bookzoom

Det här är berättelsen om ett magnifikt misslyckande i samarbete.  Och det är berättelsen om mannen som fick bära skulden för detta misslyckande, polismannen Hans Holmér. Som embedded journalist, fast arbetande i all hemlighet, fick Åsheden vara Holmérs förtrogna, tänkt att när mordet på Palme klarats upp, då i sin tidning, DN, presentera all insiderinformation hon fått av Holmér om arbetets fortgång. Arrangemanget var en udda företeelse, men ett begripligt journalistiskt tänk i ett mordfall som detta. 

 

Åklagarsidan och polisen har enligt reglerna att samarbeta, när polisen hunnit så långt att något finns att gå vidare med. Det är här det kärvar, redan från ett tidigt skede. När så småningom PKKspåret upptar Holmérs tankar avstår åklagarsidan mer än gärna från att ta sig an det. Jag skriver detta i starkt förkortning, i själva verket är turerna otaliga, läget både otåligt och demonstrativt irriterat, från båda håll. Mediadrevet mot Holmér växer och blir oerhört hårt, han får klä skott för ett uteblivet resultat och för de flesta oenigheterna. Så småningom stämplas han som omöjlig och inkompetent. Till slut avgår han, tvingad därtill av situationen. Därmed avslutas också Åshedens uppdrag. Palmemordet var olöst och det insamlade materialet har i princip legat deponerat till nu.

 

Boken är en berättelse om ett haveri. Det sätter fingret på tidig ovilja och högfärd (min tolkning) från åklagarsidan. Medan Holmér offrar sig helt, nästan besinningslöst, för att lösa fallet, tar åklagarna semester. Det skär sig mellan en envis polisledning och en förnämt avståndstagande åklagargrupp. De små motiga attityderna övergår till att bli större mobbande beslut. Det är skrämmande läsning. Åsheden är föredömligt objektiv i berättelserna men kostar på sig vissa retoriska frågor och reflektioner när hon anser det behövas.

 

Statstjänstemannakoderna har nyss aktualiserats efter den storartade penningrullningen på somliga myndigheters fester. Där har man saknat insikt och förstånd vad gäller hur statens medel kan användas till egen lust och underhållning. I fallet Holmér då? Att inte kunna skjuta undan den egna prestigen till förmån för ett angeläget arbetsklimat och -resultat, vad ska det klassas som? Det finns otaliga sätt att motarbeta någon, att sabotera, inte ställa upp, vara på semester... Och det blir antagligen lättare, ja nästan tillåtet, om vederbörande offer är en tjurig och laddad arbetsnarkoman som tar i lite extra i sina mediaframträdanden. och som hamnar på medias högljudda kravlista; det är ju han som ska leverera!

 

Åsheden har blottlagt ett fall som vi alla på sätt och vis följde på nära håll, men som vi inte såg ändå.

 

Annagreta