bookzoom

Efter att ha sett Elake Måns på Uppsala stadsteater så har jag fått en ny kattfavorit. Det är Robin Keller som råkar heta Elake Måns i pjäsen, men namnet ska inte bedra, han har all den kattcharm man kan önska sig.

Innan pjäsen skriven av Dennis Magnusson alls börjar, ser jag min favorit ligga och dra sig i scenhörnan. Han mumsar nonchalant på nåt gott, sträcker på sig och glor lojt på oss i publiken som strömmar in. Plötsligt välter han över på rygg, visar sin bringa och tänjer ut sina tassar hur långt som helst. I bakgrunden leker Bill och Bull med sina svansar och ett nystan, det är i sitt slag en fulländad stilstudie av välmående katters totala kroppskontroll.

Pjäsen är en blandning av vuxenpjäs och barnunderhållning. En konflikt ska redas ut. "De är som hund och katt" kan sägas vara utgångspunkten. Pjäsen är ingen moralkaka, men den saknar inte moral heller; den visar helt enkelt upp att tidigare fiender kan finna varandra, dvs en katt och en hund i detta fall. Härliga Elisabeth Wernesjö spelar den lockande hundfröken som Elake Måns lekt med som barn men som nu representerar "de andra" och bor i hundstan, omgärdad med alla skrankor vi kan tänka oss. Naturligtvis vinner kärleken.

Små fyndiga inblickar från både kattstan och hundstan fungerar bra, personligheterna är fyndigt återgivna, blinkningarna till dagens högfärdiga sällskapsliv finns också med. Men det är Robin Kellers kväll. Han är en tänkande och kännande katt, trots att han också är den klassiska Elake Måns. Publiken älskar honom. Barnen - 7-13 år - köper enligt vad jag tyckte mig se - hela föreställningen, och föräldrarna har också roligt.

Jag har sagt till min katt att jag numera också beundrar en katt på teatern. Reaktionen var svår att tyda, men den innebär ett slags överseende, tror jag. Han gäspade länge, svängde på svansen, hoppade upp och la sig att sova på min varma fönsterbräda. Han spann inte.

Annagreta