Se arterna!
I Bookzoom har av och till kunnat läsas inkännande bloggar om olika böcker i Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna som ges ut av Svenska artprojektet. Ett exempel är “BOOKZOOM zoomar in blomflugorna” (2009-12-30). Denna och andra bloggar om Nationalnyckeln har fått förnyad aktualitet i dessa dagar då orosmolnen börjar hopa sig runt det Svenska artprojektet. Det hotas nämligen av besparingar och i värsta fall nedläggning efter att bara hunnit halvvägs.
I DN-debatt (2012-02-26) uttrycker därför vetenskapsjournalisten Annagreta Dyring och ett antal forskare och skribenter i branschen, en skarp vädjan till landets beslutsfattare att rädda Svenska artprojektet. Sällan får ett logiskt innehåll så utmärkt stöd av retorisk skärpa som i detta angelägna försvar av ett unikt svenskt kulturellt kapital, som också rönt stor internationell uppmärksamhet. Självklart behöver Sverige fortsätta satsningen på att utforska och kartlägga landets totala bestånd av växter och djur. Något annat vore ett rent fattigdomsbevis. De praktverk som binder samman forskningen om arternas angelägna mångfald är en njutning att ta del av även för lekmannen. Om Artprojektet stoppas i förtid blir både svensk natur och kultur märkligt torftig. Debattartikeln är bland andra undertecknad av författaren Kerstin Ekman och professor Gunnar Eriksson, som förra året gav ut essäsamlingen ”Se blomman”, där floran delar utrymme med kulturhistorien. En liknande ambition präglar Svenska artprojektet. Låt oss alla få se alla arterna!
Ingar
Knäna böj
Man ska inte ha en knäande gång, har jag förstått. Det är inte något att eftersträva. I stället ska man ha raka knän ibland och böjda knän andra gånger. Bakom denna till synes enkla instruktion ligger en mera komplicerad verklighet.
Min nya knäled på vänster ben är väldigt snygg, jag såg den nämligen innan den placerades där den nu sitter. Ortopeden visade mig underverket. Ena delen såg ut som en blygsam rutschkana, den andra var en glänsande och rundad stålkonstruktion som kunnat skapas av Brancusi. Ortopeden visade mig (lite förstrött, måste jag erkänna) hur den ena delen skulle gripa i den andra. Upplyst lät jag denna information sjunka in.
Operatören var grek. Han såg ut att ha sina pengar väl placerade utanför madrassen, självkänslan var det inget fel på och han visste uppenbarligen vad han skulle göra i mitt vänsterben.
Nu har jag alltså denna underbara tingest inuti benet. Den ska så småningom anpassas till omkringliggande vävnader och bli en hejare på att betjäna min gångart. Den är att lita på, det har jag redan känt. Muskler och ligament i dess närhet håller på att hämta sig från förskräckelsen; nya strukturella mötesplatser verkar ha uppstått i knätrakten. Det som nu återstår innan man kan springa 100 meter på tio och tre är ett ständigt upprepat böj och sträck. Böj är svårt; en ambitiös och jäktad sjukgymnast i Enköping kom farande med en vinkelhake som hon vispade runt med i knätrakten. Jag skulle så småningom uppnå 45grader sa hon. Kanske det, tänkte jag, med ett kraftigt avståndstagande.
Häromdagen tog man bort agrafferna, dvs de häftstift som suttit längs operationssåret. Veritabla häftklammer, som man har för pappersbuntar. De sades spara en halvtimme för operatören som alltså slapp knyta ihop stygn av den gamla modellen.
Därmed var dagens knärapport klar. Allt är OK, min vandring till brevlådan startar nu. Solen skiner.
Annagreta
Min nya knäled på vänster ben är väldigt snygg, jag såg den nämligen innan den placerades där den nu sitter. Ortopeden visade mig underverket. Ena delen såg ut som en blygsam rutschkana, den andra var en glänsande och rundad stålkonstruktion som kunnat skapas av Brancusi. Ortopeden visade mig (lite förstrött, måste jag erkänna) hur den ena delen skulle gripa i den andra. Upplyst lät jag denna information sjunka in.
Operatören var grek. Han såg ut att ha sina pengar väl placerade utanför madrassen, självkänslan var det inget fel på och han visste uppenbarligen vad han skulle göra i mitt vänsterben.
Nu har jag alltså denna underbara tingest inuti benet. Den ska så småningom anpassas till omkringliggande vävnader och bli en hejare på att betjäna min gångart. Den är att lita på, det har jag redan känt. Muskler och ligament i dess närhet håller på att hämta sig från förskräckelsen; nya strukturella mötesplatser verkar ha uppstått i knätrakten. Det som nu återstår innan man kan springa 100 meter på tio och tre är ett ständigt upprepat böj och sträck. Böj är svårt; en ambitiös och jäktad sjukgymnast i Enköping kom farande med en vinkelhake som hon vispade runt med i knätrakten. Jag skulle så småningom uppnå 45grader sa hon. Kanske det, tänkte jag, med ett kraftigt avståndstagande.
Häromdagen tog man bort agrafferna, dvs de häftstift som suttit längs operationssåret. Veritabla häftklammer, som man har för pappersbuntar. De sades spara en halvtimme för operatören som alltså slapp knyta ihop stygn av den gamla modellen.
Därmed var dagens knärapport klar. Allt är OK, min vandring till brevlådan startar nu. Solen skiner.
Annagreta
