bookzoom

Man ska inte ha en knäande gång, har jag förstått. Det är inte något att eftersträva. I stället ska man ha raka knän ibland och böjda knän andra gånger. Bakom denna till synes enkla instruktion ligger en mera komplicerad verklighet.

Min nya knäled på vänster ben är väldigt snygg, jag såg den nämligen innan den placerades där den nu sitter. Ortopeden visade mig underverket. Ena delen såg ut som en blygsam rutschkana, den andra var en glänsande och rundad stålkonstruktion som kunnat skapas av Brancusi. Ortopeden visade mig (lite förstrött, måste jag erkänna) hur den ena delen skulle gripa i den andra. Upplyst lät jag denna information sjunka in.

Operatören var grek. Han såg ut att ha sina pengar väl placerade utanför madrassen, självkänslan var det inget fel på och han visste uppenbarligen vad han skulle göra i mitt vänsterben.

Nu har jag alltså denna underbara tingest inuti benet. Den ska så småningom anpassas till omkringliggande vävnader och bli en hejare på att betjäna min gångart. Den är att lita på, det har jag redan känt. Muskler och ligament i dess närhet håller på att hämta sig från förskräckelsen; nya strukturella mötesplatser verkar ha uppstått i knätrakten. Det som nu återstår innan man kan springa 100 meter på tio och tre är ett ständigt upprepat böj och sträck. Böj är svårt; en ambitiös och jäktad sjukgymnast i Enköping kom farande med en vinkelhake som hon vispade runt med i knätrakten. Jag skulle så småningom uppnå 45grader sa hon. Kanske det, tänkte jag, med ett kraftigt avståndstagande.

Häromdagen tog man bort agrafferna, dvs de häftstift som suttit längs operationssåret. Veritabla häftklammer, som man har för pappersbuntar. De sades spara en halvtimme för operatören som alltså slapp knyta ihop stygn av den gamla modellen.

Därmed var dagens knärapport klar. Allt är OK, min vandring till brevlådan startar nu. Solen skiner.

Annagreta