bookzoom

Först sökte jag aktivt efter en bok som enligt annonsen i New York Review of Books återgav ryska bönders insändare till den ryska tidningen Krestanskaja Gazeta. De skulle vara skrivna mellan åren 1917 och 1932, dvs efter revolutionen. Det visade sig vara brev som aldrig publicerats, tidningsredaktionen hade gallrat och enorma brevhögar hade gallrats bort - men de bevarades och gick till ett arkiv i Moskva. Boken kom, skriven av två forskare vid Yale, och jag blev fast. De hade samlat och översatt 150 brev, alla från bönder, också några kvinnor.

 

Här ska jag inte berätta detaljer, de återges i någon mån i en kommande recension i Axess. Men det bestående intrycket är avstånden. Dels de enorma avstånden i fysisk mening, 12 tidszoner gällde då mellan sovjetunionens hörn i öst och väst.  I sanning ett land med mångfald och distanser.  Dels avståndet mellan makthavarna och folket, avståndet från de styrande och tvingande till dem som skulle omorganiseras, tuktas, tvingas, berövas allt de eventuellt ägde och bestraffas eller deporteras när det passade makten. Berättelserna i form av brev slutar vid 1932. Då hade visserligen Stalin kommit till makten men ännu inte visat hela sitt grymhetsregister, det utvidgades senare bortom allt förnuft.

 

Det andra märkliga var att stilen i de karska bondebreven starkt påminner om stilen hos den ryske författaren Andrei Platonov, i boken Grundgropen, skriven 1929-30. Den handlar om ett grävprojekt, en husgrund ska grävas. Några män gräver och byns invånare passerar revy intill gropen. Hela tiden kommer det nya direktiv; gropen måste bli större. Stilen bjuder både träffsäker ironi och en vidunderlig humor, men har samtidigt plats för både tragik och mänsklig värme. - Precis som breven från bönderna.

 

Sen såg jag ikväll på SVT den förunderliga dokumentären om den norrländska Kurt och den ryska Svetlana. Kontraster som funnit varandra på nätet. Se den på SVT Play om ni missat den. Garanterat intressant, glatt och lärorikt. Stora avstånd, men varm närhet ändå. Svetlanas högläsning ur Karlsson på taket (hon lär sig svenska för glatta livet) är en höjdare.

 

Annagreta