bookzoom

På 50-talet var det modernt med kvistfria furugolv. Det lades in fler kvistfria furugolv än man kunde stava till. Överallt, där det kändes lite kallt, eller där korkmattan bågnade, där övergick man till kvistfria furugolv.

 

På dessa furugolv gick man sedan, dröjande, släntrande, slingrande, med  allt längre ben. Barnen hoppade, mödrarna smög och fäderna stampade, i tron att det fortfrande var ett jordgolv.

 

Alla älskade golvet ifråga. Alla talade om det, i dur och någon gång i moll, det var fernissat, och det behöll färgen.

 

I frireligiöskyrkan var det redan furugolv i koret, men det var inte kvistfritt. I bänkraderna var det långa plankor från tidigt artonhundratal, och där trädde kvistarna fram i rent ogudaktig uppnosighet. Det var helt enkelt ganska kvistigt i kyrkan. Vad göra? Strunta i det heliga kravet på kvistfritt eller helt enkelt hacka i sig alltihopa, bikten finns ju kvar.

 

Med tiden blev kvistfritt omodernt, men behöll sin nostalgiska lockelse. Man kunde ju berätta om det i sinom tid, använda dess patina i någon älskvärd betraktelse. Dess modernitet var ju förgången, med rynkor och allt, dess skönhet förvisad till gårdagen. Glömda kvistar ska ändå ha sin chans.

 

Jag skriver detta i en stum beundran av den nu i dagarna så övertygande hänförelsen över kvistfriheten. Dess symbolvärde är stort som ett större furugolv. Det handlar inte om kvistarna, utan om frånvaron av dem, pojkar. Glöm inte det.

 

Annagreta