Stopp och belägg! Munthe i repris
Jag lyssnade på Bengt Jangfeldt när han inledde Senioruniversitets föreläsningsserie om biografier. Vilket avstamp! Blir inte lätt för kommande föreläsare att leva upp till! Han pratade oavbrutet en och en halv timme utan minsta tekniskt hjälpmedel och underhöll en fullsatt IX-a med ett nog så digert stoff om forskarmöda och berättarteknik vid tillkomsten av biografierna/monografierna om Sankt Peterburg, Majakovskij, Axel Munthe och Joseph Brodsky. Se det var en riktig berättare!
Ingar .
Jag, som hittills bara läst coffeetableboken om San Michele, bestämmer mig genast för att läsa “En osalig ande”, som är en mer heltäckande bok om Axel Munthe, och som uppenbarligen bygger på ett rikare brevmaterial. Bl.a. brev mellan Axel Munthe och drottning Victoria, vilka Jangfeldt betraktar som belägg för att de hade en fysisk relation som de måste hemlighålla till varje pris. (Motsatsen hävdas i coffetableboken varav mitt tidigare blogginlägg.) Denna omständighet skapar kanske mest sensation, men är enligt Jangfeldt intressant därför att den förklarar mycket övrigt som hände i Munthes liv. En felande länk som kom i dagen när Jangfeldt fick kungens tillstånd att leta efter brev i Bernadottearkivet! Kungen lär ha varit mycket tillmötesgående och ryckte mest på axlarna åt sin farfarsmors ”snedsteg”. Drottning Victorias son Gustav VI Adolf lär inte ha varit lika förstående inför sin mors utomäktenskapliga affär och Jangfeldt sa faktiskt att han trodde att sonen hade bränt en del brev!
Ingar .
