bookzoom

Ja, så är han där igen. Nu till helgen ska Italien gå till val,och vem tittar upp och vill vara med om inte gubben i lådan, Berlusconi. Det spelar ingen roll att landets analytiker anser att han kommer att driva Italien in i ett ekonomiskt toalfördärv om han får makt igen. Det troliga är - än så länge - att centrosinistra/Partito Democratico vinner de jämförelsevis flesta platserna i båda kamrarna (Opinionsundersökningarna säger runt 35%), medan Mario Monti, som säger att han representerar "Centro" kunde bli deras koalitionspartner. Men då har vi inte hört Berlusconis sista utspel.

 

Denna ständigt leende, botoxutslätade man på 76 år, upphör aldrig att förvåna. Han tar för sig av allt, oavsett om det gäller uppmärksamhet eller damer. Nu skriver tidningarna i Italien att påven kan komma att hindra honom från att segra i valet,  eftersom alla pratar om påvens avhopp, så mycket att det skymmer "il Cavaliere", och synas måste han om han ska ha nån chans.

 

Roberto Saviano skriver på sin hemsida att man måste räkna med en hel del valfusk, och beskriver hur det går till. Eftersom man måste fylla i valsedeln praktiseras följande tillvägagångssätt:

 

Man får en ifylld valsedel av en "beställare", stoppar den i fickan, går till valförrättaren som delar ut en ny valsedel, går till båset, stoppar den tomma i fickan och går sedan och lämnar in den ifyllda som han fått. Väl ute, överlämnar han den tommma valsedeln till "beställaren", håvar in belöningen på 50 - 100 euro och går vidare. Beställaren har sedan att fylla i den tomma valsedeln och ge den till nästa väljare ...

 

Kommande helg väljer Italien. Signor Berlusconis leende lär sitta i framtill dess. Vad som händer med leendet därefter är ovisst.

 

Annagreta

Jag kan inte låta bli att tänka på hur Thomas Bernhard skulle ha beskrivit vår vinter, vår snö, vår blåst och våra lågtryck.

 

Han skulle sannerligen ha sett det dystra i alltihopa. Han skulle ha skrivit av sig allt med svarta bokstäver och vitt samvete. Våra drivor, så lutande, så höga och så kalla, deras skönhet finns bara i dikten, inte i verkligheten, så skulle han ha sagt. Hans Lebensmensch skulle ha stöttat honom i modden, medan han halkade runt i riktning mot busshållplatsen. Han hade noterat hur listigt snön lagt sig på våra enkla brevlådor, hur den smugit sig in mellan locket och fogarna in i breven och tidningarna. Det enda positiva han hade förmått meddela hade varit att han visste att man måste trycka ned byxkanterna i skorna för att inte få in de isiga snösmulorna i skorna.

 

Vilka dårar finns på SMHI skulle han ha sagt, vad heter dom? - Storm heter den ena, skulle jag ha svarat. Frost den andra. - Vem plöjde din barndoms snö, skulle han ha frågat. - Min bilåkande, plogande far, skulle jag ha sagt.

 

Efter denna  dialog, så utan betydelse, hade jag säkert, rodnande av blygsel över att inte ha en mera spännande barndomsupplevelse att leverera, sagt att jag föredrog höstarna då löven från Kovallberget (inte Vallombrosa) blåste mot min barndoms dörr och la sig där som en packning, allt medan också  sjön la sig, som det heter. (Thomas Bernhard som är en påläst man, vet att detta sista betyder att sjön frös till.)

 

Thomas Bernhard hade vid det laget i vår konversation fått en enorm snuva. Näsan, av normalformat, lyste allt mera i rött. Hans toleransnivå var till det yttersta prövad och uppnådd för att inte säga passerad. Hans tålamod, tränat med hjälp av hans personliga tränare, hans Lebernsmensch, var då på den så kallade upphällningen. Häll upp en kopp kaffe, skulle han ha ropat ut i sin nöd. Vem skulle ha kunnat nonchalera ett sådant rop på hjälp i den kalla vinternatten? Jag hällde och hällde, så det räckte också till hans Lebensmensch, som hela tiden frusit som en hund, fastän hon, tränad till tystnad, inte sagt något om detta.

 

Annagreta

Jag såg Bland löven i Vallombrosa på Dramatens lilla scen. Det är särskilt Hans Klinga som gjorde min kväll.

 

Pjäsen rör sig bland pjäsförfattare, aktriser, kärlekskranka mogna män i lättjefull miljö. Där finns en outsider, Umberto. Han är den missanpassade i sällskapet, en medelålders lärare som just blivit övertalig.

 

Umberto spelas av Hans Klinga, med otrolig bravur. Vi ser den osexiga framtoningen; Umberto är ömklig på det där hederliga sättet, han får ingen respons på sina små försiktiga samtalsutspel, ingen bryr sig om att han dyker upp, oftast sker det i situationer där hans närvaro inte är önskvärd. Han hyser en hemlig kärlek till aktrisen i sammanhanget, spelad av Stina Ekblad. Den förblir hemlig, eftersom han inte förmår röja den. Han har en oerhört illasittande kostym, han kliar sig på vaderna när det blir jobbigt, och han går lite obestämt lufsigt, osäkert. Stackars fantastiska karl. Hans glasögon är också fel, hans frisyr är av modell buske, och han talar lite trevande.

 

När jag kokar ned mina intryck från föreställningen står Kans Klingas Umberto i en klass för sig. Därmed inte sagt att inte de andra gör strålande jobb.

 

Man kan fundera över en sån figur som Umberto. Varför tar Norén in en sån karaktär? Är det för att uppnå kontrasteffekten? Noréns alter ego Olof, spelad av Reine Brynolfsson, raggar ju med liv och lust och återhållen självgodhet efter den unga skönheten, medan det ser ut att vattnas i munnen på honom. Han får igång de samtal han önskar. Han får också de kvinnor han vill ha. Medan den stackars ohippa pedagogen uppvisar det taffliga. Är han Noréns favorit också, denna man som med jämna mellanrum tröstar sig och suckar nåt konventionellt  hoppingivande? Typ "Det ordnar sig, jovisst, det är OK..." Han förblir utanför, men är med ändå. Han tränger sig inte på, efterfrågas aldrig. Lite till åtlöje, men inte öppet ifrågasatt.

 

Hans Klinga var oemotståndlig i rollen.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

Kolla! Borlängebandet Mando Diao har tagit sig an Frödings dikter. Unga gängliga sångare hedrar minnet av vår folkkära diktare så det rister i folksjälen. Vackert och eftertänksamt, de råa rösterna med ett stråk av sorg, mollstämt och melodiskt ackompanjerade av bandets musiker.

 

Det var på tiden att denna diktskatt fick komma i ljuset. En kvalificerad hembygdshyllning, med rätta. Man behöver inte vara vemodsförföljd för att gilla Mando Diaos prestation, den här skivan hörsammar på ett fenomenalt sätt vårt behov av den sortens vackra vardagsvandringar som Fröding bjöd på. Snigelns visa är ju dessutom - liksom några andra visor - finurlig och rolig. Det har klickat mellan Mando Diao och Fröding. Klicket transporteras nu ut i markerna där både snigeln och alla vi andra vistas då och då.

 

Strövtåg i hembygden och Snigelns visa plus en rad andra dikter finns samlade under namnet Infruset.

 

Annagreta