bookzoom

 

Allt har sitt maximum. Sin förtätning, sin höjd, sitt slut. Eller sin maximala spridning, sin upprepning. I Dagens Nyheters kulturdel (30/3) får man totalfördjupa sig om man orkar; i Suzanne Broggers åsikter om den moderna familjen; "den håller på att dö av brist på sanning", "den längtar efter autenticitet", etc. Det är ångest och kamp och svårmod och PK. Sverige ligger pyrt till, särskilt pyrt till, om SB får råda. Det är synd om människorna än en gång, maximalt synd om oss alla, förmedlat i en nedlåtande ton.

 

Det är svårt att förhålla sig till denna totala svartsyn utan att upptäcka ett drag av koketteri. Tänkaren själv sitter utstyrd i en specialbyggd fåtölj och tänker sina superdystra tankar. Bygg upp mitt hår, sätt på kajal och häv in mig i  en stor möbel - och kanske väller de mörka genomskådande tankarna fram ur mitt djupa inre.

 

Nä, då är det bättre med Thomas Bernhard, han är helt igenom äkta sur och grinig när han känner sig ha anledning till det. Han klär inte upp sig och han vill inte synas. Tacka vet jag hans dystopiska utbrott över den usla utsikten över Donau och den outhärdliga människan han möter på vägen hem. Det märkliga med honom är att han aldrig bryr sig om att generalisera. Han säger sig inte veta hur det egentligen ligger till, han reagerar bara spontant och momentant. Lättad över att ha erinrat mig detta slår jag igen butiken och går ut till krokusarna.

 

Annagreta