Hamlet, hej och hå

Ja, så var det då dags för Hamlet på Uppsala Stadsteater. Fullsatt premiärsalong. Några har läst eller sett Hamlet tidigare, så de är förberedda på handlingen. Jag hade några år mellan läsningen och gårdagen men hade sett en variant på TV.
 
När jag sedan läser Lars Rings recension idag, dagen efter premiären, sjunker mitt självförtroende. Jag tumlar ut och undrar vad jag har sett. Fylls jag av vrede över världens enfald? Har jag sett den stora sorgen? Är jag uppfylld av att ha sett en intellektuellt omskakande föreställning? Hej och hå. Pjäsen var säkert bra, det står ju i tidningen. Jag har bara inte fattat det, där och då, i salongen, den fullsatta salongen.
 
Det som stör mig är den vildsinta sönderbrytningen av pjäsmomenten. Jag anar en stressad regissör bakom alltihopa, en regissör som vill lägga in så mycket nutidsstoff som möjligt i pjäsen, och som tror att vi får ut mer av den då, eller att det pryder teatern att "här vågar man ta ut svängarna". Ja, se det där med image i en värld full av utmaningar!
 
Hamlet i Uppsala lever i nutid, kanske i USA, var det nån som skrev. Vi förväntas känna igen oss i dagens internationella maktspel. Det låter inte så svårt. Eller?
 
Men greppen är kalejdoskopiska, brutna och framkastade. Om man i salongen ska förstå att de flyttbara glasväggarna på scenen avgränsar dem som har makt från dem som saknar sådan så vill det till att upplägget är tydligt. Kanske hade jag förstått det partiet bättre och fått ut mer av det om inte skådespelarna tvingats kränga sig fram coh tillbaka mellan glasväggarna som dessutom förflyttades hela tiden. Bra tanke blev utan   beräknad effekt. Och personbesättningen är labil till kön och mentalitet. Ofelia blir plötsligt en man. Hamlets medspelare bär plötsligt rymddräkter. I andra akten tycks alla simma på scenen, sen drunknar Ofelia och till sist tar man till brösttoner, några oväntat högtidliga fredsgynnande fraser påpassligt förstärkta med mikrofon, svart kostym och allt. Det ska vara citat ur Barack Obamas fredspristacktal, står det i en tidigare förhandsgrej i DN.
 
Alla har inte läst Hamlet. Mitt råd är att ska ni se föreställningen, läs åtminstone på innan ni går. Man får ut mer då. Det kan kanske vara roligt att skratta åt olika lösningar på scener som i gammal tappning var självsäkert stiliserade och nu blir forcerat kitschiga. Men framför allt kan man reagera på hur innehållet tillvaratas i de långsökta moderniseringarna.
 
Det finns ju fantastiska gyllene ord och bevingade fraser i Shakespeares text, och de har också oftast moderniserats i Uppsalavarianten. Handlingens alla finesser och människokunskap skymtar naturligtvis, som svek, lögner, sorg. Jag gillar två saker; att moderniteten, om man nu bestämt sig för den tidsmiljön, skymtar i form av två gamla bilvrak (atmosfärskapande - som inte behöver röra på sig - men som flyttar fram handlingen ordlöst 420 år) och att man arbetar så proffsigt med ljudeffekterna. Svårare då att duellen sker mellan två motorcykelförare som försöker förgöra varandra, ja, stökigt blir det, och visuellt rörigt. Hamlet, spelad av Jakob Hultcrantz Hansson, är både vig och sorgsen på rätt ställe, och han ser bra ut och textar väl. Ingen skugga på honom.
 
Annagreta

Kommentarer
Postat av: Ulla Björkklundjörklund

Detta låter väldigt svårt. Hoppas du inte hade barnbarnet med dig.
Ulla

Svar: nä hon stannade hemma.
Otyglade kommentarer om böcker mm av treklövern Annagreta, Ulla, Ingar

2013-09-24 @ 17:08:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0