bookzoom

 

Här förberedde sig vittran för sitt framträdande som hon skulle göra senare på kvällen, den 18 april 2013. Hon var särskilt glad över vattendimman som likt en slöja sakta steg upp bland träden, miljarder vattendroppar som befriats från de töande ismassorna i vårvärmen, dimman som hon skulle svepa in sig i.

 

Min farbror Gustaf brukade tala om vittran, han hade sett henne, och han visste att hon skulle komma tillbaka. Han brukade sänka rösten när han berättade om vittran. Hon hörde till de varelser som man måste behandla med respekt och lågmäldhet. Den som ropade ut högt att nu, kolla, nu ser jag vittran, han saknade finess och förståelse för det ockulta. Han hade ingenting i skogens djup att göra.

 

Vi blev alla generöst inviterade av farbror Gustaf att uppsöka den speciella tjärn där han visste att hon brukade dansa i skogskanten. Han avslöjade att man måste stå tyst och vänta vid tjärnkanten, vänta till dess att hon kom fram. Hon var känslig, sa farbror Gustaf. Och vacker. Värd att vänta på.

 

Andra gånger kunde han tala om skrömta och annat kusligt, insiktsfullt, med stor inlevelse. Han satt alltid med armarna runt stolsryggen på en fram- och bakvänd stol. De mossbelupna stenarna i min skog var sannolikt utlagda för att signalera en riktning eller något annat numerärt men dolt budskap, så skulle han ha sagt. Skrömta ska man räkna med, menade farbror Gustaf. Men man ska aldrig skämta med dem, brukade han avrunda, hemlighetsfullt. Någon annan sammanfattning gavs aldrig.

 

Annagreta