes pjäs/musikal på Orionteatern. Benny Anderssons folkmusikaliska toner och Björn Ulveus´ texter till sångerna. Handlingen kunde vara hämtad från ett gammalt skillingtryck; två bönder, bröder dessutom, boendes på gammelgården, kivas och suckar. Kommer på att de behöver en kvinnas hjälp på gården. Sätter in annons i bladet. In kommer ung vacker dam, Sofia Pekkari, med stum moder i släptåg, plus en vacker getabock med vidunderliga horn och ett psyke som en filbunke.

 

Återhållet tycke uppstår mellan den ena bonden och Sofia, medan modern sköter om djuren. Vackert och poetiskt, gudabenådade språkliga frivolter mellan smått och stort, banalt och stort. Typiskt Lugn.

 

Plötsligt uppstår lite tveksamheter om det mesta, bröderna blir utmanade av ödet, kanske, och gänget startar en cirkus, dvs djuren, de berömda djuren, ska uppträda. Tidigare har djuren snabbt sprungit fram och tillbaka över gårdsplanen som av en slump men nu ska de UPPTRÄDA. Ja, det är oförglömligt, naturligtvis. Små grisar snofsar runt och plockar upp skräp, hundar hoppar sådär smått löjligt över små häckar, och en svansflätad ordentligt stor häst i svart visar upp sig i manegen. Sist kommer korna. Det är två jättekossor som ställer sig på pedistaler (joodå) och mellan dem läggs en planka (jag försäkrar), och upp på denna planka går sedan getabocken en liten promenad. Efter detta kommer tre gäss som ska promenera UNDER korna och det går bra.

 

Johan Ulveson och Magnus Roosman spelar bönderna. Det hela är en föreställning full av värme. Korna gör ett strålande jobb, (minns jag dem bäst för deras enorma storleks skull eller för deras blick?). Nu när vintern behåller greppet smälter man i alla fall inför så mycken språklig elegans och hisnande textlekar.

 

Jag undrar hur korna tänker. Kanske tänker Ronja: "OK då, vi går väl in då, Cindy, och ställer upp oss på de där runda sakerna så den där fåniga geten kan klättra över oss, han ska då alltid vara högst upp. Jag har lite ont i vänster klöv idag, men tror du jag får mer morötter för det? -- Icke sa Nicke".

 

Annagreta

 

 

 

 

Hallå därute. Läser Henrik Berggren i Dagens Arena. Intressant om våra bildningskomplex. Han låser sig inte, den killen. Bland annat ser han risker med den bildade klassens högfärd.

 

När Jessika Gedin i TV säger att hon inte läst Selma Lagerlöf blir det tydligen ett ramaskri utöver slätterna. Hon har inte läst Selma!!! Hugaligen så förfärligt obildat och - att hon dessutom berättade det! Hör hon egentligen hemma i programmet som heter "Fråga Kultureliten"? Ja, så har det låtit.

 

Vi har vissa krav på vad som utgör bildning. Den humanistiska bildningen har tagit patent på begreppet, ingen annan bildning har chans att vara med. Är det kramp i mellangärdet som gör att man MÅSTE ha läst Selma innan man kan kallas bildad, då är det illa ställt med själva begreppet. Bildning kan lätt bli något pretentiöst, avskiljande, med självgodheten på plats. Vi bildade, och ni andra.

 

För att variera diskussionen om bildning ska jag ta upp min bilverkstad, Bilomatic i Uppsala.

 

Jag ringde dit för att beställa genomgång av min lilla cittra före besiktningen. Jovisst, det ska vi ordna. Har du sett nåt särskilt som du vill att vi ska åtgärda? frågar den goa människan i telefonen. Jo, mina torkarblad, säger jag, är vissna och behöver bytas. Du skulle se dem... Han ler i telefon, hör jag, och säger: Inga problem. Ska vi visst det. Sen säger han: När passar det? Ja, när kan ni, säger jag och ger honom datum för besiktningen. Ja, säger han, då kanske den 12 mars är OK? Visst säger jag. Vilken tid passar dig bäst, frågar han. Jag lämnar den på kvällen innan, säger jag. OK, säger han, då tar vi den genast på morgonen och sen kan Lars Göran som bor åt ditt håll, komma förbi och hämta dig så du får åka med honom, han brukar komma hit vid nio, och då är din bil klar. Underbart, säger jag.

 

Jag känner att bildningsdebatten ångar bort i ett dis. Jag anser att min bilreparatör på Bilomatic är bildad, han är kunnig, vänlig och kreativ. Högfärdig är han inte. Har han läst Selma Lagerlöf?

 

Annagreta