En bekännelse
På mina få hyllor här i Karlstad finns bara tre män, Turgenjev, PO Enquist och Jan Kjaerstad. En Kjell Eriksson liggger på ett bord i hallen. Det är lika bra att bekänna - jag läser mest kvinnliga författare. För att jag skall bry mig om vad män skriver måste de vara alldeles förfärligt bra i mina ögon. Carl Johan De Geer är OK och jag tänker läsa Jan Guillous Makt och vanmakt, men Arn och Hamilton struntar jag fullkomligt i. Det finns män som jag gillar. Göran Tunström t ex, PO Enquist också och fler säkert.
Förmodligen hänger detta samman med att kvinnor var nästan helt osynliga i litteraturundervisningen i skolan och när jag läste litteraturvetenskap i början av 60-talet.Anna-Maria Lenngren förstås, men jag tror knappast att vi ens kom fram till Virginia Woolf. Och jag vantrivdes i kulturen utan att ha en aning om varför.
Men nu gör jag som jag vill och utan skämmas.
Läser sedan igår Annali Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Plötsligt inser jag att Ellen Key faktiskt varit en liten flicka och ung/medelålders kvinna och inte bara den stadiga matrona som jag ser framför mig. Jordahls bok är en alldeles förtjusande kärledsroman. Dessutom ingår de i de där böckerna som är ren fantasi med en livs levande person i huvudrollen.
Eva
Hej Eva, och välkommen in i bloggen! Så roligt att du nu är en av oss i denna illustra församling.
Din bekännelse kanske följs av fler!
Hälsningar från mörkertyngda Uppsala, Nobel eller inte, mörkt är det likväl.
Annagreta
Jag förstår dig precis. Jag läser också mest kvinnor, tycker att de har fler dimensioner och kommer närmare.
