bookzoom

 I senaste numret av New York Review of Books skriver språkvetaren  Perry Link en analytisk artikel om Mo Yan. Han utgår från 4 böcker av författaren och fokuserar på Kinas hållning till honom och Nobelpriset.

 

Det är intressant läsning. Det som ser ut som ett mindervärdeskomplex från Kinas ledning tar sig uttryck i en fanatisk fokusering på omvärldens uppskattning av kinesiska prestationer. Nu senast Nobelpriset till Mo Yan. Den nationella stoltheten över priset tog sig genast uttryck i ett beslut att omvandla Mo Yans hemby till "Mo Yans kulturella upplevelsecentrum". Samtidigt uppstod i andra kretsar funderingar över att fredspristagaren 2010 Liu Xiaobo hamnat i fängelse  som en dömd brottsling medan Mo Yan som befinner sig "embedded" i systemet får priset idag. Hur går värderingarna, undrade man.

 

En kvinna som Link betecknar som satiriker skrev då på Twitter och tänkte sig hur Alfred Nobel skulle säga när han vred sig i sin grav, hon "citerar" honom:

 

"För två år sedan gav mitt folk ett pris till en kines och skymfade därmed den kinesiska regeringen. Idag gav de återigen ett pris till en kines och nu skymfade man det kinesiska folket. Herregud. Hela Kina skymfat, och inom två år!"

 

De olika svängningarna i den officiella kinesiska hållningen belyses också av tidigare kinesiska Nobelpris. 8 naturvetarpris har tilldelats kineser, men de har inte varit verksamma i Kina, och de två fredspristagarna, Liu Xiaobo och Dalai Lama är inga nationella favoriter. År 2000 fick Gao Xingjian Nobelpriset i litteratur. Han fanns i Frankrike, nyss fransk medborgare dessutom, och anklagade öppet det kommunistiska Kina. Det blev för mycket för Kinas ledning, som då bestämde sig för att Svenska Akademien hade förverkat sin auktoritet och att de utgjorde "en liten klick så kallade experter som hyser extremt skadliga attityder gentemot det kinesiska folket".

 

Allt detta belyser den kinesiska modellen; att alla media och därmed alla författare ska skapa god PR för staten. Denna bakgrund ser Link som delvis en förklaring till Mo Yans försiktighet och i vissa fall underlåtenhet att uttala sig i känsliga frågor. Han avrundar med den kinesiska metoden att så snart det kniper i känsliga frågor, om någonting går snett, om det så gäller skördar eller katastrofer, faller skulden på lokala chefer, aldrig högre upp i hierarkin. På samma sätt, menar Link, skymtar ansvarsfördelningen i Mo Yans romaner, där sympatin faller på den vanlige bonden och hans elände, medan ansvaret för olyckorna kommer av lokala bossars inkompetens.

 

Annagreta