bookzoom

Exalterade. Förtjusta. Skräniga. Skålande. Det handlar om dagens fysiker som tror att de kommit närmare Big Bang. Eller rättare sagt att man på Sydpolen skådat en skälvning i en våg av betydelse; urgammal och långt bort. Därav rabaldret. Själva fysikens grunder har fått sig en törn eller en spark framåt, välj själva vilketdera. Det är säkert värt Nobelpriset, säger Ulf Danielsson och Bengt Gustafsson och jag håller ofta på dem.

 

Thomas Bernhard är inte lika uppsluppet hänförd. Han gick genast ut i skogen när han hörde nyheterna om den där harklingen i en gammal vågrörelse. Han förstår sig inte på såna saker, utan blir bara nedstämd och inbunden när det talas om Big Bang. Han har tillräckligt med höga ljud omkring sig, brukar han säga. Nä, tacka vet jag det stora lugnet i skogen, brukar han sucka, det enda ljud man hör där är koltrasten och talgoxen och småtjuflipen och på sin höjd suset från tallkronorna. Där kan man tala om nyanser, variationer, överraskningar och intelligenta kombinationer av växt- och djurliv, etablerade sedan urminnes tider. Dessutom lavar och mossor och svampar av de mest besynnerliga slag, extremt blyga och tystlåtna och ändå störtviktiga.

 

Bernhard är vaccinerad mot fysiker. Han brukar gå en annan väg om han ser en sådan komma. De talar bara om vågrörelser och kvarkar och snabba partikelfärder mellan Geneve och Bologna. Bernhard själv brukar ibland resa mellan Salzburg och Bologna, för att studera tågsätt, vagntyper, bromsar och rälsvidder. Han anser dessa resor vida värdefullare än de resor som små partiklar företar hit och dit. Hans Lebensmensch som inte har samma intresse för tåg och räls brukar stanna hemma och baka surdegslimpor. Hon brukar njuta av att vänta på att brödet ska jäsa, och det tar lång tid. På det sättet uppbringar hon en viss förståelse för tideräkningen i universums historia som fysikerna talar om, men hon vågar inte berätta det för Bernhard när han kommer hem.

 

Annagreta