En dag i dessa varma tider kom jag att tänka på hundar som drar slädar i snö. Det hände sedan tidskriften Science skrivit att man funnit bevis för att inuiternas förfäder redan för 9500 år sedan hade draghundar, där uppe i norra Sibirien. Jag ser framför mig ett koppel vita spetsar som strävar fram i väldigt vit snö. De gillar läget. Njuter av uppgiften och nöjet att färdas i kall nederbörd. De gillar varandra (nåja) och håller inget nämnvärt avstånd från varandra. Men i Sibirien kanske inte avstånd är det man mest vill öka.
När den engelske missionären Henry Lansdell reste runt Sibirien 1879 var det en vidsynt och nyfiken karl som färdades fram. Han skulle egentligen dela ut biblar i fängelser och sjukhus, och det gjorde han förvisso. Men hans intresse för folket och deras liv och villkor verkar ha varit minst lika stort som evangeliegrejen. Han träffade bland annan korjakerna, ett nomadiserande renskötarfolk i nordost och på Kamtjatka. Det var människor med stor integritet, som ofta kom i blåsväder; myndigheterna tyckte att de var svåra att ha att göra med. Deras rykte var inte det bästa, de ansågs korkade. När Lansdell träffade dem slogs han av deras kloka livsstil och framför allt av deras sätt att förhålla sig till djuren. "De såg på sina djur med något som liknade ömhet", skriver han.
Så var det alltså på Sibiriska tundran 9350 år efter hundflocken i Science-artikeln. Åren har gått men mycket är säkert sig likt. Kanske borde man skicka ut fler nyfikna missionärer runt omkring i världen. Vem vet vad de skulle kunna berätta, om människorna, och om ömheten. Kunde vara värt en mässa.
Annagreta
