Vad kan man le åt, nuförtiden?

 
Goddag, kära vänner! Vad händer? Inte mycket, här åtminstone. En lten ensam harpalt skuttade förbi i går, syrenerna har slagit ut och idag vattnade grannen en nyplanterad växt intill sin bil - som är ny, blanksvart och har spegel bak. På gatan går det några långsamma patruller, som vore det påkallat att inte gå ut samtidigt som grannen. Hunden Sally i granngårn har inte vant sig vid mig på 8 år, hon skäller fortfarande till när jag dyker upp, som vore jag Skurken med stort S. Jag brukar försöka le. Hon tror då att jag visar tänderna.
 
På TV vet dom inte vad dom ska säga om Tegnell, är han en klippa eller en veligpetter - just nu tycks det bara finnas dessa två alternativa omdömen. Varför krångla till det? Svart eller vitt, om jag får be. Ska man skratta eller gråta? Jag håller mig fortfarande till epitetet klippa. Känns stadigt.
 
När Tegnellfrågan väl klingat av i mitt öra, vad ska man då göra? Ska man sluta tänka på smittan och följa nån hajpad TVserie natt å dag, eller satsa på nån bok som fått DNs kritiker att go bananas? Läste föralldel nyss en bra bok - om den italienska nyfascismens sätt att locka ungdomar till sig. Det var tungt. Jag blev matt, blev stel i ryggen. Då övergick jag till att kolla DNs Namn å Nytt-sida, där det brukar finnas avslappnande blandningar av ansträngda ordlekar och gamla obsoleta talesätt som ingen numera förstår. Den grejen gjorde gott. Då log jag också, flera gånger.
 
Ja, det här var en liten suck från periferin. Så brokigt blir det i coronatider! Men hej då!
 
Annagreta
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0