- Ska du nu också börja rycka mig i rockskörtet? hör jag någon väsa när jag råkar snava och stöta till en person framför mig i vimlet på gågatan. - Rätt efterhängset, muss ich sagen, väser det vidare, när personen i fråga ilar vidare i riktning mot Folkets hus, som inte längre finns, åtminstone inte med nämnda ägare i alla fall. Jag hinner uppfatta en lång, gammaldags vinterrock och en ganska välkänd profil. - Vilket kulturellt förfall, bara köpetempel och kommers! Och vart har ideologierna tagit vägen? ekar det efter långrocken mellan husväggarna. Nu verkar ju allt solklart men kan det verkligen vara möjligt? tänker jag och snubblar efter så gott jag förmår. Är faktiskt på väg till en efterlängtad sittning i lokal just bakom nämnda hus. Men i dessa tider verkar å andra sidan det mesta möjligt. När alla kan kommunicera och avlyssnas hit och dit (eller hith och dith som Tage Danielsson sa när Edward Heathpå sin tid åkte över Atlanten), kan man väl lika gärna ta sig från då till nu, åtminstone om man hette/heter Thomas Bernhard? Han har ju för övrigt siktats gång på gång i Bookzooms tassemarker på senare tiden, så varför inte också i Uppsala centrum? Senast strök han omkring ute i Bergsbrunna, där han verkade ha fastnat i dimman hos en beundrarinna och hennes katt en tid. Många belägg för hans närvaro i nuet finns f.ö. belagt i ett flertal inlägg på Bookzoom. Gör som Bernhard, fortsätt läsa Bookzoom, så märker ni snabbt det!
Så ser jag den långrockade dyka in till just den bistro dit jag är på väg! Jag hör på avstånd hur han muttrar "nicht ein Wienercafé aber doch - ein Glühwein kan behövas i detta ruskväder! " Kan det vara så att han är på jakt efter alternativa Lebensmenschen månntro? Det må vara hur det vill med den saken, men han har en förmåga att pricka rätt den gode Bernhard. Vid ett bord med en formidabelt vacker blombukett i höstens färger längst in i bistron spanar han in ett Bookzoomgäng som sitter och pokulerar och så får han höra sitt eget namn nämnas lite då och då, ganska ofta faktiskt...
Jag hoppas att Bernhard och andra Bookzoomföljare inte missade Annagretas blogg "Thomas Bernhard i min dimma" där en en gatlykta skymtar bakom de trolska tallkronorna. Fick för mig att det fantasieggande och rogivande fotot också var en passande illustration till Bernhards kluvna inställning till staden kontra landet! Kanske rentav fick honom att ompröva sin negativa inställning till lantliga miljöer?
I Wittgensteins brorsson berättar han om hur avskyr att vistas på landet. Den stackars lungsjuke Bernhard, som av sina läkare ordinerades lantlig, syremättad luft var i likhet med vännen Paul Wittgenstein, brorsson till filosofen Ludwig, en riktig asfaltsblomma. ”Storstaden kan vara så ful den vill, den är i alla fall hundra gånger bättre för mig än landet. Jag har alltid förbannat mina sjuka lungor som har gjort det omöjligt för mig att alltid bo i storstaden.” Han är avundsjuk på vännen Paul som med sina ”utmärkta lungor inte var hänvisad till livsviktig lantvistelse.” Det är i storstaden Wien som berättelsen om vänskapen mellan dessa män, den ene lungsjuk den andre ”som fötts” sinnesjuk, huvudsakligen utspelar sig. Det är stadens kaféer och konserthus som är deras livgivande lungor, de lider där av ”kaféuppsökarsjukan”. Men ibland tvingas de därifrån, den ene alltså till landet eller till de lungsjukas avdelning, den andre till de sinnesjukas på Baumgartnerhöhes efterblivna sjukhus, bl.a. det beryktade Steinhof . Boken är en fruktansvärd vidräkning med den tidens bristande psykiatriska, men även somatiska, vård, och samtidigt en berättelse om sorg och saknad efter vännen Paul vars döende han ”följt” i tolv år. Denne skrämmande operafanatiker var hans geniale diskussionspartner som till skillnad från sin berömde farbror Ludwig aldrig ”publicerade sin hjärna”. Nu gör Bernhard det i stället i sina så omskakande minnesanteckningar om vännen.
När man läser om hur denne kritiske och argsinte Thomas Bernhard oförtröttligt, men med våldsam humor, sekunderad av Paul ständigt angriper alla slags missförhållanden i sin omgivning inser man hans behov att få dra sig tillbaka i dimmorna eller gärna också till sin framtid - vår nutid.
Ingar
