Två mogna pojkars minnen, men så olika
Jag har snöat in mig på två självbiografiska böcker och fastnat för hur olika de är. Ändå är de två författarna lika gamla (60+), lever (och har levt) i samma tid och i samma stad och har skapligt lika utgångslägen. Både revolterar mot sin högborgerliga bakgrund och blir vad man brukar kalla radikala. Jag syftar på "Ordets Makt och Vanmakt" av Jan Guillou och "Jakten mot Nollpunkten" av Carl Johan de Geer.
De två författarna går olika öden tillmötes i livet, den ena blir framgångsrik journalist och succéförfattare, den andre frilansande konstnär och fotograf.
Men det är framför allt de två olika sätten att framställa dessa öden som fängslat mig. Författare och stil blir ett. Den ena huvudpersonen är självmedveten, framgångsrik, ambitiös in i minsta detalj. Han spinner som en katt mellan raderna och berättar, inte utan stolthet, att han visste hur naiv han var i unga år i ett nyhetsjagande yrke som han brådmoget testade och så småningom blev djupt involverad i. När han analyserar kollegerna kan han bita till.
Stilen är klar och fängslande, perfekt språkligt och ibland spännande som en deckare. Mot slutet på boken blir det längre och längre mellan de självkritiska inslagen, framgången tar överhanden, man böjer sig för detta faktum och läser ivrigt vidare. Den samhällshistoriska och politiska överblicken spänner över cirka 40 år med början på 1960-talet. Privatlivet berörs inte. En upprorisk själ förklarar sig men förivrar sig aldrig. Det hela är mycket kontrollerat.
Den andre då? Ja, han skriver som han talar; korta meningar, man hör andhämtningen. Det är lättläst. Rätt vad det är tillåter han sig en lite längre avvikelse in i en bisarr kommentar, bara för att i nästa ögonblick vara tillbaka på banan igen. Det hela är ibland kåserande, personligt. Hans karriär blir inte lysande. Också han gör uppror mot det borgerliga samhället, blir konstnär, bor i rivningskåkar, gifter sig om och om igen. Han kommenterar aldrig sin egen naivitet, men han berättar utan prut om sina tillkortakommanden. Privatlivet tas med, och hans liv är ingen dans på rosor. Han skildrar sin samtid utifrån sin konstnärshorisont. Det blir tvära kast, sociala klyftor, abrupta övergångar och riktigt rolig läsning. Undertiteln lyder "En roman om mig själv". En lysande skildring av 1968 års tongångar och efterklanger.
Här ett försök att koka ned hur jag uppfattar skillnaden mellan de två:
Medan den ene sätter sig ned och skriver i ordnade, belagda former i sin ombonade hemmiljö, hör man den andre berätta vid ett av de slitna stockholmska kaféborden, då och då smuttande på ett glas vin. Den förre har odlat ett bepansrat självförtroende som står pall för det mesta, den andre öppnar oförbehållsamt sitt livs arkiv, utan prestige.
Unna er att läsa de här två böckerna. De är stora läsupplevelser, båda två.
Annagreta
De två författarna går olika öden tillmötes i livet, den ena blir framgångsrik journalist och succéförfattare, den andre frilansande konstnär och fotograf.
Men det är framför allt de två olika sätten att framställa dessa öden som fängslat mig. Författare och stil blir ett. Den ena huvudpersonen är självmedveten, framgångsrik, ambitiös in i minsta detalj. Han spinner som en katt mellan raderna och berättar, inte utan stolthet, att han visste hur naiv han var i unga år i ett nyhetsjagande yrke som han brådmoget testade och så småningom blev djupt involverad i. När han analyserar kollegerna kan han bita till.
Stilen är klar och fängslande, perfekt språkligt och ibland spännande som en deckare. Mot slutet på boken blir det längre och längre mellan de självkritiska inslagen, framgången tar överhanden, man böjer sig för detta faktum och läser ivrigt vidare. Den samhällshistoriska och politiska överblicken spänner över cirka 40 år med början på 1960-talet. Privatlivet berörs inte. En upprorisk själ förklarar sig men förivrar sig aldrig. Det hela är mycket kontrollerat.
Den andre då? Ja, han skriver som han talar; korta meningar, man hör andhämtningen. Det är lättläst. Rätt vad det är tillåter han sig en lite längre avvikelse in i en bisarr kommentar, bara för att i nästa ögonblick vara tillbaka på banan igen. Det hela är ibland kåserande, personligt. Hans karriär blir inte lysande. Också han gör uppror mot det borgerliga samhället, blir konstnär, bor i rivningskåkar, gifter sig om och om igen. Han kommenterar aldrig sin egen naivitet, men han berättar utan prut om sina tillkortakommanden. Privatlivet tas med, och hans liv är ingen dans på rosor. Han skildrar sin samtid utifrån sin konstnärshorisont. Det blir tvära kast, sociala klyftor, abrupta övergångar och riktigt rolig läsning. Undertiteln lyder "En roman om mig själv". En lysande skildring av 1968 års tongångar och efterklanger.
Här ett försök att koka ned hur jag uppfattar skillnaden mellan de två:
Medan den ene sätter sig ned och skriver i ordnade, belagda former i sin ombonade hemmiljö, hör man den andre berätta vid ett av de slitna stockholmska kaféborden, då och då smuttande på ett glas vin. Den förre har odlat ett bepansrat självförtroende som står pall för det mesta, den andre öppnar oförbehållsamt sitt livs arkiv, utan prestige.
Unna er att läsa de här två böckerna. De är stora läsupplevelser, båda två.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
