Film om adjektiv
Tänk att en film där 75% av dialogen består av språkanalys kan vara både spännande, tankeväckande och rentav lite rolig här och var. För så uppfattar jag filmen "Polis, adjektiv ", som Annagreta och jag alltså såg häromkvällen på Fyris.
Fast filmens titel orsakade mig lite huvudbry. - Vilken film ska du se? Ja, det var nåt med adjektiv. Jaha, det låter ju spännande! Ironin i detta var ju inte så svår att upptäcka, men faktum är att själva filmtiteln också visade sig bidra till filmens spänning. En film där den unge polismannen Christi ställs inför valet att följa lagen eller sluta som polis. Och adjektivet får så småningom sin förklaring under polischefens förnedrande samtal, läs förhör, med Christi, som brottas med sitt samvete. Detta förbjuder honom nämligen att följa lagens bud och sätta fast den gymnasist som han länge skuggat (läs Annagretas målande inlägg nedan!), och som röker och säljer hasch och därmed riskerar sju års fängelse. Christi får under förhöret redovisa sin egen definition av "samvete", som sedan en inte fullt så reflekterande kollega uppmanas att skriva upp på svarta tavlan, och därefter slå upp både nämnda ord och närbesläktade som "moral", och till slut just ordet "polis" i en ordbok och läsa högt. Det är som om två skolpojkar har kallats in till rektorn! Och det är just där i ordboken som "polis" dyker upp i egenskap av adjektiv. På svenska har vi ju adjektivformen "polisiär", "som utföres av polisen" enligt SAOL.
Fast filmens titel orsakade mig lite huvudbry. - Vilken film ska du se? Ja, det var nåt med adjektiv. Jaha, det låter ju spännande! Ironin i detta var ju inte så svår att upptäcka, men faktum är att själva filmtiteln också visade sig bidra till filmens spänning. En film där den unge polismannen Christi ställs inför valet att följa lagen eller sluta som polis. Och adjektivet får så småningom sin förklaring under polischefens förnedrande samtal, läs förhör, med Christi, som brottas med sitt samvete. Detta förbjuder honom nämligen att följa lagens bud och sätta fast den gymnasist som han länge skuggat (läs Annagretas målande inlägg nedan!), och som röker och säljer hasch och därmed riskerar sju års fängelse. Christi får under förhöret redovisa sin egen definition av "samvete", som sedan en inte fullt så reflekterande kollega uppmanas att skriva upp på svarta tavlan, och därefter slå upp både nämnda ord och närbesläktade som "moral", och till slut just ordet "polis" i en ordbok och läsa högt. Det är som om två skolpojkar har kallats in till rektorn! Och det är just där i ordboken som "polis" dyker upp i egenskap av adjektiv. På svenska har vi ju adjektivformen "polisiär", "som utföres av polisen" enligt SAOL.
Den centrala frågan i filmen är också vad polisen egentligen utför idag i Rumänien? Att följa lagen är ju ganska självklart, men hur ser lagarna egentligen ut och hur tillämpas de? Är det rätt att göra ett tillslag mot de haschrökande ungdomarna utan fullständiga bevis (en förmodligen svartsjuk tjallare har satt i gång skuggningen och hela processen) och sedan låta resten "ordna sig under förhöret", som polischefen säger. Och vilka metoder kommer då att tillämpas under förhören? Vad lever kvar efter det stora förtryckets dagar i Rumänien som Herta Müller så tydligt levandegjort för oss i sina böcker? Trots att det uppenbarligen kommer att göras ett brutalt tillslag mot ungdomarna - frågan är om det blir med eller utan Chrstis medverkan -, så är ändå filmens allra sista vädjande ord till insatsstyrkan dock en smula hoppingivande: Gå varsamt fram! Det är ändå barn det handlar om. Det är också hoppingivande att en sådan här starkt ifrågasättande film som "Polis, adjektiv" får göras i dagens Rumänien.
Ingar
Kommentarer
Trackback
