George Bernhard Shaw, irländaren som lekte länge

We don't stop playing because we grow old; we grow old because we stop playing. Så säger G B Shaw, i ett av de många bevingade ord han lämnade efter sig.
 
I pjäsen Candida, nu på Stockholms stadsteater i regi av Thommy Berggren, är det lika klurigt men konflikten ligger på ett annat plan, där den unga ivriga konstnärssjälen får stryka på foten, stå tillbaka och växa till sig. Han måste helt enkelt bli lite äldre innan han får "spela".
 
Shima Niavarani spelar Prosperine, maskinskriverskan, med oslagbart röstläge och en charm av guds nåde, hon får representera den kvicka intelligenta kvinnan som är överlägsen den man som hon tjänar, och Ingvar Hirdwall gör pappa Burgess som inte begriper annat än pengar och rang. Det är Hirdwall som mitt citat här inledningsvis gäller; jag hoppas han kan fortsätta spela teater ännu många år, denna varma suveräna konstnär.
 
I Royal Albert Hall gavs i fredags festföreställningen Classical Spectacular, en manifestation som behåller traditionen i Albert Hall med den äran. Också där handlar det om leklust och skärpa i skön förening, med Royal Philharmonic Orchestra och London Philharmonic Choir, Band of the Scots Guards, Muskets and Cannons of the Moscow Militia (!) plus solister, cancandansöser och lasershow och fyrverkerier. Jo då, jag var där med vänner, och jodå, vi viftade med flaggor. John Rigby ledde och dirigerade med humor och oslagbar brittisk självironi. Jonathan Scott kopplades in på piano till Rapsody in Blue, den pöjken kan spela.
 
Ja, dessa publika evenemang sitter kvar med sitt spel i själva kroppen ett tag. Där gör de antagligen nytta.
 
Annagreta

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0