bookzoom

 

En bit från Antarktis sitter idag ett ryskt forskningsfartyg fast i isen. Det hade stormat. Drivisen hade omringat fartyget. Det fastnade i isens våld, helt enkelt. Sånt har hänt förut i dessa hav.

 

I februari 1903, för 110 år sedan alltså, fastnade Otto Nordenskjölds fartyg Antarctic i isen vid Antarktis. Sommaren innan hade det lämnat av sex expeditionsmedlemmar inklusive Otto Nordenskjöld på den strandsluttning som Otto kom att döpa till Snow Hill. Här hade dessa sex byggt ett skapligt hus som än idag står kvar. Nu, ett år senare alltså, skulle Antarctic hämta hem polarpojkarna. För att minimera isriskerna för fartyget lämnade kaptenen tre män i Hoppets vik, lite norr om Snow Hill, och beordrade dessa att hämta Ottos gäng. Fartyget skulle därmed slippa gå så långt söderöver, där isen redan hotade.

 

Men, men, stormarna kom och isen tog Antarctic innan man hunnit hämta expeditionsdeltagarna. Fartyget sjönk snabbt. Ombord fanns 20 man, inklusive Carl Skottsberg, 23 år gammal botanist, plus en katt. De räddade sig ut på isen, drev några dagar på flaken och tog sedan gud i hågen och satte sig i de tre livbåtarna, med katt och allt, och rodde mot land, i detta fall Pauletön. Det tog sex timmar innan båtarna skrapade mot sanden på Pauletöns strand. Vintern 1903 fick de tillbringa där, i en hydda av basalt som de lyckades bygga åt sig innan kylan och stormarna drämde till och sänkte lusten att överhuvudtaget vistas utomhus. Katten överlevde denna vinter, att döma av en rad i Carl Skottsbergs dagbok. Kanske värmde han en och annan frusen matros medan Skottsberg högläste ur Fänrik Ståhls sägner.

 

Samtidigt hade de andra två grupperna övervintrat på varsitt håll i respektive boningar. För Ottos del var det vinter nr 2. Vad hände dessa tre grupper sedan, tänker du. Fartyget hade sjunkit, och ingen visste vad som hänt. Radion höll på att konstrueras, men det skulle dröja ytterligare 11 år innan det gick att med radio nå Antarktis.

 

Våren kom, det var oktober 1903. De tre i hyddan i Hoppets vik mådde bra. Nu lyckades de (efter ett tidigare misslyckat försök) ta sig i riktning mot Snow Hill där de visste att Ottos gäng satts i land. Slumpen gör att Otto och ett par andra just då är ute i det område där Hoppets Vik-pojkarna passerar och upptäcks. En samlad gruppering är bra i dessa trakter, och återföreningen firas.

 

Men männen på Pauletön, då? En ung spelevink har dött under vintern i lunginflammation, men de återstående 19 har lyckats stå ut, packade som sillar i basalthyddan. Nu eller aldrig, tänker de, när våren närmar sig. En grupp på sex man under ledning av kapten Larsen, den imponerande norrmannen, lastar in sig i en livbåt i oktober 1903 och satsar järnet på att nå sina kamrater som de en gång lämnade av. Först kommer de till Hoppets vik, men där är allt tyst och tomt, så de ror vidare mot Snow Hill -- och lyckas till slut sammanstråla med sina kamrater.

 

Samtidigt (!) har Argentina skickat ut fartyget "Uruguay" att söka  efter Nordenskjölds expedition, som internationellt befaras vara borta för alltid. Som tur är har man i ett tidigt skede från Antarctic meddelat argentinarna var Ottos läger ligger, men kartorna är svajiga. Uruguay kommer nära kusten i närheten av Snow Hill då en matros ombord spanar och får syn på en båtshake som står uppställd vid stranden. Detta livstecken på den öde kusten måste undersökas, och så kommer det sig att Nordenskjölds gäng påträffas. I snabba ryck lastas allt ombord på Uruguay som hastar iväg för att hinna undan isen och kunna rädda de återstående 13 männen på Pauletön.

 

Via Buenos Aires där expeditionen firas ordentligt kommer den sedan till Malmö hamn den 14 januari 1904. I Sverige är mottagandet återhållsamt, men expeditionen blev en geologisk och botanisk framgång.

 

Annagreta